De första krokusarna!

Efter en dag ute med promenad och parkhäng tillsammans med goda vänner hittade jag ett gäng krokusar strax nedanför vår gata. Kan man annat än att bli glad?

Man vet att det är dags för mens

• när man får lust att vråla "MEN SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT INTE STÅ IVÄGEN??" till menmänniskor som står i vägen för en när man är på väg att kliva av tunnelbanan.
• när godissuget når sådana proportioner att man är nära att sticka ner handen bland plockgodiset och proppa munnen full, utan att betala. Flera gånger om.
• när ens närstående inte längre kommer närmre än femton meter (tror att det är säkerhetsavståndet för små raketer). Eller går ut när man kommer in i samma rum.
• när man känner en nästan oövervinnerlig irritation på den normalt väldigt snälla kollegan på grund av ett mycket mycket litet missförstånd.
• när man undrar vad det är för jävla idiot som inte städat i ens egna hem eftersom det är så jäkla dammigt överallt (vilket man överhuvud taget inte noterade någon dag tidigare). Här lägger man självklart inte skulden på sig själv utan på sin för stunden betydligt bättre hälft.
• när man näst intill önskar någon död när denne någon stör en mitt i Grey's anatomy.
• när man har en konstant irritationsrynka mellan ögonen som inget botox i världen råder bot på.

Men det går ju över. Och tur är väl det annars skulle väl ingen (inklusive jag själv) stå ut med mig. Som tur är har jag allt som oftast vett att hålla det hela inom familjen (förlåt familjen). Jag längtar, liksom någon jag håller kär, att menshelvetet kommer snarast!

Jag längtar

Varma sommarkvällar, solsken varvat med ljummet regn, grönska, lek på stranden och lätta kläder...åh...jag längtar så jag nästan dör! Förra året blev det väldigt få sommarveckor för min del så i år tänker jag ta igen det hela. Med råge.

Dags för dosett?!

Jag har en tablett som jag tar en gång om dagen. En endaste liten anti-ångest-tablett. Det kan tyckas enkelt att komma ihåg den. Och visst, de flesta dagar kommer jag ihåg den. Men övriga dagar sitter jag på eftermiddagen och funderar på om jag tagit tabletten eller inte. Och jag kan inte för mitt liv komma fram till ett svar.

Som igår. Nån gång under förmiddagen kom jag på att jag inte tagit min dagliga medicin. Så tänkte jag att det är bäst att jag tar den innan jag går till jobbet. När jag var på väg till jobbet kom jag åter att tänka på min medicin. Och tänkte att jag tar den när jag kommer till jobbet. Samtidigt slog det mig att jag lika gärna kunde ha tagit den hemma. Väl på jobbet slogs jag åter av att jag inte tagit min medicin och skulle just leta i väskan efter en liten överbliven tablett när jag började fundera på om jag ändå inte tagit den på tunnelbanan. Så höll jag på hela kvällen. Till slut var jag övertygad om att jag verkligen inte hade tagit någon medicin och tog morgontabletten strax före sänggående.

Troligtvis blev det dubbel dos för jag mådde pyton imorse. Hade hjärtklappning och var otroligt slö (gissningsvis lågt blodtryck). Så nu går jag och köper en dosett. Då slipper jag fundera över det hela längre. Jag och pensionärerna!

Bild lånad från sr.se/p1

Dags att shoppa lite till mig själv

Jag går runt med barnets hårband med små rosor på och känner mig som en ung tonåring. Fast man kanske inte hade små rosor i håret som ung tonåring... så säg barn istället! Jag antar att det betyder att jag är vuxen nu, när jag utan att skämmas går runt med hårband för barn.

Så var det det där med håret

Min plan för gårdagens frisörbesök var att få hårlängderna i samma nyans som min utväxt. Alltså att hela håret skulle vara närmare min egen hårfärg. Jag är lite less på att tona och slinga håret för att det ska se bra ut. Och jag har varit tvungen att göra just det efter ett misslyckat frisörbesök för en sisådär två år sedan då jag gick hem som guldlock (se bild nedan).

Så, hur gick det då? Jag och min frisör pratade igenom det hela innan hon satte igång att blanda färger. Hon förklarade att hela håret kan bli någon nyans mörkare än min naturliga färg. Jag var helt med på noterna. När färgen skulle sköljas ur säger hon att det är tur att jag inte är rädd för färg. Sen förklarar hon att mitt hår sugit åt sig färgen betydligt bättre än vad hon räknat med...

Vad ska man säga? Jag är inte blond längre i alla fall.

Nu när jag tittar mig i spegeln ser jag min syster!

Ge mig en mobil som håller för bövelen!

Jag anar en väl utarbetad plan från tillverkarens håll för att mobiltelefonen ska gå sönder precis när man betalat av dem. Två år verkar vara livslängden för dagens mobiler. Om man har tur. Man kanske skulle kunna tro att med modern teknik skulle tillverkaren kunna krysta fram en mobil som har bättre funktioner och håller längre. Eller åtminstone lika länge. Men nej.

Min första mobil hade jag i säkert 6 år. Jag är inte särskilt teknikintresserad kan tilläggas. Men den tegelstenen höll för allt - tapp i golvet, ner i vattnet, övernatta i snödriva, bli trampad på... och en hel del annat. Den behövdes aldrig lämnas in för service. Men när min älskade tegelsten började krångla och jag utstått tillräckligt många hånfulla komentarer (som i vissa fall ledde till intressanta möten på krogen) kände jag att det var dags att byta. Då var det roliga över.

Så jag började testa mig igenom mobildjungeln. Inte av egen vilja utan för att de telefoner jag köpte inte höll. Sen dess vet jag inte hur många olika mobiler jag haft. Min nuvarande mobil har jag haft i ganska exakt två år. Förra månaden var den avbetalad, något jag hade sett fram emot av den enda anledningen att jag nu bara skulle behöva betala för det jag ringer/sms'ar/surfar. Lagom till tvåårsdagen började den stänga av sig själv i tid och otid. Ibland händer inget när man låser upp knapplåset (ja eller vad man nu säger) utan jag möts av en svart skärm. Det går inte längre att koppla ihop den med datorn (jag kan inte terminologin i de här sammanhangen, som synes). Den hånskrattar åt mig när jag plockar upp den.

Nu försöker jag med hjälp av nån slags livsuppehållande åtgärder att överföra bilder från mobilen till datorn så att jag inte ska bli av med dem innan mobilhelvetet går i graven för tid och evighet. Men vad ska jag köpa för mobil då?!

Nu tar jag mig i kragen

En envis förkylning i kombination med mer tid på jobbet har gjort mig till en trött stackare. Nu har det dock vänt! Igår kände jag mig nästan helt normal på jobbet - så otroligt skönt! Och idag ska jag klippa mig för första gången på... ja närmare ett år. Jag förväntar mig storslaget resultat! Från sliten småbarnsmamma till superhet 30-nånting på 2 timmar.

Jag bjuder på en före-bild.

Skitiga fönster? Nu förstår jag inte riktigt vad du menar...

Jag fick fredagsfeeling

Efter en lång (nåväl, sju timmars) arbetsdag och en timmes spring på Söder på jakt efter en present till en god vän ramlade jag över en av alla blomstånden. Där fanns tulpaner i alla kulörer. Jag kunde inte motstå att köpa trettio tulpaner för en hundralapp och kände mig oerhört fredagshärlig när jag rörde mig hemåt med ett stort blompaket i famnen. Väl hemma kände jag mig mest som en urvriden disktrasa och spenderade kvällen i soffan med en flaska kranvatten. Men det ser åtminstone ut som att det bor pigga och fräscha människor här. Nån kanske man kan lura.

En bukett fick bo i sovrummet.