Äntligen någon som uppskattar min bajshumor!

Barnet har förstått det roliga med kiss- och bajshumor. Som jag väntat på detta! Vardagliga situationer livas bäst upp med humor.

- Vad tycker du att vi ska äta till middag idag?
- Baaaajs! (följt av en skrattattack som pågår i fem minuter)

- Mamma kan jag få mer bajs* på maten?
*ketchup

Tycker hon att jag är lite för ouppmärksam sätter hon igång med att sjunga en sång som går ut på att hon ska bajsa på sin mamma. Vi har helt enkelt lite roligare här hemma numera. Enligt mig och dottern alltså. Hennes far är inte lika road av vår humor.

Det där kosläppet

I lördags var vi på kosläpp. Det ägde rum i närheten av Tystberga, utanför Nyköping. Efter att ha krupit fram med bilen i en lång kö i många kilometer parkerade vi ute på en åker. Det var vi och ungefär femtiotusen andra vuxna och barn. Och barnvagnar. Vi ville inte vara sämre så även vi rullade oss fram över tuvor med barnvagnen. Vi hann fram till hagarna lagom till att en man deklarerat i högtalarna att nu skulle minsann hela 60 kossor släppas ut. Vi väntade med spänning på den skuttande horden. Och snart såg vi de första kreaturen komma springandes mot hagen. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som skulle hända om en stackars ko snubblade och ramlade över stängslät. Det var inga 60 kossor som kom. Det var väl 20. Men de skuttade sig fram tills de befann sig bland det gröna gräset i hagen.

Sen blev alla bjudna på kanelbulle och mjölk. Barnen fylldes även med frukt och kex för att inte hungra ihjäl. Folket vallfärdade därefter upp mot stallet för ponnyridning, blomsterförsäljning och säkert lite annat smått och gott. Vi bestämde oss för att lämna de femtiotusen andra till sitt öde och åka hem för att grilla korv. Det borde väl inte vara helt omöjligt att få besöka en bonde någon gång i framtiden. Det känns som att det kan ge mer. Men det var trevligt att se de glada kossorna under den minut det tog för dem att springa ut i hagen.

Vad de här två kossorna pysslar med vet jag inte, men man kan ana sig till ett litet skutt i vart fall.

Hur sammanfattar man nio år av ens liv i några korta meningar?

Jag mötte en gammal vän på tunnelbanan igår. Vi hade inte setts på nio år. Som vanligt när man träffar någon som man inte pratat med på så lång tid så undrar man vad som hänt sedan sist. För man vill ju veta. Och här blir det klurigt. För hur jag än försöker är det fullkomligt omöjligt att sammanfatta nio år i några korta meningar. Det har hunnit hända så mycket stort och smått att det blir svårt att sålla. Så jag hamnar i en av två ytterligheter.

Antingen berättar jag så lite att den personen jag möter inte vet mer om vad jag haft för mig sedan sist än innan vi sprang på varandra. Eller så berättar jag om höjdpunkterna med de gångna åren. I det sista fallet låter det mest som att jag försöker briljera. Typ som vid en anställningsintervju. Inte med mening, men det finns liksom ingen tid att gå in på tråkigheter som sjukdom, sjukskrivning och olycka. Det är mer komplext än att berätta om jobb, barn och giftermål.

Så jag berättade om jobb, barn och giftermål. Min vän berättade detsamma. Sen fanns ingen mer tid. Barn skulle hämtas på förskolan och mat skulle handlas. Så vi skildes åt med ett "ha det bra". Och nu har vi koll på några av höjdpunkterna i den andres liv de senaste nio åren.

Vi botaniserar bland Nyköpings lekparker

Vilken tur att det bara är vi som vill gå på kosläpp idag

Jag mötte Bambi

På genvägen mot tunnelbanan mötte jag vad jag trodde var en katt. Vid en närmare titt såg jag att det var två rådjur som latade sig i solen. Nu börjar fästingsäsongen på allvar!

Ibland älskar jag inte riktigt SL

Tänk dig följande scenario - det är småkyligt ute. Du är lite sen till jobbet och går med raska steg mot närmsta tunnelbana. Du åker ner under jord och ser ett tåg som just kommer in till plattformen. Du springer sista metrarna och hinner precis innanför dörrarna innan de stängs. Du ler i triumf. Det är fullt i vagnen men du ser en sittplats en bit bort. Det är trots allt ett antal stopp kvar innan du är framme så du vill gärna sitta ned. Du går mot sittplatsen och blir glad när du inser att du hinner norpa den före någon annan. Du känner dig lite frusen. Du sätter dig ner och väntar på att känna hur sätet värms upp. Men den där varma känslan infinner sig aldrig. Istället känner du hur din ändalykt blir allt kallare.

Här nånstans ler du definitivt inte längre. Nu inser du istället att sätet du sitter på av en eller annan anledning är vått. Det kan vara allt ifrån vatten, kaffe, coca cola, välling, kiss eller kräk. Du har inte möjlighet att vända hemåt och skrubba dig ren från okänd vätska och bränna byxorna på bål. Och du har ingen större lust att försöka lista ut av vilken anledning sätet är vått. Istället reser du dig upp och står tills du kommer fram. I dina numera fuktiga byxor. Och du förbannar hela kollektivtrafiken och funderar åter på att börja cykla till jobbet.

Jag är en blocketnörd

Det finns alltid något att leta efter på blocket.se. Eller att sälja. Jag gillar att göra båda delarna. I helgen sålde vi våra fina men väldigt opraktiska soffbord. Det där med tre ben var en bra idé tills det kom in barn i vårt liv. Sen blev de en livsfara. Men nu är de ett minne blott och istället står en brudkista (som väntar på att målas) framför soffan.

När vi sålt något börjar jag såklart att leta efter något nytt att köpa. Och den här gången är det ett matbord jag är ute efter. Jag vill ha ett runt matbord med iläggsskivor så att det går att äta middag mer än fyra personer samtidigt. Bordet får gärna vara lite äldre. Tyvärr är min man av en annan åsikt så nu letar jag efter ett bord med raka (men runda) linjer, utan krusiduller.

När man letar bland annonserna hittar man en hel del fint. Man hittar också en hel del jättefula saker. Och så dyker det upp annonser som man läser och undrar hur den som utformade det hela egentligen tänkte. Idag ramlade jag över en annons som utlovade ett runt matbord i vitt samt diverse annat smått och gott. Jag klikade mig fram och möttes av denna bild.

Jag blev väldigt nyfiken på vem som ligger bakom annonsen. Vem plastar in sitt matbord? Och varför? Jag undrar såklart över hur resten av hemmet ser ut. Är soffan inplastad? Sängen?! Jag får nog leva i ovisshet. Och klickar mig vidare till nästa annons.

Magnolian blommar!

I en av närområdets solsäkraste lekparker finns två magnoliaträd. Idag, lagom till första maj, har de börjat blomma.

Uppvisning i lekparken

Ett säkert vårtecken är skrubbsår på små händer och knän, blåmärken på smalben samt en och annan skadad tånagel. Mindre kläder betyder mer skador. Och en hel del blåsande, pussande och plåstrande. Det hör liksom våren till.

När barnen sedan träffas i lekparken börjar de med bekymrade miner att dra upp tröjärmar och byxben för att visa sina skador. Det ska tittas och jämföras. Pekas och ojas. Den ena har värre skador än den andra. Och så den tillhörande berättelsen om hur det hela gick till - sprungit för snabbt i nedförsbacke, snubblat i gruset, hoppat ner från en sten eller ramlat med cykeln. Det är otroligt underhållande.