Surpuppor

Man möter dem överallt - i affären, på gatan, på arbetsplatsen, i kundtjänst (!), i trapphuset och på ungefär alla andra ställen där det finns människor - surpupporna. Jag har egentligen ett helt annat ord jag vill använda, men jag håller mig till surpuppa, för ordningens skull. Nu när jag försöker undvika att svära och allt. 

Dessa människor tycks aldrig le, aldrig säga ett vänligt ord eller skämta med någon annan människa. De tycks vara så bittra över livet i stort att man riktigt känner bitterheten välla över en när man kommer i närheten. Det gäller alltså att passa sig. Och jag blir lika konfunderad varje gång jag stöter på en sådan människa. Jag förstår inte hur man är funtad om ens högsta mål i livet är att sätta andra människor på plats, trycka ner eller helt enkelt bara vara snäsig och otrevlig. För jämnan. 

Jag tänker att utgångsläget när man träffar en människa (om man nu inte är de bittraste av fiender sedan tidigare vill säga) är att man är trevlig. Det försöker jag med i alla fall. Livet blir helt enkelt lite behagligare (och inte minst så mycket roligare) på det viset. Jag tänker att om man är en allmänt obehaglig människa så måste man vara väldigt olycklig. Inte leva ett särskilt roligt liv. Så idag när jag mötte en surpuppa i telefonen tänkte jag att hen nog har ont i själen. Kanske skulle hen behövt semester i ett år eller fem. Jag tror att jag ska föreslå det nästa gång. 

Om man känner sig lite för snygg

Ja, har man den känslan går det alldeles utmärkt att gå in i ett väl upplyst provrum och sätta på sig ett gäng bikinis. Jag testade det idag. Det var inte välgörande för själen. Men nu har jag en bikini i rätt storlek för höstens alla havsdopp. Och den såg fan så mycket bättre ut på mig när jag kom hem än i butiken. Nu ska jag bara hitta ett varmt land där det går att bada.

Nej, det där blev inte så bra

Det blev inte popcorn till middag igår. Det blev pizza. Och det var för en gångs skull inte min idé. Maken var lite trött efter helgens konferens och ville av någon konstig anledning ha något med mycket kalorier i. Jag stod utan egna idéer så maken fick sin vilja igenom. På någon vis lyckades jag klämma ner en hel pizza.

Ett par timmar senare låg jag och kved i sängen med magont och sura uppstötningar och förbannade mig själv för att jag inte lämnat åtminstone EN bit kvar. Bebis buffade som bara den inifrån magen. Om det var på grund av trängseln eller faderns snarkningar fick jag ingen klarhet i. Men min tidiga kväll blev det inte så mycket av. Långt efter midnatt klingade magontet av och både bebis och jag kunde somna.

Jag funderar på att låta kartongerna stå kvar på köksbänken. Inte för blomflugornas skull, men som ett monument över dåliga matvanor. För att inspirera till nyttigare måltider. 

Pimpad för förskolan

Nagellacket valdes med omsorg av barnet själv.

Så kom huggtänderna fram

Jag skulle nog inte kunna anklagas för att vara mitt mest charmanta jag idag. Till stor del beror det nog på den fruktansvärt tidiga uppstigningen. Bara en sån sak kan ju få den bästa att hamna ur gängorna en smula. Lägg till lite lagom foglossning, som definitivt inte blev bättre av förmiddagens promenad med barnvagn och tillhörande bångstyrig 3-åring. Samt en och annan sammandragning som gör att man måste stanna upp en stund mitt i det man gör. 

Så ja, jag är aningen kort i tonen. Börjar anta formen av den nyväckta natt-häxan som jag lätt förvandlas till en helt annan tid på dygnet. Pekar med hela handen och talar med hög och bestämd röst, även vid den mest oskyldiga fråga. Tack och lov är det inte så fasligt många timmar innan jag får gå och sova för natten. Klockan åtta borde vara en rimlig tid tänker jag. Innan dess ska jag försöka få i mig lite middag bestående av  något annat än skål popcorn. Det verkar ju dumt att äta samma sak två dagar i rad. 

Här är jag. Avbildad av en god vän, på barnets födelsedag. 

Olika planer

-Ska vi gå till lekparken då?
-Nej, jag ska stanna här hela dan.

Trist bara att jag inte tog med vare sig kaffe eller snacks...

Söndagsnöje

Uppstigning 05:50. Ingen vilodag här inte! Nu är jag tillräckligt mycket människa för att orka mig ut så att barnet får springa av sig lite. Vi är nämligen ensamma hemma i helgen då maken är på kurs, annars hade jag gladeligen tagit en tupplur nu. Hopp i vattenpöl och klättring på allt möjligt står på schemat.

Inte utan mina mjukisbyxor

Det första jag gör när jag kommer innanför dörren är att iklä mig mina mjukisbyxor. Särskilt nu när antalet plagg jag kan ha plötsligt minskat markant. Och när det tokregnar ute dagarna i ända och allt man tar på sig blir blött och kallt så är dessa byxor alltid torra och sköna när man kommer hem. 

Jag har lovat min man att inte lämna hemmet med mina mjukisbyxor. Som längst kan jag gå till tvättstugan. Det måste trots allt räknas som hemmet. Och det händer att jag går och slänger soporna i mjukisbyxor. När jag tänker efter har det nog hänt att jag gått nån sväng till förskolan för att hämta barnet iklädd detta behagliga plagg. Men inte längre än så. 

Men jag tänker så här - när det börjar bli väldigt kallt ute kan jag alltid dra på mig täckbyxor över mjukisbyxorna och på så vis aldrig nånsin behöva ta av mig dem. Hehe.

Idag känns som en bra dag för skräp

Vad passar i då inte bättre än lite transfetter? Och så glass på det. Perfekt fortsättning på den här dagen.

Morgonens tablettskörd

Jag har lagt till järntabletter på min lista av morgonmediciner. Så nu blir det 1,5 vita, 2 rosa och 2 röd/bruna (påminner lite om melena när jag tänker efter) till frukost. Lite kaffe och en smörgås till det så är jag mätt och belåten. Göttigt!