Trytande tålamod

Jag har en dag då jag känner att mitt tålamod är i botten, från start. Samtidigt är barnet inne i en sån där härlig period när hon finner en stor lust i att göra allt hon vet att hon inte får. Hon la ribban redan igår när hon rusade ut i vägen utan att se sig för och var på vippen att hoppa ut framför en bil. Tack och lov var det en vaken bilförare som trots mycket dålig sikt hann stanna. Jag kom stövlandes efter, arg som ett bi, skrikandes och gormandes åt barnet som inte riktigt kunde förstå min frustration. Hon lekte ju bara tafatt med ett lika ouppmärksamt barn. Och glömde liksom bort att man inte kan springa ut i vägen hur som helst. 

Imorse körde hon åter samma race. Så snart ytterdörren öppnades sprang hon iväg. Och det är inte riktigt så att jag kan springa efter för stunden. Jag hittade henne efter ett par minuter längs med vägen. Hon var strålande glad över att ha kommit först dit hon ville. En man som grävde i en rabatt längs med vägen hade stannat upp i sitt arbete och sökt med blicken efter en förälder. En förälder som till slut kom vankandes efter. Ganska arg (men inte lika arg som igår). 

Nåväl, ilska är en bra drivkraft, så nu kanske jag kan komma ännu längre med skrivandet idag. Kanske blir jag rent utav klar. 

Vinterbekymmer

Med kylan och en växande mage kommer funderingar över hur jag ska klara mig utan att frysa magen av mig i vinter. Idag är det 4 grader ute. Jag kan inte stänga jackan. Knappt ens koftan... Det är kallt. Och det känns onödigt att köpa en jacka som jag kan ha i dryga två månader för att sen inte använda igen. Samtidigt är jag inte särdeles sugen på att frysa ihjäl.

Ska göra en grundlig inventering i klädförrådet och se vad det går att göra åt problemet. Kanske ligger lösningen i nån gammal maläten kappa.

Ett bra söndagsnöje

Gå till närmsta lekpark. Ta med såpbubblor. Låt barnet löpa!

Det var inte jag, det var spargrisen!

Nedrans spargris som välter blommor från fönsterbrädet. Och sen kastar jord från krukan och smutsar ner mitt barns fötter.

Vård av barn

Efter en mycket produktiv arbetsdag här hemma igår hämtade jag ett mycket febrigt barn på förskolan. Lite trist, inte minst med tanke på att jag var laddad att fortsätta mitt arbete idag, men det är sånt som händer. Istället planerade vi för en hemmadag med mycket film och soffhäng. 

Det började bra - jag fick ligga och dra mig i sängen en timme tack vare paddan och en flaska välling. Sen kom jag på att jag skulle iväg till vårdcentralen och lämna ett prov under förmiddagen och såg soffhänget försvinna. Dessutom visade sig barnet vara näst intill feberfritt och något piggare än beräknat. Så, barnet fick sätta sig i vagnen, och jag gick i sakta mak mot tunnelbanan. Efter att ha lämnat provet kom barnet på att hon ville leka i en park. Jag och mina fogar tyckte att vi gått klart för dagen. Möjligtvis för hela helgen. Men istället fick jag snällt sätta mig på en väldigt sval parkbänk och titta på när barnet underhöll sig själv samtidigt som hon vrålade "när kommer mina kompisar?". Kompisarna höll sig borta och till slut gick hon med på att gå hem. 

Nu har jag bestämt att vi fått tillräckligt med frisk luft för dagen, trots strålande sol. Vi får väl öppna balkongdörrarna om det börjar gå nån nöd på oss. 

Ett stycke barn i liten klätterställning. "Jag ser skogen härifrån, mamma!".

Blivande tvåbarnsmamma med en önskan att lägga sig på en soffa.

Träden i närområdet bjuder på härliga höstfärger. 

Blixten och Draken

Jag jobbar hemifrån idag. Mina ömma fogar, den bristfälliga sömnen (som är ett direkt resultat av de ömma fogarna) och sammandragningar gör att avdelnigsarbetet inte funkar längre. Nu är jag sjukskriven på deltid och har lite uppgifter att göra vid datorn sista veckorna innan jag får graviditetspenning. Det var inte riktigt vad jag tänkt mig men ibland får man helt enkelt gilla läget och lyssna på kroppen.

Jobbet jag gör nu kan jag göra var som helst där det finns en dator. Så därför sitter jag i soffan med fullt av kuddar runt mig, utan att röra mig särdeles mycket. Lite trist att inte ha något lunchsällskap men jag reder mig. Jag är dock inte alldeles ensam. Jag har Blixten och Draken med mig, som sitter i fönstret och tittar ner på mig medan jag knappar på tangentbordet. Alltid nåt. Tyvärr får jag sköta snacket själv.

Att jag aldrig kan göra rätt

Vi sitter i soffan och tittar på bolibompa innan det är dags att sova. Plötsligt får jag två små fötter med målade naglar uppslängda i knäet med en order - "Massera mina fötter mamma!". Jag, som är måttligt involverad i bolibompa utan snarare har fastnat i nåt spel i iPhonen börjar massera en av hennes fötter med en hand. Då kommer ett strängt "Jag har faktiskt två fötter mamma!". Och jag fick snällt lägga mobilen ifrån mig. 

Fota vaddå?

Jag väcktes av en gosig tjej som kröp upp i sängen inatt. Jag reste mig upp och sa att jag skulle hämta täcket från hennes rum men hon svarade snabbt att hon ville verkligen inte ha något täcke. Jag försökte säga att det är mitt i natten och att det inte riktigt var läge att göra morgon ännu, men hon höll fast vid att hon ville vara utan täcke och att hon sovit jättejätte länge. Maken började vakna till liv bredvid och frågade vad klockan var. Min tanke var att den var runt 3, men efter en snabb titt på klockan såg jag att den var kvart i 7. Så då gjorde vi dag alla tre. Men jag var nog inte helt vaken. 

Innan barn och make gick mot förskola och jobb fick jag ett uppdrag för dagen. "Du kan väl fota fogarna idag". Jag funderade en bra stund över hur det hela skulle gå till. Och framför allt vad jag skulle med bilder av mina fogar till. Troligtvis såg jag rätt frågande ut så maken la till "ja, badrumsfogarna alltså". Där nånstans ramlade poletten ner. Mjukfogarna i badrummet behöver bytas ut och ska fotas inför detta. Det ska jag väl kunna fixa. 

Badrumsfogar i all ära, men den här synen mötte mig när jag drog upp rullgardinen imorse. 

Gravidcravings

Jag har hittills under mina graviditeter haft ovanligt få cravings. Inga roliga i alla fall, som typ murbruk eller blomjord. Jag har haft perioder då jag varit mer sugen på något men det har aldrig hållit i sig. På grund av detta blev jag alldeles till mig när jag härom veckan satt i godan ro och tittade på Pluras kök. Men det var inget i matväg som lockade mig. Nej, istället fick jag en konstig känsla när jag såg att det alltid var någon i bild som hade en cigarett i mungipan. Jag blev så rackarns sugen på att röka! Jag som aldrig tyckt att det varit gott att röka kunde plötsligt inte tänka på nåt annat. Och jag började se rökande människor överallt och funderade på om jag skulle rycka cigaretten ur näven på dem och dra de djupaste halsbloss världen skådat. Men det har jag såklart inte gjort. Det finns ju bättre och sämre cravings att få. Och hallonbåtar hade nog varit hälsosammare. Murbruk och blomjord också för den delen. Så jag väntar fortfarande med spänning på att få en craving som jag verkligen kan grotta ner mig i.

Ingen semester utan förälskelse

Jag sitter och tittar på bilder från senaste semesterresan och drömmer mig tillbaka. Inte till mina svullna anklar och fötter, för de var inte nådiga, men däremot till lugnet, värmen och miljön. Jag förälskade mig i den lilla hamnstaden (eller byn snarare) och skulle mer än gärna återvända någon gång framöver. Jag förälskade mig även i en liten väskaffär med de finaste väskor jag sett. Jag hade kunnat köpa ett gäng om det inte vore för att jag misstänker att min man inte skulle känna samma glädje över detta köp som mig. Så jag höll mig från att förloras i väskshoppandet och nöjde mig med en plånbok istället. Men jag tänker fortfarande på väskorna lite nu och då. 

Jag sitter och känner lugnet, dricker en capuccino och blickar ut över Atlanten. Tyvärr bestod just denna kaffe av brunt vatten och grädde. Och strandpromenaden låg i Arguineguin - staden som gud glömde. Men vi hade en härlig båtresa dit och hem. 

Jag ägnade minst en halvtimme åt att välja plånbok. Sen gick jag tillbaka 3 gånger för att känna efter om jag verkligen valt rätt.