Här sitter jag och blir nostalgisk

Den 15 december skulle vi iväg till en julmiddag med ett gäng vänner. Jag hade känt mig konstig i kroppen under dagen och misstänkte väl att nåt var på gång. Jag hade en del sammandragningar och när de blev kraftigare och mer smärtsamma (dock inga "riktiga" värkar) bestämde vi oss för att stanna hemma och vila istället. The rest is history.

Nu sitter jag i soffan och tittar igenom alla mobilbilder. Och så hittar jag den här bilden och blir så oerhört nostalgisk. Jag hoppas nästan att jag får vara med om det nån gång till i livet, även om det gärna får dröja några år till.

Min nya vän

Jag har tidigare skrivit om mina vagnbegär (vet inte hur man länkar via mobilen så jag struntar i det) Nu har jag sålt buggan och köpt en brio happy. Snacka om vardagslycka! Jag fick dessutom en slant extra för den vagn jag sålde så jag gick på plus. Ja om man nu inte räknar in hur mycket jag lagt ut för alla vagnar från dag ett, men vem räknar?! Maken står fortfarande oförstående till mina vagnbyten då han hävdar att den första vagnen dög alldeles utmärkt.

Jag vill isolera mig

Den här tiden på året - när virus härjar fritt på förskolor, arbetsplatser, i kollektivtrafiken och mataffärerna - vill jag helst låsa in hela min familj. Nej jag brukar inte vara särskilt nojig, men med en liten bebis i hemmet önskar jag att flunsor och magsjukor och andra basiluskor håller sig borta. För önska är väl allt man kan göra.

Igår vid hämtning på förskolan flaggades det för att det går magsjuka. Det i kombination med att storasyster fått för sig att det var morgon redan 03:30 gör att jag håller henne hemma idag. Eller resten av veckan faktiskt. Så håller vi tummarna för att vi slipper bli sjuka!

För övrigt började jag själv dagen med Alvedon och Ipren med förhoppningen att mina ömma muskler ska dämpa sig lite. Än så länge funkar det bra.

Orken, kom tillbaka!

De senaste dygnen har liten velat amma lite väl ofta, framför allt på natten. Det gör att jag sover väldigt korta pass. Jag hinner just så pass somna om innan det är dags att vakna igen. Och det i sin tur gör att jag blir SÅ slut. Jag har dessutom ont i både rygg, axlar och bröstkorg från nattliga halvtrötta amningsställningar. Även fogarna har gjort sig påminda idag.

Det är ju övergående, tack och lov, men för stunden vill jag mest sova. Och det är det sista jag får.

Idag fick jag dock ett avbrott från tröttheten med körsång med andra föräldralediga. Det gav så pass med energi att jag tog en promenad och sen en fika med en vän.

Det var dagens gnäll. Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis en lite piggare sådan.

Konflikthantering

Tidigare ikväll:

I storasysters rum pågår svåra förhandlingar, och undertecknad agerar fredsmäklare i omgångar. Det är två starka viljor som står i konflikt med varandra. Så vad handlar detta om? Det finns två stycken tre/fyra åringar i hushållet. Och det finns en Blixten-ficklampa. EN endaste. Och båda vill ha den. Jamen ni förstår ju vilket dilemma. 

 

Jag kliver in i konflikten när den håller på att spåra ur. Jag förklarar att de får DELA på den ficklampa som finns. TURAS OM. Det går inte hem hos någon av dem. Till slut (strax innan världskriget bryter ut) lyckas jag trolla fram både en andra och en tredje ficklampa. Halleluja!

 

Sen går de vidare till att förhandla om vem som ska ha katten. Kommer fram till vem som är mamman och vem som är pappan. Vem som ska laga maten och vem som ska hålla i kopplet. Och när de blir ovänner om detta kommer storasyster på att det finns hallonjordgubbstuggummi och så var konflikten löst en stund.

Det är otroligt underhållande att se (och lyssna!) på. Oftast löser de konflikterna själva. Men andra gånger glömmer de bort det där med att turas om och dela på och där nånstans kommer fredsmäklaren in.

Vi träffade Laban

Jag har ju glömt att berätta om helgens hästmöte. Vi tog en tur till Aspuddsparken där vi stiftade bekantskap med en ny häst - Laban. Eller Spöket Laban som storasyster envisades med att kalla honom. Laban var stor, snäll och hade en massa mjuk vinterpäls. Och storasyster red den korta turen med ett stort leende på läpparna. Min förhoppning var att Laban skulle stanna kvar i minnet efter helgen. Istället är det "gosa gosa gosa natten lång"som hon maler på om. Vi har lyssnat på den ungefär hundra gånger idag. På morgonen och efter hämtningen i eftermiddags. Giv mig styrka!

 

Själv tycker jag bättre om mötet med Laban.

Vad vill Du förmedla till Ditt barn?

En länk som en vän postat på facebook fick mig att känna att det var dags att damma av ett av alla utkast. Så här kommer det.

Något som blivit allt mer tydligt för mig i takt med att mitt förstfödda barn blir äldre och klokare är hur hon suger åt sig av allt jag säger och gör. Hon är min spegelbild i mångt och mycket. Och då menar jag inte nödvändigtvis fysiskt. Hon gör som jag gör. Precis som alla barn.

 

Jag må ha en inte helt okomplicerad relation till min kropp, men jag vill inte på något sätt föra över mina känslor för min kropp till min dotter. Eller till min son. Jag vill inte att mina barn nånsin ska höra mig klaga på min kropp. Jag har gett mig fan på att inte prata om bantning, viktnedgång eller huruvida kroppsdelar påverkats av gravitationen (och graviditeter ;)) Jag vill inte att de ska få den medvetenheten. Inte ifrån mig i alla fall. Jag vill inte att mina barn inte ska känna att de duger. Tids nog kommer de ändå få höra från andra vad som är rätt och fel. Hur man "ska" se ut. Och jag vill inte bidra till det. För det gör man ju genom att klaga på sin kropp med barnen i närheten. Genom att antyda att man behöver gå ner i vikt och komma tillbaka till sin "vanliga" storlek efter graviditeten. Och genom att prata om att man borde hålla igen på maten. Och genom att titta på sin spegelbild med ogillande.

Jag menar, hur ska jag kunna förmedla till mina barn att de duger som de är om jag samtidigt visar att jag själv inte gör det? Jag vill så långt det är möjligt slippa höra dem säga att de inte duger. Jag duger som jag är. Och mina barn duger som de är. Och genom mitt eget agerande kan jag förhoppningsvis få dem att tro på det.

Ja snälla, kan du?

Det är inte bara jag som stör mig på allt jävla hundbajs som tinar fram i tövädret. Det är ju tamigfan bajs överallt!! Ursäkta svordomarna.

Kära

Jag har återfunnit min skräppostmapp från mobilen. Det var precis vad jag behövde inatt under en amningspaus. Jag fick dock kämpa för att inte skratta högt. Men gud vilka bra erbjudanden ändå! Fördelaktiga lån, spännande tillkännagivanden och ett och annat erbjudande om "vänskap". Och jag kan konstatera att jag både skriver och får alldeles för få mejl som börjar med "kära".

Jag är ju så matchig

Strax innan jul hittade jag ett reklamblad med information om en kör för föräldralediga här i närheten. Eftersom jag har haft svårt att få till nåt sjungande sen dottern föddes kändes det som en bra deal att sjunga i kör på dagtid. En kör dit man dessutom kan ta med sitt barn. Perfekt!

Tidigare i veckan var det så terminstart och jag var där. Och det var så roligt! Det var några år sen jag sjöng i kör sist och jag har verkligen saknat det. Det behöver inte vara så rackarns uppstyrt för att jag ska vara nöjd, så det här blir bra.

I vanlig ordning var jag sent ute. Eller egentligen var det lillebror som satte käppar i hjulet genom att bajsa just som vi var på väg ut genom dörren. Så med andan i halsen sprang jag in bland övriga körsångare, tog av mig och barnet ytterkläderna och satte mig ned. Då ser jag att jag klätt oss i matchande kläder. Och det var liksom inte läge att försöka bortförklara det. Så nu är jag den där matchiga mamman.