Äntligen!

För tre år sedan, när vi var nyinflyttade i den här lägenheten, fick vi frågan om vi ville köpa en säkerhetsdörr. Eftersom vi just lagt ut en hel del pengar på att köpa vår bostad och dessutom slipa, spackla, måla en massa kände vi inte att vi hade pengar till en ny dörr. Så vi levde vårt liv med den gamla ytterdörren. Denna dörr visade sig släppa igenom alla ljud från trapphuset. Den visade sig också släppa ut alla ljud inifrån lägenheten till förbipasserande i trapphuset. Ett samtal i normal ton hörs utan problem. Det säger sig självt att det till och från varit väldigt besvärande med alla ljud in och ut ur lägenheten.

Strax innan balkongbygget satte igång förra året fick vi åter frågan om vi ville köpa en säkerhetsdörr. Den gången ville vi väldigt gärna hoppa på det tåget. Det var bara det att dörrarna inte kunde sättas på plats förrän firman som bygger våra balkonger är färdiga. Så vi har vänat. Och väntat. Och väntat. Så idag var det äntligen dags och nu är dörren på plats! Jag sitter hemma i soffan och njuter av att bara höra ljud från vår egna lägenhet.

Jag njuter inte lika mycket av allt byggdamm som nu ligger över hela hemmet. Hela dörrkarmen byttes ut så nu finns ett lager av mörkt damm överallt.

Denna underbara ålder

Det är de långa obegripliga monologernas tid! När dottern vaknar på morgonen sätter det igång. Och hon tystnar inte förrän det är dags att sova. Hon börjar berätta om en sak, fortsätter över till en annan och väver ihop det med en tredje, fjärde och femte sak tills man får sår i öronen. Hon berättar om saker hon snappar upp under dagen eller i sina drömmar. Testar nya ord och fraser. Det är underhållande och ibland tröttsamt.

Igår satt vi på hennes rum. Jag sneglade i en tidning och hon berättade om allt och inget. Så hittar hon ett russinpaket och ber mig öppna det. Sen går hon ut ur rummet med orden "Jag ska bara hämta hela konkarongen". Och så kommer hon tillbaka med den stora påsen med små små russinpaket i. Hela konkarongen. Det var en av de mer underhållande stunderna.

Gissningsvis har barnet hämtat inspiration från min favoritbarnbok - Mormors lilla kråka i tvättstugan.

Vad kör du för buss?

Härom veckan gjorde jag en visualiseringsövning hos min terapeut. Jag skulle föreställa mig att jag satt och körde en buss mot ett tydligt (eller mindre tydligt) mål. Med mig i bussen satt människor som finns i mina tankar - familj, vänner (goda som mindre goda) och bekanta. Människor som säger åt mig hur jag ska köra, att jag borde svänga, köra långsammare eller snabbare, eller rent utav stanna. Jag ber dessa människor att vara tysta. Att låta mig koncentrera mig på vad det är jag vill. Men de finns kvar på bussen.

Jag ska inte gå igenom hela scenariot, men jag spann vidare på början rätt friskt. Jag hittade på busshållplatser där jag bad folk kliva av. Jag plockade upp några vänner som jag glömt, längs vägen. Och själva bussresan var väldigt trevlig. Glad. Inte så konstigt kanske med tanke på bussen jag föreställde mig.

Så kan det gå när man tvingas titta på youtube och wheels on the bus några gånger om dagen.

Det bästa med att bo på hotell...

...att sova ostört
...att lägga sig i en renbäddad säng
...att titta på TV i sängen
...att det finns spännande tvålar och småflaskor i badrummet
...att man får hotellfrukost

Vi valde att få frukosten serverad på rummet. Som jag älskar att äta frukost i sängen och läsa tidningen! Ostört.

Over and out

Jag har aldrig varit särskilt rädd för att ta mediciner (när de behövs) men när de påverkar både vakenhet och sömn blir jag lite skeptisk. Jag har ätit både kortison och allergimedicin sedan måndagens reaktion på god knows what. Allergimedicinen gör mig trött. Helst hade jag velat sova hela dagarna. Samtidigt gör kortisonet mig pigg så att det kryper i kroppen när jag ska sova. Veckan har med andra ord bestått av för lite sömn i kombination med extrem trötthet. Nu tar jag inga mer mediciner för just den biten.

Så här på lördagsmorgonen har jag en begynnande ögoninflammation att liva upp tillvaron med. Men, om några timmar lämnar jag och maken hem och barn bakom oss för en dag på stan och därefter restaurangbesök och hotellövernattning. Jag ska sova som fan!

Sakta men säkert återgår livet till det normala

Jag tycker att jag börjar närma mig mitt normala jag. Med det menar jag inte att jag nu är som innan jag blev sjuk i somras, det vore ingen förbättring för då var jag så stressad över det mesta. Nej, jag närmar mig mitt lugnare jag. Som gillar att umgås med andra, som orkar leka med barnet, som vill gå på restaurang, som vill gå i affärer, som vill resa, som vill gå på fest (men som inte orkar vara bakfull) och mycket därtill.

Nu arbetstränar jag 50%, ungefär 4 timmar per dag. Nästa vecka kommer mina 4 timmar att utökas till 6 timmar. Jag vet att jag åter kommer att bli trött eftersom att längre tid på jobbet tar på krafterna. Jag kommer att gå runt som i en dimma och gäspa. Jag kommer inte tycka att jag får tillräckligt med sömn även om jag sover 9 timmar om natten. Men efter nån vecka kommer det släppa och det kommer kännas okej.

Jag skulle inte säga att jag fungerar "som vanligt" på jobbet. Det tar längre tid att ta in information och jag har. Och jag blir snabbare trött eller får hjärtklappning om det är mycket omkring mig. Men som sagt - det tar sig. Efter resan till Florens i slutet av mars är det dags för mig att börja arbeta på riktigt. Det känns som en bra plan. Då börjar mitt nya, alldeles vanliga liv. Jag ska njuta av att inte arbeta heltid. Ända fram till pensionen vid 75 då jag kommer bli väldigt fattig.

Den som smittar mitt barn med magsjuka ska dö!

Ja kanske inte riktigt men nära nog. Jag möttes av ett kräkandes barn i hallen när jag kom till förskolan för att hämta barnet. Det var tack och lov inte mitt barn som kräktes, så jag höll helt enkelt andan medan jag gick förbi dem. Vi ska ha barnvakt över natten i helgen och sova på hotell så det vore ju för jävla typiskt om hon skulle bli magsjuk just den här helgen. Nåväl, det lär visa sig hur det blir.

I väntan på eventuella kaskadkräkningar ska jag leka "vad vill du ha för mat?". Jag har lärt mig att det bara finns ett rätt svar - tomatsoppa.

Vad har du i maten?

Olivolja används här hemma både till matlagning och barnrumpor. Jag trodde dock inte att barnet hade kopplat att det var samma olja som användes i båda fallen. Så när vi för ett tag sen åt middag och hon pekade på flaskan på bordet och utbrast "Men den är ju till min rumpa!" blev vi aningen förvånade. Men det förklarar varför hon under en tid sett väldigt fundersam ut varje gång jag hällt olivolja på maten.

ABC

Det uttrycksfulla barnet gillar språk. Jag inbillar mig det i alla fall. Hon gillar allt som har med bokstäver att göra - ABC-böcker, alfabetsklossar, tvättlappar, språkappar på iPaden och så vidare. Hon själv pratar svenska och lite av sin pappas språk. Dock mest enstaka ord och barnvisor på det sistnämnda språket, men hon förstår det bra. Hon rabblar även alfabetet på engelska (tack youtube!) och till viss del på svenska. Hon leker ofta med orden och byter ut ändelser- lamposh, bordosh, stolosh, mammosh, papposh. Så nånstans tänker jag mig att det finns ett intresse.

 

 

Nyligen började hon uppmärksamma att det finns olika språk. På den förskola hon går är det få barn med två svenskspråkiga föräldrar, så hon hör många språk även där. Härom dagen började hon prata helt obegripligt hemma i soffan. Jag frågade vad hon sa varpå hon svarar att hon pratar arabiska. Mina arabiska språkkunskaper är minst sagt bristfälliga så för allt jag vet kan hon ha talat sanning. Men rimligtvis hittar hon på. Jag gissar att hon gör så även direkt till sin arabisktalande kompis på förskolan eftersom att hon sa att det är så hon pratar med sin kompis. Jag undrar om kompisen förstår henne...

Allergin anfaller!

Jag vaknade imorse och kände att något inte stämde. Så såg jag hur maken och dottern stirrade på mig. Jag gick till badrummet och såg mig själv i spegeln och förstod deras stora ögon. Mitt ansikte var så svullet att jag hade svårt att öppna ögonen. Jag hade röda fläckar över hela kroppen som kliade som rackarns. Eftersom att jag inte har någon känd allergi har jag heller inga allergimediciner hemma. Så när det dessutom började sticka i läpparna tyckte jag att det var läge att åka till akuten.

Lite fjompig kände jag mig allt när jag klev in genom dörrarna på SÖS. Jag menar, jag kunde ju andas utan problem. Men där blev jag snabbt omhändertagen och blev uppkopplad för observation. Prover, infart i armen och kontroller. Lite snopet eftersom jag trodde att de skulle ge mig mediciner på sin höjd och sen skicka hem mig. Istället blev jag kvar 6 timmar och åkte hem med recept på allergimediciner för en vecka. Undrar om jag kan räkna det som en arbetsdag? Jag menar, sjukhus som sjukhus!

Nu ska jag luta mig omkull en stund så att jag orkar hämta det barn som såg helt förtvivlat ut när hon såg mig imorse.