Så sänkte sig lugnet över oss

Jag och barnet hade en mysig kväll igår medan maken var på galej med jobbet. Faktiskt riktigt mysig. Hon kan mysa numera, men bara när hon själv vill. Så det gäller att passa på när hon kryper upp i famnen och vill vara nära. Men hur mysigt det än var så känns det inte riktigt som helg när man inte spenderar fredagskvällen tillsammans alla tre.

Imorse klev jag upp med ett ruskigt piggt barn kl 05:30. Jag hann med att äta, duscha och planera dagen före kl 09. Då väckte jag maken och delgav honom alla mina planer. Han var inte fullt lika entusiastisk som mig. Men sen blev det storstädning av. Och lunch till barnet. Nu sover hon som en stock medan jag och min man sitter i soffan och läser böcker/internettar (gissa vem som gör vad?!) och först nu känns det som helg. Jag känner lugnet. Just nu känner jag mig så pass lugn att jag kanske till och med orkar vara en bra mamma hela helgen. Men det återstår att se. Barnet kommer ju inte sova hela dagen...

Nästan rätt

Vi har börjat potträna barnet igen. Vi var på rätt spår tills vi var tvungna att få ett urinprovet från stackaren för ett par månader sedan. Kisstvång är inget bra sätt att få barn att vilja kissa på pottan, om nu någon skulle undra. Men nu börjar det hända grejer igen! Blöja av och trosor på. Sen hoppas man på det bästa. Ikväll sprang hon runt naken efter en dusch och sa plötsligt att hon skulle gå och kissa. Sagt och gjort - allt kiss hamnade i pottan. När hon var klar ville hon tömma innehållet i pottan i toaletten. Det var här det sket sig... Kisset skvalpade ut över hela badrummet. Och över hela henne. Både hon och jag började skratta och så fick vi göra om hela duschproceduren.

En bebis?

När vi vandrade runt där i Florens ramlade vi över en butik som sålde allt ifrån dyra årgångsbilar (leksaker alltså) till instrument och dockor. Allt för vuxna barn. Eller barn till väldigt rika vuxna möjligtvis. Nåväl, vi stod och tittade i skyltfönstret när jag ser vad jag tror är en bebis. Jag förstod snabbt att det inte var en bebis utan snarare en docka. Men rackarns så verklighetstrogna de såg ut! Jag ville bara göra hål på fönstret och sätta mig ner med dessa små bebisar i famnen och vagga och vyssja. Det var inte utan att jag fick ett litet bebissug. Men det får vänta en stund till. Vi har nämligen fullt upp med vår stora bebis. Och jag har rätt fullt upp med mig själv dessutom.

Nu har jag pratat klart om Florens. För idag alltså. Nu ska jag mysa ner mig i soffan med barnet som saknat mig väldans under mitt kvällsjobbande den här veckan. Från och med nu är jag nämligen frisk och återställd (ja sånär som på att jag inte orkar arbeta heltid, men man kan ju inte få allt här i världen). Inte längre sjukskriven. Jag firar min återgång till arbetet med en veckas semester. Vi ska besöka släkt och vänner i Göteborg och jag ska måla sovrummet. Sen ska jag jobba, försiktigt.

Sovmorgon före och efter barn

Sovmorgon före barn:

Jag sover tills jag vaknar.


Sovmorgon efter barn:

05:40 Barnet kommer in i vårt sovrum och börjar hoppa i vår säng. "Jag vill titta bollibompa! Kliv upp nu! Bär mig till soffan!" Efter lite gnäll från samtliga i rummet kliver maken upp med barnet.

06:05 Barnet kommer in i sovrummet. "Mamma, du sover. Jag sitter i soffan med pappa." Barnet går ut och jag somnar om.

06:35 Barnet kommer in i sovrummet. Hon tänder sänglamporna. "Mamma, jag tände lamporna! Jag vill mysa med dig i sängen:" Hon lägger sig brecvid mig i sängen i en halv sekund och sätter sig sedan upp och klappar på mitt huvud. Hon hoppar ner från sängen och hämtar mitt smyckesskrin och tar med det ut i vardagsrummet. Jag somnar om.

07:15 Barnet kommer in i sovrummet. Hon viftar med sin arm. "Titta mamma, jag har ett armband!". Hon lämnar rummet och jag somnar om.

08:02 Barnet sitter utanför sovrummet och gråter och ropar "Maaaaaaamma!". Efter några minuter är jag klarvaken och kliver upp. God morgon!

Nämnde jag glassen?

En till två glassar som denna om dagen kan vara förklaringen till att dragkedjan på de enda jeans jag hade med mig gav upp sista dagen. Det ledde för övrigt till att jag fick flyga hemåt i en något för kort klänning. Men det bjuder jag på.

När svensken antog italienska drag

När jag reser utanför de norra delarna av Europa är det sällan någon gissar att jag kommer från landet jag reser i, av förklarliga skäl. Jag har tidigare inte reflekterat över detta mer än att jag konstaterat att jag inte ser särskilt sydeuropeisk ut. Min man däremot smälter tydligen in väldigt bra i Italien. Inga konstigheter med tanke på att han kommer från ett sydeuropeiskt land. Men det roliga med den här resan var att jag tycks ha antagit mer sydeuropeiska drag jämte min man. Vi blev stoppade på gatan och tillfrågade om vägbeskrivningar och blev skämtade med på caféer och restauranger. Allt på italienska och av italienare. Och vi möttes av förvånade blickar när vi förklarade att vi inte förstod särskilt mycket av vad de sa. Vid några tillfällen har vi båda troligtvis framstått som väldigt otrevliga (eller bara märkliga) när vi inte svarat på tilltal. Det var helt klart en ny upplevelse för den här svennebananen.

Florens

En barnfri helg. Egentligen behöver jag inte skriva mer än så. Det var första gången sedan hon föddes som vi var utan barn under mer än ett dygn. Jag är väldigt glad att det blev just Florens. Bortsett från att det är väldigt dyrt just där så var det en otroligt härlig resa. Fantastiska bygnader, konst, god mat och gott vin, bra shopping... jag kan fortsätta men låtar bli.

Jag laddar

Om mindre än ett dygn bär det av till Florens. Fyra dagar bara jag och min man. Inget barn som vill springa runt på gator och torg, riva butiker, klättra på statyer eller bada i fontäner. Det kan förvisso finnas barn även i Florens, men det är åtminstone inte våra barn och vi behöver således inte springa efter dem. Underbart!

Vi har försökt förbereda barnet på vad som komma skall. "Mormor och morfar kommer hit och leker med dig i flera dagar! Ni kommer ha så roligt!", "Titta vilka roliga gungor! De kan du visa för mormor och morfar i helgen", "I helgen kan du ta med mormor och morfar till djurparken!" och så vidare. När vi fört på tal att vi inte kommer att vara särskilt närvarande dessa dagar så har det mottagits med viss skepsis. Ganska stor skepsis. Hon köper inte riktigt idén att vi ska vara  borta så pass många dagar.

Imorse kände jag att det var sista chansen att rädda situationen. Jag berättade att pappa och mamma kommer jobba väldigt mycket i helgen. Hon brukar nämligen hävda att vi är på jobbet när vi inte är hemma. Jag berättade också att vi kommer ha med oss en massa presenter  när vi kommer hem från jobbet. Då sken hon upp som en sol. "Jag ska öppna dem! Allihopa! Mina presenter, som jag ska få av pappa och mamma efter jobbet."

Nu håller vi tummarna för att även barnet (och mormodern och morfadern) får en angenäm helg. Jag är nämligen övertygad om att jag och min man kommer att ha det.

Vi rymde lite

Jag har befriande nog varit utan dator några dagar. I vanliga fall ägnar jag skrämmande mycket tid vid datorn och de här dagarna har jag inte saknat den. Nästan inte alls. Istället har jag umgåtts med goda vänner i Nyköping - där vi för övrigt gifte oss för några år sedan. Massor av mat, gott vin och parklek med barnen. Och vårblommor...åh dessa vårblommor!

Vi är inte varandras familj

Jag blir vansinnig på människor som inte har vett att behandla sina kollegor som just kollegor och inte som familjemedlemmar. Den här irritationen har jag för övrigt alltid, inte bara när jag inväntar mensen. Men allvarligt talat - vi är inte varandras familj. Inte i den bemärkelsen att man fritt kan släppa ut all sin eventuella irritation eller frustration över en kollega.

Lik förbannat får man varje dag ta emot diverse snäsningar, sura kommentarer eller andra otrevligheter. Det är tydligen okej att vara otrevlig på jobbet när man är stressad och har mycket att göra eller om man helt enkelt har problem i privatlivet. Och det tycks vara extra okej om man råkar vara läkare. Det är nästan som att de förväntas vara svåra. Och som sjuksköterska förväntas jag ta det.

Jag tror att det många gånger handlar om obetänksamhet. Och kanske att vi blivit lite för bekväma med varandra. För jag väljer att tro att det inte enbart handlar om arrogans.

Men hur tar man en otrevlig kollega? Jag skulle ljuga om jag sa att jag var världbäst på det. För det är jag inte. Långt ifrån. Men jag testar mig fram. En av mina favoriter är att vara överdrivet trevlig mot någon som är otrevlig. I bästa fall leder det till att personen i fråga inser hur hen låter. Alternativt så tror personen i fråga att man driver med hen. Men det må så vara. Annars händer det att jag helt enkelt säger att det inte finns någon anledning att vara särdeles otrevlig eftersom att vi så vitt jag vet inte har något otalt med varandra. Det brukar inte leda till en ursäkt, men förhoppningsvis ett lite trevligare bemötande en stund eller två. I alla fall fram till att nästa olösta konflikt med ens partner/chef/barn gör att man kastar skit över en kollega.