Kvällsnöje

Efter att ha beskådat ett barn som bokstavligt talat klättrade på väggarna gjorde vi slag i saken och tog en promenad i kvällssolen. Vi pratade med myror, åkte rutschkana, hälsade på hundar, samlade stenar och gungade. Det hela avslutades med fall från liten gunga, sand fulla munnen och en fläskläpp. Men fram tills dess hade vi riktigt trevligt. Och vi lyckades trötta ut barnet ordentligt. Seger!

Lycka är...

...inte att missa tunnelbanan och vänta 12 minuter på nästa. Särskilt när jag lyckats motstå att snooza mer än en gång. Jag inser att det inte finns en klocka hemma hos mig som går rätt. Särskilt inte den i köket. Så jag ska nog sluta lita på den.

Morgonstund har guld i mund

Det är så härligt att vakna på morgonen, titta sig i spegeln och mötas av en skönhet. En skönhet med välkammat (och nytvättat) hår, inte en tillstymmelse till mörka ringar under ögonen eller svullnad i ansiktet och ett glatt leende.

När är det förresten dags att slänga ut påskriset? Jag tänkte att det borde räcka om man gör det framåt midsommarhelgen.

Jäkla katt!

Jag blir avbruten av ett skrattande troll där jag sitter i soffan och läser tidningen. Trollet vill att jag ska prata med katten. Nej, vi har inte skaffat katt. Maken är fortfarande allergisk och jag gillar inte katthår i mitt hem. Vår katt finns i vår iPad och heter Talking Tom (jag kan ha fel med namnet men orkar inte kolla upp det hela). Det är en enerverande historia som upprepar allt man säger med ljus och rask stämma. Som den goda mor jag är börjar jag prata med katten. Trollet skrattar och jag med. Och katten.

Efter en stunds lek och bus med katten börjar trollet att ledsna och bestämmer sig för att hitta på lite bus istället. Hon stoppar in handen i sin mun så att den blir blöt av saliv. Sen kladdar hon ner mitt ansikte. Jag är inte road och ber henne att sluta. "Men sluta nu! Jag blir alldeles blöt i ansiktet!" svarar katten med sin ljusa stämma. Trollet skrattar ännu mer och gör om det hela en gång till. Jag blir argare. "Lägg av!" skriker katten. Efter en stunds brottande och skrattsalvor från trollet och katten slutar hon. Men bara för att ge sig på nästa hyss.

Trollet tar tag i tavellisten som sitter ovanför soffan och hänger med hela sin kroppstyngd i den. Jag blir arg och lyfter ner henne från listen samtidigt som jag fräser värre än katten. Katten upprepar harangen av otrevligheter. Jag stänger av iPad'en. Den är ungefär lika irriterande som ett barn som upprepar allt man säger. Särskilt när man är arg.

Jag hade förresten rätt med namnet. Här har ni katten. Framgooglad.

Nu händer det grejer!

Balkongdörren står öppen. En målare är på plats för att måla de sista detaljerna innan räcket sätts på plats. Får se om de hinner klart idag. Det är nämligen tänkt att det ska besiktigas så här två månader senare än planerat.

En våg av inspiration

Jag blev helt överrumplad av en skaparlust som inte var av denna värld när jag klev in i köket tidigare idag. Fick en sådan lust att handla hem alldeles för dyra ekologiska, krav- och närodlade råvaror och gå loss utav bara hundan. Tillaga en måltid avsedd för gudar. Minst. Dessert skulle det såklart också bli.

Eller så var det så att jag blickade mot diskbänken, satte igång gasugnen och slängde in en ICA-pizza för mig och barnet att dela på.

Det ser likadant ut på andra sidan av köket.

Telefonterror

Jag är utsatt för nån slags telefonterror. Det är Telia som ligger bakom. Mitt mobilabonnemang finns hos dem. Och min bindningstid gick ut för ungefär en månad sen. Under den månaden har jag fått ungefär två telefonsamtal i veckan från deras försäljare. Första två gångerna lyssnade jag halvt om halvt på deras erbjudande, men kunde snabbt konstatera att jag själv ringer dem om och när jag är intresserad av att byta abonnemang eller köpa en ny mobil. Ytterligare några samtal senare förklarade jag att de kunde sluta ringa mig eftersom jag inte är intresserad just nu. Det tog skruv och jag slapp samtal från dem under en hel vecka. Tills idag.

Jag svarar i telefonen och killen presenterar sig som Johan (eller nåt sånt) på Telia. Eftersom att vi har både TV och bredband (samt mobil) från Telia så kan jag liksom inte bara lägga på. Så jag hänger kvar i luren och väntar med spänning på vad han har att säga. Johan frågar mig hur mycket jag betalar för mitt abonnemang i nuläget. Detta trots att jag gissar att han har dessa siffror framför sig. Det är ju de som fakturerar mig. Men jag berättar på ett ungefär. Då berättar Johan att de vill uppgradera mitt abonnemang. Jag kommer betala femtio kronor mindre i månaden, kunna surfa snabbare, sms'a billigare och bli en lyckligare människa. Typ. Johan fick det att låta som att mitt nuvarande abonnemang inte längre finns och att bytet skulle ske per automatik. Jag frågar Johan hur det ligger till med bindningstiden och han berättar motvilligt att den är 24 månader. Jag tackar för erbjudandet men förklarar att jag inte vill binda upp mig i ytterligare 24 månader när jag ändå tänker byta mobil om några månader. Och kanske även abonnemang (det sista sa jag mest för att jag är så jävla less på deras försäljare). Och att de inte behöver kontakta mig igen för fler erbjudanden. Johan önskade mig en trevlig dag mellan sammanbitna käkar.

Att sålla bort de mindre bra minnena

Härom veckan pratade jag med en vän om graviditeter. Om våra egna och graviditeter generellt. Jag kom på mig själv med att säga att jag hade en ganska lätt graviditet. Sen började jag skratta.

Visst överlevde jag min graviditet, något annat kan ingen påstå. Men sen var det de där detaljerna, som mitt låga blodtryck som tidigt gjorde att jag fick lägga ner träningen. Det i sig var rätt tufft eftersom jag var van att träna 3 och ibland 4 gånger i veckan. Men värre kan man ha det. Så kom sammandragningarna runt vecka 17 och gjorde mina dagar mer spännande. Det var dock först flera veckor senare som poletten ramlade ner. Det var alltså därför jag inte kunde promenera i mer än tio minuter innan jag var tvungen att pausa lika länge innan jag kudne gå vidare. Där ser man. Sen kom foglossningen. Det tog ett bra tag innan jag förstod att anledningen till att jag inte sov om nätterna hade med det att göra (självklart gjorde de 5-6 turerna till toaletten också sitt). Jag låg nedbäddad bland mjuka kuddar i hopp om att höfterna skulle vara mig till lags under natten. Men det hjälpte föga. Ont gjorde det. Dock bara på natten. Sen kom ännu mera sammandragningar som gjorde så att barnet nästan såg dagens ljus redan i vecka 32. Det hade vi inte räknat med. Det blev ett antal dygn på BB innan det var dags att åka hem och fortsätta att vila. Inga större utsvävningar var tillåtna (tänk vad ett besök till den lokala ICAbutiken kan förgylla ens vecka). Vi skulle vara glada om barnet stannade kvar i magen i 1-1,5 vecka till fick vi veta. I panik fixade min man det sista inför vårt barns ankomst. Sen väntade vi.

Första två veckornas väntan gick bra. Jag var orolig för att barnet skulle komma för tidigt och låg tålmodigt stilla i soffan, ätandes praliner. Sen ledsnade jag. Jag var så uttråkad att jag hade kunnat självdö där i soffan. Efter 36 fullgångna veckor tänkte jag att barnet lika gärna kunde komma ut. Så jag levde "som vanligt". Började göra små utflykter - fika med vänner, shoppa lite bebissaker, käka middag lite här och där. Och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Ackompanjerad av sammandragningar, foglossning och sura uppstötningar. Först i vecka 42 behagade hon komma ut, med buller och bång. Med blodförlust och ett väldans ömt underrede som resultat. Ja, och så fick vi vår bebis förstås.

Men det är klart, visst hade jag en ganska lätt graviditet. För allt beror väl på vem man jämför med. Och vad man minns. Det har ju gått några år vid det här laget så det som kändes mindre bra har bleknat.

Busted!

När jag hämtade barnet från förskolan igår pratade jag i vanlig ordning med en i personalen om hur dagen varit. Hon berättade att allt hade vart bra. Sen skrattade hon och sa att barnet berättat att hon fått en klubba för att jag skulle få klippa luggen på henne. Och att hon fått en ballong för att jag skulle få tvätta håret på henne. Hon skrattade för att hon trodde att barnet skämtade. Jag log tillbaka och sa att det var väldigt sant.

Vi har nämligen stora problem med både hårtvätt och luggklippning (jag försöker inte ens klippa resten av håret på henne). Tack och lov är det saker som inte behöver göras särskilt ofta. Men ibland finns liksom inget val. Hon har under en längre tid gått med luggen i ögonen. Det har irriterat henne väldigt mycket men hon har vägrat både klippning och hårspänne. Så härom dagen testade jag att muta henne med en klubba och hon sken upp som en sol. Jag klippte luggen snett och vint på 1 minut och hon fick sin klubba. En annan dag hade hon matrester fulla håret och jag insåg att det var dags att tvätta det hela. Efter ett långt samtal och en muta (ballongen) gick hon med på det hela. Efter spektaklet var alla nöjda och glada.

Hårtvätt och luggklippning är för övrigt inte våra enda problemområden. Man kan lägga till bland annat handtvätt, tandborstning, nagelklippning och hårborstning. Men när det gäller saker som måste göras dagligen (eller ofta) tar vi inte till mutor. Då får det helt enkelt bli lite sura miner. Vem vet vad hon säger till förskolepersonalen om det.

Saker man kan roa sig med i badet

Vi kan ha världens minsta badrum. Det är en toalett, dusch, ett tvättställ och en tvättmaskin (modell mindre) (typ inne i duschen) inklämt på nästan ingen yta alls. Man kan duscha medan man sitter på toaletten om man vill spara tid. Och det är inga som helst problem att nå tvättstället med tandborste och tandkräm samtidigt som man sitter där. Kanske fylla på med lite smutstvätt i tvättmaskinen när man ändå håller på. Utan att behöva lyfta på rumpan. När jag tänker efter så är vårt badrum ganska praktiskt.

I det här lilla badrummet får det såklart inte plats ett badkar. Istället har vi en badbalja (även den modell mindre) som barnet använder när hon behöver tvagas. Medan hon sitter i badet sitter jag bredvid på toaletten. På så vis når jag henne utan besvär om hon skulle lyckas med konststycket att få huvudet under vattenytan. I den lilla badbaljan är det nämligen mycket svårt. Ofta roar jag mig med ett korsord eller liknande. Mitt tillstånd under dessa badstunder kan närmast beskrivas som transliknande. Jag växlar mellan att lösa korsordet och att dagdrömma mig bort. Jag märker således inte om barnet hittar något utöver de femtioelva baddjuren som hon redan delar badbalja med att leka med. Detta något kan bestå av lite av varje.

Härom dagen hörde jag att det var något som klafsade i badet och såg att hon hittat den väldigt smutsiga golvmoppen som hon nu glatt slafsade runt i vattnet med. En annan gång hade hon fyllt baljan med toalettpapper. Och igår hade hon hittat min fotfil som hon använde till att sleva upp vatten, som hon sedan drack. Hon är inte mycket för att bli ren.