Sminktipset

Jag läste en gång i något glossigt magasin en artikel om smink. Jag kommer inte längre ihåg så mycket av den förutom att det stod en massa om vad för smink man "ska" ha hemma. För att överleva typ. Hade man inte detta smink hemma i badrumsskåpet kunde man lika gärna lägga sig ner och dö. Det jag hakade upp mig på (förutom budskapet att man tydligen måste sminka sig dagligen) var en mening om när det var dags att kasta sminket i soporna - när man inte längre kommer ihåg när man köpt produkten. Perfekt! Jag kommer med andra ord aldrig behöva slänga bort något från min sminkväska eftersom jag kommer ihåg när jag köpte varenda grej. Det är inte för att jag använder upp allt smink och handlar ofta. Nej, det handlar om att jag köper smink så sällan att det vore en omöjlighet att glömma bort när, var och hur det inhandlades. Så jag är safe.

Nu har jag hamnat i en period då jag ägnar så lite tid jag bara kan åt att göra mig i ordning. De dagar jag jobbar dagpass börjar jag klockan 7. Jag går hemifrån 06:20. Om jag duschar kvällen innan, skippar att sminka mig och dricker kaffe på jobbet kan jag kliva upp 05:45. Upp med håret, på med glasögonen och undvika speglar så slipper jag se att jag ser levande död ut. Bara halvdöd. Under semestern, och då särskilt när jag befinner mig på landet, har jag inte ens med mig något smink.

Jag brukar återgå till att vardagssminka mig igen efter några veckor (eller i det här fallet månader). Men då behöver jag inte ge mig ut för att köpa nytt smink i alla fall enligt vad jag läst mig till i det glossiga magasinet.

Det går utför

Jag misstänker att jag vart på landet för länge. Det jag ser omkring mig börjar så sakta normaliseras. Jag åker och handlar på den lilla icabutiken i oborstat (och otvättat) hår, iklädd hemmakläder. Får semesterfeeling. Så idag har jag köpt något jag länge sagt att jag aldrig någonsin kommer ha i min ägo. Något jag skytt som pesten och förkastat totalt. Jag har idag köpt ett par foppatofflor. Jo, det är sant. De är oäkta dessutom. Bara en sån sak. Men jag har liksom insett att de är rätt praktiska att ha på landet. Dessutom passar de min i övrigt nedklädda stil för tillfället. Jag misstänker att det här betyder att det är dags att åka hemåt.

Kärlek på stand by

Jag fick en fråga av en vän hur min och min mans förhållande påverkats av att vi blivit föräldrar. När jag fick frågan var vårt barn närmare ett år och jag kommer ihåg att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Inte för att vi hade det dåligt. Snarare för att jag kände att vårt förhållande var underordnat för stunden. Vi var båda trötta av sömnbrist, ett aktivt barn, jobb och att försöka komma igång med vardagslivet att ingen av oss hade orkat fundera över vårt förhållande om vi så velat. Vi var ett väldigt bra team runt barnet. Hade vi inte varit det kanske jag hade omvärderat saken. Men där och då var det rätt ointressant för min del. Vi var satta på stand by.

Småbarnsåren är en påfrestning för de allra flesta förhållanden. Jag skriver de allra flesta eftersom att det säkerligen finns de som hävdar motsatsen. Man upptäcker både önskvärda och mindre önskvärda egenskaper hos varandra. Och sig själv. Man lever tillsammans i ett töcken av amning (eller flaskmatning för all del), mer eller mindre sömnstrul, nya känslor runt föräldraskapet (och nya relationer till många i bekantskapskretsen) som ska hanteras och att lära känna denna nya människa som gjort entré i ens liv. Och man ska hitta ett sätt att förhålla sig till sitt nya liv. Och mitt i allt detta är det inte det minsta svårt att hitta helt outforskade områden att bråka om.

Men tiden går snabbt när barnen är små och plötsligt hinner man med varandra igen. Inte i samma utsträckning som tidigare men man kan ju inte få allt här i världen. Jag kan se saker som påverkats både bättre och till det mindre bra sedan vi fick barn. Helt klart är det annorlunda. Det finns inte på långa vägar samma tid att spela på, vare sig till aktiviteter var för sig eller tillsammans. Man får tänka om helt enkelt. Prioritera om och tänka på att var sak har sin tid.

Men flytta på dig då!!

Jag drabbas ofta av lätt ilska när jag kör bil, över andra bilister såklart. Hittills har jag tyckt att jag döljer det rätt bra. Men uppenbarligen har dottern snappat upp det. "Hur kör du egentligen?" och "Men vad gör du?!" sagt med mycket irriterad, hög stämma hördes i lekparken när hon låtsades köra bil härom dagen.

Idag kör vi norrut. Så länge jag kör på motorväg går allt fint. Samtliga bilister kan lalla på i sin egen takt. Men så kommer dessa enfiliga vägar med sporadiska omkörningsfiler. Då får jag krupp. Jag irriterar mig på människor som kör med farthållare, inställda på 5km/timmen mer än tillåten hastighet. Detta gör att själva omkörningarna tr 100 år. Det är lång tid. Så är det de allmänna idioter som envisas med att köra om andra och köra in just framför bilen de kört om, så att den omkörda bilen får bromsa in kraftigt. Och de som inte använder blinkers. Dessa förare blir allt vanligare ju längre norrut man kommer. Sen är det långtradare. Och husvagnar. Och hästtransporter. Får man inte köra mer än 80 km/tim (eller om det är 90) borde man hålla sig ifrån både motorvägar och 110-vägar. Eller köra nattetid. Jag blir deprimerad om jag tvingas köra 80 på en 110-väg. På allvar. Eller rätt irriterad i alla fall.

För ordningens skull bör jag tillägga att jag inte tar några risker trots min irritation. Jag är trots allt en ansvarsfull mamma och medtrafikant. Men jag svär däremot en del. Och skakar på huvudet.

Roar sjukt barn

Efter två dagar av pip istället för prat kom det inte som någon jätteöverraskning att barnet imorse klagade på ont i pannan och tempen visade sig nosa på feber. Piggare stunder varvas med plötslig gråt. Och nattsömnen är således rätt kass för oss båda.

Ett ljus i smeten är en present som barnet fick härom dagen - ett ägg som placeras i ett vattenglas och efter 48 timmar kläcks ägget och en sköldpadda tittar fram. Vi har tittat och funderat över vad som kommer att komma ut ur ägget i två dagar. Imorse hade sköldpaddan kommit ut.

Vi har även åkt snabb sväng till en loppis och köpt en gräsklippare till det sjuka barnet så att hon har något att roa sig med de piggare stunderna. Nu hoppas vi åter på ett snabbt tillfrisknande!

I lugn och ro

Vi bor mer eller mindre på vattnet, med alla bekvämligheter man kan behöva. Förutom fungerande bredband. Och frånvaron av mobilnät. Men det är liksom en del av att vara här - i stugan. Det finns inte så många distraktioner utan man får så lov att varva ner. Fundera över vad vi ska laga för gott till middag. Prata om allt och inget. Ta en tur med båten. Bada om man känner sig våghalsig. Gå på loppis. Titta på när barnen leker och emellanåt ingripa när någon av dem försöker demolera en annan.

Idag kom sommaren hit. Och oavsett om det var en snabbvisit eller ett längre besök var det mycket behagligt.

Vem behöver dina organ bäst när du dör?

Jag och maken satt och diskuterade organdonation under en frukost förra veckan. Det var efter att ha läst en artikel i tidningen om att färre personer donerat organ efter sin död under början av 2012 jämfört med föregående år. Det betyder att färre personer kunde få ett nytt organ. En enda person kan donera organ till upp emot åtta personer. Åtta personer. Och varje år dör alltför många människor i väntan på ett organ de behöver. Den människan skulle kunna vara ditt barn, din partner, din bästa vän, din mamma, din pappa eller varför inte du själv.

Jag förstår att det inte går att lagstadga om sådant, men fick jag bestämma skulle man inte få motta organ utan att vara anmäld till donationsregistret. Alltså, kan man tänka sig att ta emot ett organ så ska man fan också vara beredd att ge bort sina organ när man dör. Punkt.

För mig är det självklart att någon annan ska få ta del av mina organ den dagen jag dör. Om de är något att ha vill säga. Kan EN annan människa få möjlighet att leva ett drägligare liv så ger jag gladeligen bort vilket organ som helst! Jag lär ju inte behöva dem längre. Dessutom är det en sjuhelsickes bra garanti för att slippa begravas levande. Det finns liksom ingen återvändo. Så jag har anmält min inställning till donationsregistret för länge sedan. Gör det du med!

Du kan läsa mer och registrera din inställning på den här länken.

Kolhydrater är bajs

Nej, jag har inte gett mig på någon diet. Jag tycker inte att kolhydrater är bajs, så länge man äter det i moderata mängder. Å andra sidan mår min kropp (och framför allt mage) betydligt bättre om jag håller nere på kolhydraterna. Men nu har jag kommit på villovägar så det skriker om det.

Dottern har slutat med kolhydrater. Det som förra veckan var the shit är numera oätbart. Det är kyckling, lax, korv och annat proteinrikt som gäller. Jag tänker att det kanske är bra. Hon kompenserar frånvaron av proteiner gångna veckorna genom att äta mängder av det. Idag har hon ätit allt proteinrikt som funnits på min eller hennes fars tallrik och låtit oss nöja oss med det som blev kvar. Typ grönsaker och potatis/couscous. Nåväl, vi ska väl överleva även detta.

En treåring behöver ingen jävla bikini!

Sedan vi besökte ett badhus i Nyköping för några veckor sedan har jag insett att barnet behöver en baddräkt. Badar vi på stranden är det naket eller soldräkt som gäller, lite beroende på vädret. För henne alltså. Så jag har liksom inte behövt fundera så mycket på vad hon ska ha på sig när hon badar. Tills för några veckor sedan.

Så jag tänkte att jag helt enkelt går och köper en baddräkt till henne. Hur svårt kan det vara liksom. Jag kanske inte kan kräva för mycket av barnklädesaffärerna/sportaffärerna så här mitt i sommaren men utbudet var riktigt jäkla pissdåligt. Och inte enbart för att det var brist på storlekar. Utan maken till skitkläder har jag sällan skådat! Jag har varit flickmamma tillräckligt länge för att ha upptäckt att kläder på flickavdelningen är tightare (byxor som tröjor), har kortare shorts/kjolar, allt i mindre lekvänliga material än på pojkavdelningen. Därav handlar jag sedan första början kläder även på pojkavdelningen, särskilt byxor (även om barnet just nu enbart vill klä sig i strumpbyxor eller långkalsonger). Men allvarligt talat, ska jag behöva klä mitt barn som en minivuxen på stranden?! Det jag kunde hitta (förutom en baddräkt som var helt ok men inte fanns i rätt storlek) var bikinis i alla former (gärna trekants-), halterneckbaddräkter och såna som var väldigt högt skurna i benen. EN TREÅRING BEHÖVER INGEN JÄVLA BIKINI. En treåring behöver nåt som är bekvämt att ha på sig på badhuset, som går att leka med.

Idag hittade jag till slut en baddräkt som både jag och maken var nöjd med. Den var ljusrosa så även barnet var nöjt. Och nu tänker jag hålla mig borta från att köpa nåt liknande ett år framöver.

Är det lördag idag?

Vid lunchtid idag satt vi på ett café och hade just beställt mat. Vi hade platser vid fönstret och satt alla tre och slötittade ut när dottern fastnade med blicken på ett barn som stod på andra sidan gatan med sin far.

- Är det lördag idag mamma?
- Nej, det är fredag.
Dottern stirrar ut och ser väldigt fundersam ut, lyfter sedan armen och pekar mot barnet på andra sidan gatan.
- Men varför har den flickan godis?
- Ja... hon kanske är sjuk?
- Mmm hon är sjuk mamma. Man får godis när man är sjuk. Och på lördagar!

Nu när vårt barn återhämtat sig från febern får hon snällt vänta tills imorgon på godis.