Hur gick det här till?!

Sedan dotterns födelse då många, långa amningstimmar blev en del av min vardag, har jag önskat att vi kunde köpa en TV till sovrummet. Jag har såklart inte hållit denna önskan för mig själv. Men min man har inte haft samma önskan som mig.

När den här graviditeten blev ett faktum klargjorde jag att nu jäklar ska det dit en TV. Maken kontrade med att han i så fall vill ha ett playstation. Fair enough. Men TV'n skulle in i vårat liv först.

Så hände något märkligt. Förra helgen jobbade jag. Det i sig är inte särskilt märkligt. Men när jag kom hem från jobbet i söndags kväll, trött som få, fann plötsligt ett playsation i vardagsrummet. Men ingen sovrums-TV så långt ögat såg. Min man förklarade med ett leende att det var extrapris på denna spelkonsol just den dagen. Så det gick liksom inte att vänta. Vi tjänade ju pengar på att köpa den just då.

Jag känner mig lurad.

Glammigt värre

Idag matchar jag naglarna med de rosa blommorna på stövlarna. Det gäller att ligga i när man går runt i en oversized regnkappa.

En helt vanlig morgonkonversation

Maken- Har du sparkat mig?
Jag- Va?
Maken- Ja, har du sparkat mig på benet?
Jag- Va?
Maken- Alltså jag har ett blåmärke på smalbenet och undrar om du har sparkat mig inatt.
Jag- Jag har inte sparkat dig. Varför tror du det?
Maken- Jag tänkte bara eftersom att du säger att du brukar sparka mig när jag snarkar...
Jag- Jo, men inte så att du får blåmärken...det handlar mer om buffar.
Maken- Mmm... Jag tror ändå att det är du som sparkat mig.
Jag - Mmm...eller så har du gått in i nåt.

Maken hävde sig därefter ut sängen, näst intill haltade mot badrummet medan han sneglade mot sin blåa vad. För en annan (något mer lättblödande individ), som allt som oftast hittar blåmärken på sin kropp utan att veta var de kommer ifrån, var detta en rätt märklig fråga.

Jag kanske ska förtydliga

Min man hyser en viss oro över elaka påhopp efter mitt tidigare inlägg. Rubriken ska tas med en nypa salt. Min man har alltså inte uttryckt att han tycker att jag börjar bli tjock. Han är en av dem som inte en endaste gång har kallat mig "tjockis" de senaste månaderna. Om det sen beror på att han inte tycker det eller att han helt enkelt inte vågar säga något om det till mig lämnar jag osagt. Han tycker att jag är helt fantastisk. Och ödmjuk. Så då vet ni det. 

Ett smart drag

För en sisådär 18 månader sedan tog jag mig i kragen och gick till tandläkaren för en rutinkontroll. Jag har en visdomstand som bråkar med mig med jämna mellanrum och jag ville veta om den behöver plockas bort eller om den kan få bo kvar. I väntrummet började jag läsa en folder om Frisktandvård. Jag har hört rykten om att det finns någon slags tandvårdsförsäkring som kan bli en räddare i nöden den dagen tänderna börjar trilla ut. Eller när man biter sönder en tand på en olivkärna. Eller får en obarmhärtigt svår tandvärk bara sådär. Eller om bettskenan plötsligt går i bitar. Men jag räknade med att det skulle vara väldigt dyrt för mig. 

I undersökningsrummet frågade jag lite mer om denna försäkring och tandläkaren gjorde en bedömning av vilken riskgrupp jag skulle hamna i. Högre riskgrupp betyder en högre månadspremie. Till min förvåning hamnade jag inte i den grupp som typs läggs in för dygnet runt-vård hos folktandvården. Så  jag gick hem och funderade lite. Och kom snabbt fram till att det här blir ju tokbra för min del. 

Visst känns det lite som att slänga pengar i sjön emellanåt. Så länge jag är besvärsfri så blir det något dyrare än att själv betala för en tandläkarundersökning per år. Men den dagen man biter på den där olivkärnan är det onekligen värt det hela. 

Idag har jag varit på kontroll. Blivit röntgad med ett skönt blyförkläde, tungt vilandes över kroppen. Klämd och skrapad på tandkött och tandhalsar. Sedan gick jag hem med känslan att aldrig mer vilja äta något, så ren som jag var i munnen. Och visdomstanden, den får bo kvar en stund till.

De har till och med fiskar i väntrummet!

Min man tycker att jag börjar bli tjock

Argsint fru.

Ja alltså...vad säger man? Jag kanske tittat lite väl djupt ner i chokladasken om kvällarna. Och det kanske blivit en och annan sen kvällsmacka. Men vad tusan, när man haft PMS i över fem månader är det klart som fan att man blir lite chokladsugen emellanåt. Jag menar, okej att jag kanske blivit lite rund om magen men som sagt - choklad och sena kvällsmål har en förmåga att sätta sig på buken. 

Stinn buk?

Men i december ska jag köra en snabbdiet och tappa tio kilo på ett dygn, typ. Förhoppningsvis mest i form av vätska och en sisådär 3,3 kg fast materia. Blodet behåller jag gärna själv den här gången. 

Allt är inte skit som luktar

Jag har år 2012 till ära bestämt mig för att försöka hålla mina blommor vid liv, längre än ett par veckor. Än så länge går det över förväntan. Jag fick två chiliplantor från en vän nån gång i våras. De har mått sådär. Men sen jag planterade om dem och lät dem flytta in i barnets rum har det gått vilt till på växtfronten. Nu börjar de mer lilkna buskar med än så länge omogna frukter. Jag är omåttligt nöjd! Och min vän berättade för mig att de gröna chilisarna snart kommer att anta en röd färg. För mig, mina vänner, är detta stort.

Före: Små, söta plantor. Tomatplantan längst till höger dog en snabb död på balkongen efter att ha drabbats av någon slags kryp. Jag var inte särskilt intresserad av att veta vad för slags kryp det var utan slängde det hela konkarongen i soporna. 

Efter: En något större och yvigare blomma, full med gröna chilifrukter!

Nu håller jag bara tummarna för att barnet inte ska upptäcka att det är något som växer på blommorna i hennes rum och får för sig att provsmaka. Sen kommer vi aldrig mer behöva köpa chili på affären. 

Lite bitter idag

Åh, jag är så nedrans trött på den här förkylningen som aldrig vill släppa taget. Jag kände mig bättre i helgen men det var inte särskilt långvarigt. Jag är trött på att snyta mig en gång i minuten, på att hosta mig fördärvad på morgonen, på mina bihålor och på luddet i hjärnan. Men, det kunde vart värre. Jag kunde haft hög feber eller nåt annat skojsigt. Och en jobbig förkylning är trots allt inte värre än att jag kommer att repa mig finfint. 

Två arbetsdagar till, sen har jag långhelg. Det ska jag väl överleva hoppas jag. 

Lyckan är gjord

Vi läser och fnissar så det står härliga till. Enda problemet är att barnet aldrig kommer att somna.

Den här "kan själv"- perioden är skoj nästan jämt