Man kan må illa för mindre

- Jag mår illa mamma! (barnet strax efter middagen)

Jag börjar själv genast må illa vid detta påstående, särskilt eftersom att jag avslutade hennes middag och nu tydligt kan se mig själv stå och kräkas i ett par dagar. 

Något senare på kvällen sitter jag och barnet i soffan. Kvällsvällingen är uppdrucken och både hon och jag börjar bli trötta. 

- Mamma, jag kan kräkas. 

- Ojdå, då går vi till badrummet direkt. 

- Nej, jag kan kräkas om jag äter bajs. 

- Eh... ja det förstår jag. Så, du behöver inte kräkas nu?

- Neeej...jag har inte ätit bajs!

- Eh...nej det var väl bra. 

Kumbaya my lord

Här står jag i min borg på vardagsrumsgolvet, vaggar fram och tillbaka och sjunger kumbaya my lord i hopp om att få lite ro i kroppen. Eller att nå frälsning eller vad sjutton som helst. Jag är öppen för det mesta just nu känner jag. Nästan i alla fall. 

Jag lyckades med konststycket att sträcka ryggen i morse när jag skulle ta på mig ett par byxor. Alternativt har foglossningen nått nya höjder. Men det liksom knäppte till i nedre delen av ryggen där jag stod på ett ben och sen dess har jag svårt för vissa rörelser. Typ de flesta. Armarna kan jag röra fritt också och det är alltid bra. Annars står jag helst upp. Utan att vagga det minsta, för då hugger det till som knivar i svanken. 

Jag förlåter mig själv för att jag känner mig bitter för tillfället. Det är väl lite såhär det är att vara gravid. Så länge man får må bra är det mysigt. För mig i alla fall. Men när krämporna börjar samlas och liksom tar över kroppen så är det inte så jäklarns myspysigt längre. Jag har ikväll lagt all min bitterhet i en äppelpaj. Vi får se hur den smakar. 

Jag försöker rensa

- Vi kanske ska göra oss av med din björnfåtölj?
- Nej det går inte.
- Men du använder den ju aldrig.
- Jo. Jag använder den när jag ska sitta och titta på rustybilen och se var den åker just.
- Jaha.

När slutar det vara änglapink?

Härom morgonen kom jag att tänka på något min mamma sa till min syster för en väldans massa år sedan. Min syster var med vid ett blöjbyte på sin nio år yngre lillebror när lillebror passade på att kissa ner henne. Hon var inte alltför imponerad över händelsen men mamma kontrade med "Äh, det är bara änglapink!". Så var det med den saken. 

I tisdags morse, runt kl 06:15 (dvs ett par sekunder innan jag skulle springa mot tunnelbanan), satt jag i soffan och samlade krafter inför arbetsdagen. Jag hade nämligen inte sovit många sammanhängande minuter på väldigt många nätter och det började kännas. Jag skulle just resa mig upp när barnet kom fram och lämnade över sin nattblöja till mig. Jag tackade allra ödmjukast och tänkte vika ihop den för att slänga den på vägen. Problemet var bara att den var mättad med kiss och en storlek för liten, vilket resulterade i att det liksom läckte kiss över kanten och rakt ner i mitt knä. På de enda rena byxor jag hade för tillfället. Där och då tänkte jag på vad mamma sagt till min syster den där gången för många år sedan. Och jag undrade om det verkligen kan kallas änglapink när barnet i fråga är över tre år. Jag hann inte tänka längre utan sprang iväg med nerkissade byxor till tunnelbanan. 

Så här i efterhand tror jag att det var ett tecken. Det hela var början på en mindre bra dag. Och en mindre bra vecka. Sömnlösheten och ett överjävligt arbetspass tog knäcken på mig. Det funkar tydligen inte att arbeta på högvarv när man inte sover. Och när fogarna smärtar. Och när sammandragningarna gör att man får gå mycket långsamt. Så det hela slutade med en ond kropp och tryck över bröstet. Sen dess har jag inte gjort många knop. Och det känns verkligen skitpissigt! Jag har ingen lust att vara hemma men när kroppen inte funkar som den ska så har jag inte så mycket att sätta emot. Jag ska ju orka ta hand två barn om en inte alltför avlägsen framtid. Så ja, jag är jävligt trött och väldigt mycket hormongråtig för stunden. Och jag får jävligt dåliga flashbacks från förra hösten (även om jag inte på långa vägar mår som då). Men jag hoppas vara på banan snart igen. 

Jag fixelidonar på balkongen

Och fint blir det! De stackars sommarblommorna började bli väldigt ledsna och mådde inte dåligt av att slängas i soporna. Jag fick nåt slags storhetsvansinne i blomsteraffären och gick lös på ljungen. Jag köpte tillräckligt med ljung för att dekorera halva kvarteret. Ingen jättebra idé med tanke på att balkonglådorna tyvärr gjort sitt i sommar. Men jag fick till det ändå och nu finns ljung både ute och inne.

Ljung på franska balkongen

Ljung i sovrummet.

Ljung på balkongen.

Bollkryss och murgröna. Även dessa på balkongen. 

Same same?

Frukost på terassen i Playa de Mogan ena dagen och lunch på Waynes i Liljeholmen nästa dag. Nu spanar jag mot blomsteraffären här intill och undrar vad jag ska köpa för höstblommor till balkongen.

Sömnen, var är du?!

Sakta men säkert återkommer minnen från förra graviditeten. Gärna om nätterna när jag ändå är vaken. Jag vrider och vänder på mig (så gott det går med ett ömt bäcken) tills jag slutligen börjar komma till ro, bara för att inse att jag måste gå upp och kissa. Kanske dricka en skvätt vatten också. Och så tillbaka till sängen. Börja vrida och vända på mig igen. Tro att jag ska komma till ro. Då har någon vaknat i magen och lever rövare. Så jag ligger vaken lite till. Får sammandragningar och blir kissnödig. Måste gå upp och kissa igen. Och så fortsätter det. Fantastiskt mysigt det här!

Kanariska iakttagelser

Efter ett gäng härliga dagar i Puerto de Mogan på självaste Kanarieholmarna har jag ägnat helgen åt mys med min lilla familj. Och även om resan inte var särdeles lång gjorde jag en och annan iakttagelse som jag vill dela med mig av. Och jag tro't eller ej fått en och annan ny lärdom. Här kommer en bråkdel av dessa iakttagelser och lärdomar.

- Varje dag har bestått av fältstudier på stranden. Här finns alla kategorier - läderhudade damer som lägger sig i solstolen före kl 09 på morgonen och ser till att inte en endaste kroppsdel ligger i skuggan en endaste del av dagen och som dessutom ligger kvar i solstolarna ända tills den sista solstrålen försvunnit, småbarnsfamiljer med lintottar utan solskydd (eller parasoll att gömma sig under), par på barnfri semester som hånglar i solstolarna, herrar i speedos (och gärna med en stor mage hängandes över kanten)... och så vidare.

- Dessa läderhudade damer, med eller utan sällskap av herre i speedo, ses lite senare på dagen lunchandes i solen. I bikini såklart. Överhuvudtaget såg jag många som envisades med att sitta i solen (i 30-gradig värme utan tillstymmelse till vind) för att luncha. Det räcker alltså inte med att ligga i solen hela dagarna. Man måste även luncha där. Hej malignt melanom!

- Jag har använt mina numera rätt avdankade spanskakunskaper så gott jag kunnat. Det var trots allt närmare 13 år sedan jag spenderade ett år i Alicante. Och visst, delar av kunskaperna finns kvar, men rackarns så trevligt det hade varit om mer av dessa stannat kvar.

- Jag vet mycket väl att man inte tar på sig kläder utan att skaka på dem först, men av någon anledning försvann denna kunskap en förmiddag när jag skulle ta på mig min bikini. Så snart bikinitrosorna var på plats kände jag något som kröp ner längs insidan av mitt lår. Jag tittade ner och fick stifta närmare bekantskap med en stor kackerlacka som tydligen fann mina trosor vara en vilsam plats sådär på morgonsidan. Så vad gör man? Jag kan ha skrikit till (tror jag förträngt en del av det hela), och fick sedan hjälp att fånga odjuret och därefter slänga över den till grannens terrass (stället var inte uthyrt). Min mor tyckte att jag var oerhört lugn genom det hela. Men jag vet inte... jag tror att jag fortfarande är i chock. Så nu ska jag ta tag i skakandet av kläder igen, före påklädning.

- En migränkänning är en migränkänning är en migränkänning. Oavsett var i världen du befinner dig. Det tråkiga är bara att vara hänvisad till Alvedon och endast Alvedon. Men ett gäng av dessa och 12 timmars sömn (20-08) började jag sakta återhämta mig.

- Att resa utan barn gör att man börjar tänka ordentligt igen. Flera nätter med ostörd sömn (förutom ett och annat toalettbesök orsakat av min lilla inneboende) gör underverk för ens resonemang. Helt underbart och något jag inte trodde att jag skulle göra än på många år.


Framför allt har jag haft en helt underbar semester med så mycket lugn och ro att jag knappt vet hur jag ska uppbåda någon slags handlingskraft nånsin igen. Men med samlade krafter ska jag, mina fogar och mina sammandragningar nog klara av att arbeta ytterligare 4 veckor innan det är dags att dra ned på tempot rejält.

Min frukost med tillhörande frukostvy, helt underbart!

Magen har tittat fram ordentligt också. 

Då älskar jag min man lite extra mycket

I slutet av sommaren började jag känna att det där med lite värme vore skönt. Och i Sverige kan man aldrig veta om det kommer någon värme, typ alls. Så jag kläckte idén att jag skulle ta med mig barnet på en veckas solsemester till hösten. Nån gång i september, så att hösten inte känns så lång. Eftersom att maken har lite svårare att ta ledigt på hösten så tyckte jag att detta var en ypperlig idé. Maken tyckte också att det lät bra. Men han föreslog att jag skulle åka på egen hand istället. Lämna barnet hemma och se till att vila upp mig. Det kommer inte bli särdeles mycket vila för en annan framöver. Så jag fånlog och sa "ja tack!". 

Och nu är dagen kommen. Nu byter jag den svala höstluften mot sol, trevligt sällskap, god mat och böcker en stund. Som jag längtat!

Där fick du!

Vi sitter helt fredligt och äter middag i stilla ro när dottern tycker att det är dags att droppa bomben.

- Mamma, du är tråkig.
- Eh... va?
- Du är tråkig!

Här nånstans kände jag mig orättvist behandlad och oerhört stött. Jag hade trots allt ställt till med fredagsdisco i vardagsrummet en stund innan. Och låtit henne leka med vatten i köket. Och klistrat och klippt papper så att det kom lim fulla köksbordet. Men så kom jag på att jag är 30 år äldre än henne och kanske borde vara den som agerar vuxet i sammanhanget.

- Hur är man när man är tråkig då?
- Man har ont i benet. Och i handen eller fingret.
- Jaha? (Känner hur hoppet börjar återvända)
- Ja. Och så har man jättejätteont och man måste bandaga på sjukhuset. Då blöder det inte mer.
- Så man är tråkig om man har ont i benet eller handen eller fingret?
- Ja.
- AHA! (Tänk er här att jag ställer mig upp och utropar detta, triumferande. Den vuxna sidan av mig försvann i ett nafs.) Då är jag inte tråkig, för jag har inte ont nånstans!
- Nähä... (Barnet tittar på mig som om jag vore totalt knäpp.) Kan jag få spökvatten nu?