Balkongen som blev mysigare över en natt

Ja, under förutsättningen att man inte tänker sätta sig där ute vill säga. Men att titta ut genom balkongdörrarna är onekligen väldigt mysigt just nu. Kanske dags att plocka bort balkongmöblerna snart. 

Jag kunde hålla mig för skratt

...när jag kom ut till bilen idag och upptäckte att isskrapan och snöborsten var försvunna. Samtidigt låg många centimetrar snö över bilens alla synliga delar. Jag svor några ramsor och tog sedan på mig handskarna och gjorde vad jag kunde för att få bort det mesta. På väg hem några timmar senare åkte jag förbi en mack och köpte mig vardagslycka. Mitt i allt var det tur att detta utspelade sig idag och inte imorgon när bilen ska frakta mig hela vägen till Arlanda.

Träning i självbehärskning

Jag gjorde en adventskalender med 24 små paket förra december. Det uppskattades högt av barnet och ledde dessutom till att det blev oerhört lätt att få henne med hem efter förskolan om dagarna. 24 små paket med klistermärken, pixiböcker, tatueringar...ja, sånt som kan roa henne en stund medan jag eller hennes far lagar middag. Det gagnade med andra ord alla.

I år har jag gjort detsamma. Och i år kommer det bli ännu roligare med tanke på att hon har bättre koll på det där med dagar, datum och siffror över lag. Men jag är inte hemma i helgen när den 1 december infaller. Så jag gjorde klart kalendern i förrgår och hängde upp den på vår sovrumsdörr. Gissa hur jobbigt det här är för barnet! Varje morgon och kväll går hon och sneglar på paketen, hämtar en pall för att "bara känna lite" på dem och därefter börja argumentera för att hon borde få öppna något av dem. "Bara det där lilla paketet, mamma.". Jag tycker lite synd om henne men än så länge köper hon argumentet att hon får vänta till den 1:a december, på lördag. Snart, snart är det dags att börja räkna ner. 

Pixiböckerna visade sig vara större än jag trodde och ryms knappt i fickorna. 

Hej snö!

Ja det kanske inte syns så tydligt, men det ligger ett tunt, tunt lager snö på marken. Och på björken på andra sidan gatan. Jag såg det inte förrän nu eftersom att jag har legat platt i soffan hela kvällen. Nu blir det till att sova. Och det bredvid mitt älsklingsbarn som är förlåten för all provokation nu när hon sussar så sött.

Edit: Det var alltså detta jag försökte fånga på bild igår. Nu i dagsljus...se nedan.

En tålamodsbefriad dag

Vissa dagar är det där tålamodet väldigt långt borta. Eller rent utav helt borta. Idag är en sån dag. Jag fick tack och lov fått lite sovmorgon men jag kan inte påstå att jag var på särdeles gott humör när jag vaknade. Det ligger närmare sanningen att jag var rätt aggressiv. Ett varv målarfärg på soffbordet och ett par tvättar hann jag med innan jag bestämde mig för att bara ligga på soffan och spendera lite kvalitetstid (nåväl) framför TV'n. 

Men när barnet hämtades och inte ville klä på sig utan springa runt på förskolan, inte ville sitta i vagnen eller gå, inte ville dela med sig av sina leksaker när vi väl kommit hem (med en lekkamrat) och så vidare undrade jag i mitt stilla sinne hur jag skulle nå mitt tålamod. Det blev inte bättre när lekkamraten gick hem eftersom hon nu hade mig för sig själv. Och eftersom att barn är väldigt intelligenta varelser som känner av ens känsloläge finfint så bestämde hon sig för att utnyttja situationen till fullo. Det ledde till att hon gjorde allt i sin makt för att reta mig. Hon kan nämligen roas nåt oerhört av att jag tappar tålamodet. 

Så hon kissade på pin kiv på golvet (rakt genom alla kläderna hon hade på sig), sprutade därefter ner hela mig med vatten från duschslangen (tänk er en halvdränkt aggressiv katt), vägrade äta middag, låtsades att jag var en studsmatta när jag försökte vila en stund på soffan and so on. Men så blev hon trött och föreslog att vi skulle gå och sova i vår säng. Sagt och gjort, inom fem minuter hade hon somnat. Och jag ska nu se om jag kan lyckas hitta det där tålamodet igen. 

Tillräckligt nära TV'n?

Ja... den är väldigt kottig!

Barnet har sagt sitt om jul"kransen". Kottig. Vad annars?

I djungeln kan man se...

...en tekopp, till exempel. Med julgrupper och stjärnor som trängs bland ogräset i fönstret får koppar och glas allt mindre plats. Den här stackaren fick bo under palmen. Vad gör man inte för att få lite julefint hemma?!

Tankar om en ny familjemedlem

Ni får ursäkta min enkelspårighet. Just nu är det mest barn, graviditet och familj i mitt liv. Men det ÄR mitt liv just nu. Det finns inte ork eller tid till så mycket annat. Men håll ut. I sinom tid kommer även jag hitta utanför min stadsdel oftare än nån gång i veckan. 

Jag funderar mycket på hur det kommer att bli med ett barn till i familjen. Jag hoppas såklart att denna bebis är något nöjdare än storasyster. Kanske kan sova liiiite bättre, inte har lika känslig mage och inte fullt lika omogen magmun. Mest av allt önskar jag att bebis är frisk. Utöver det tänker jag att det blir som det blir. Men det jag funderar över allra mest är hur storasyster kommer ta det hela. Hon har varit rätt positiv hittills, men i takt med att spjälsängen monterats (med hennes hjälp) och liggvagnen kommit fram börjar hennes entusiasm att dala. Hon förstår såklart att något är i görningen. Hon vet bara inte vad. Men vi pratar mycket om hur det kommer att bli med en bebis i hemmet. Därför hoppas jag att bebisen ska vara lite nöjdare, så att vi kan ge storasyster den tid hon behöver med oss.

Någon eller något, kan ha varit en tidning eller ett TV-program, gjorde liknelsen mellan att få ett småsyskon och att ens partner kommer hem med en ny kvinna eller man. Tänk dig själv: "Älskling, det här är Petra! Hon ska bo med oss nu. Ni kommer ha så roligt ihop när hon blir lite större. Petra kommer ta mycket tid från mig nu ett tag, men glöm inte att jag älskar er båda LIKA mycket." Hur roligt skulle det vara på en skala? Vem skulle inte protestera och kanske rent utav sura en hel del? Vem skulle inte slåss för att få partnerns uppmärksamhet? I verkliga livet skulle man troligtvis vända på klacken och gå, men den möjligheten har ju inte ett barn. Det är bara att gilla läget. 

Jag vill inte heta bajskorv!

Barnet förefaller (liksom mig) prata en del i sömnen. Tidigare har det mest varit mummel och svårtytt babblande, men imorse hörde jag den första tydliga meningen. Jag hade vart på toaletten och kom tillbaka till sängen, sådär runt 5-snåret, då hon vänder sig mot mig med öppna ögon och säger "Jag vill inte heta bajskorv!" för att sedan lägga sig ned och sova vidare. Sånt gillar jag! Även om just hon sällan kallas för bajskorv. Det får istället alla andra i hennes omgivning njuta av. Jag ser med spänning fram emot vad som komma skall. Jag är väldigt road av nattpratare!