Man kan må illa för mindre

- Jag mår illa mamma! (barnet strax efter middagen)

Jag börjar själv genast må illa vid detta påstående, särskilt eftersom att jag avslutade hennes middag och nu tydligt kan se mig själv stå och kräkas i ett par dagar. 

Något senare på kvällen sitter jag och barnet i soffan. Kvällsvällingen är uppdrucken och både hon och jag börjar bli trötta. 

- Mamma, jag kan kräkas. 

- Ojdå, då går vi till badrummet direkt. 

- Nej, jag kan kräkas om jag äter bajs. 

- Eh... ja det förstår jag. Så, du behöver inte kräkas nu?

- Neeej...jag har inte ätit bajs!

- Eh...nej det var väl bra. 

Kumbaya my lord

Här står jag i min borg på vardagsrumsgolvet, vaggar fram och tillbaka och sjunger kumbaya my lord i hopp om att få lite ro i kroppen. Eller att nå frälsning eller vad sjutton som helst. Jag är öppen för det mesta just nu känner jag. Nästan i alla fall. 

Jag lyckades med konststycket att sträcka ryggen i morse när jag skulle ta på mig ett par byxor. Alternativt har foglossningen nått nya höjder. Men det liksom knäppte till i nedre delen av ryggen där jag stod på ett ben och sen dess har jag svårt för vissa rörelser. Typ de flesta. Armarna kan jag röra fritt också och det är alltid bra. Annars står jag helst upp. Utan att vagga det minsta, för då hugger det till som knivar i svanken. 

Jag förlåter mig själv för att jag känner mig bitter för tillfället. Det är väl lite såhär det är att vara gravid. Så länge man får må bra är det mysigt. För mig i alla fall. Men när krämporna börjar samlas och liksom tar över kroppen så är det inte så jäklarns myspysigt längre. Jag har ikväll lagt all min bitterhet i en äppelpaj. Vi får se hur den smakar. 

Jag försöker rensa

- Vi kanske ska göra oss av med din björnfåtölj?
- Nej det går inte.
- Men du använder den ju aldrig.
- Jo. Jag använder den när jag ska sitta och titta på rustybilen och se var den åker just.
- Jaha.

När slutar det vara änglapink?

Härom morgonen kom jag att tänka på något min mamma sa till min syster för en väldans massa år sedan. Min syster var med vid ett blöjbyte på sin nio år yngre lillebror när lillebror passade på att kissa ner henne. Hon var inte alltför imponerad över händelsen men mamma kontrade med "Äh, det är bara änglapink!". Så var det med den saken. 

I tisdags morse, runt kl 06:15 (dvs ett par sekunder innan jag skulle springa mot tunnelbanan), satt jag i soffan och samlade krafter inför arbetsdagen. Jag hade nämligen inte sovit många sammanhängande minuter på väldigt många nätter och det började kännas. Jag skulle just resa mig upp när barnet kom fram och lämnade över sin nattblöja till mig. Jag tackade allra ödmjukast och tänkte vika ihop den för att slänga den på vägen. Problemet var bara att den var mättad med kiss och en storlek för liten, vilket resulterade i att det liksom läckte kiss över kanten och rakt ner i mitt knä. På de enda rena byxor jag hade för tillfället. Där och då tänkte jag på vad mamma sagt till min syster den där gången för många år sedan. Och jag undrade om det verkligen kan kallas änglapink när barnet i fråga är över tre år. Jag hann inte tänka längre utan sprang iväg med nerkissade byxor till tunnelbanan. 

Så här i efterhand tror jag att det var ett tecken. Det hela var början på en mindre bra dag. Och en mindre bra vecka. Sömnlösheten och ett överjävligt arbetspass tog knäcken på mig. Det funkar tydligen inte att arbeta på högvarv när man inte sover. Och när fogarna smärtar. Och när sammandragningarna gör att man får gå mycket långsamt. Så det hela slutade med en ond kropp och tryck över bröstet. Sen dess har jag inte gjort många knop. Och det känns verkligen skitpissigt! Jag har ingen lust att vara hemma men när kroppen inte funkar som den ska så har jag inte så mycket att sätta emot. Jag ska ju orka ta hand två barn om en inte alltför avlägsen framtid. Så ja, jag är jävligt trött och väldigt mycket hormongråtig för stunden. Och jag får jävligt dåliga flashbacks från förra hösten (även om jag inte på långa vägar mår som då). Men jag hoppas vara på banan snart igen. 

Jag fixelidonar på balkongen

Och fint blir det! De stackars sommarblommorna började bli väldigt ledsna och mådde inte dåligt av att slängas i soporna. Jag fick nåt slags storhetsvansinne i blomsteraffären och gick lös på ljungen. Jag köpte tillräckligt med ljung för att dekorera halva kvarteret. Ingen jättebra idé med tanke på att balkonglådorna tyvärr gjort sitt i sommar. Men jag fick till det ändå och nu finns ljung både ute och inne.

Ljung på franska balkongen

Ljung i sovrummet.

Ljung på balkongen.

Bollkryss och murgröna. Även dessa på balkongen. 

Same same?

Frukost på terassen i Playa de Mogan ena dagen och lunch på Waynes i Liljeholmen nästa dag. Nu spanar jag mot blomsteraffären här intill och undrar vad jag ska köpa för höstblommor till balkongen.

Sömnen, var är du?!

Sakta men säkert återkommer minnen från förra graviditeten. Gärna om nätterna när jag ändå är vaken. Jag vrider och vänder på mig (så gott det går med ett ömt bäcken) tills jag slutligen börjar komma till ro, bara för att inse att jag måste gå upp och kissa. Kanske dricka en skvätt vatten också. Och så tillbaka till sängen. Börja vrida och vända på mig igen. Tro att jag ska komma till ro. Då har någon vaknat i magen och lever rövare. Så jag ligger vaken lite till. Får sammandragningar och blir kissnödig. Måste gå upp och kissa igen. Och så fortsätter det. Fantastiskt mysigt det här!

Kanariska iakttagelser

Efter ett gäng härliga dagar i Puerto de Mogan på självaste Kanarieholmarna har jag ägnat helgen åt mys med min lilla familj. Och även om resan inte var särdeles lång gjorde jag en och annan iakttagelse som jag vill dela med mig av. Och jag tro't eller ej fått en och annan ny lärdom. Här kommer en bråkdel av dessa iakttagelser och lärdomar.

- Varje dag har bestått av fältstudier på stranden. Här finns alla kategorier - läderhudade damer som lägger sig i solstolen före kl 09 på morgonen och ser till att inte en endaste kroppsdel ligger i skuggan en endaste del av dagen och som dessutom ligger kvar i solstolarna ända tills den sista solstrålen försvunnit, småbarnsfamiljer med lintottar utan solskydd (eller parasoll att gömma sig under), par på barnfri semester som hånglar i solstolarna, herrar i speedos (och gärna med en stor mage hängandes över kanten)... och så vidare.

- Dessa läderhudade damer, med eller utan sällskap av herre i speedo, ses lite senare på dagen lunchandes i solen. I bikini såklart. Överhuvudtaget såg jag många som envisades med att sitta i solen (i 30-gradig värme utan tillstymmelse till vind) för att luncha. Det räcker alltså inte med att ligga i solen hela dagarna. Man måste även luncha där. Hej malignt melanom!

- Jag har använt mina numera rätt avdankade spanskakunskaper så gott jag kunnat. Det var trots allt närmare 13 år sedan jag spenderade ett år i Alicante. Och visst, delar av kunskaperna finns kvar, men rackarns så trevligt det hade varit om mer av dessa stannat kvar.

- Jag vet mycket väl att man inte tar på sig kläder utan att skaka på dem först, men av någon anledning försvann denna kunskap en förmiddag när jag skulle ta på mig min bikini. Så snart bikinitrosorna var på plats kände jag något som kröp ner längs insidan av mitt lår. Jag tittade ner och fick stifta närmare bekantskap med en stor kackerlacka som tydligen fann mina trosor vara en vilsam plats sådär på morgonsidan. Så vad gör man? Jag kan ha skrikit till (tror jag förträngt en del av det hela), och fick sedan hjälp att fånga odjuret och därefter slänga över den till grannens terrass (stället var inte uthyrt). Min mor tyckte att jag var oerhört lugn genom det hela. Men jag vet inte... jag tror att jag fortfarande är i chock. Så nu ska jag ta tag i skakandet av kläder igen, före påklädning.

- En migränkänning är en migränkänning är en migränkänning. Oavsett var i världen du befinner dig. Det tråkiga är bara att vara hänvisad till Alvedon och endast Alvedon. Men ett gäng av dessa och 12 timmars sömn (20-08) började jag sakta återhämta mig.

- Att resa utan barn gör att man börjar tänka ordentligt igen. Flera nätter med ostörd sömn (förutom ett och annat toalettbesök orsakat av min lilla inneboende) gör underverk för ens resonemang. Helt underbart och något jag inte trodde att jag skulle göra än på många år.


Framför allt har jag haft en helt underbar semester med så mycket lugn och ro att jag knappt vet hur jag ska uppbåda någon slags handlingskraft nånsin igen. Men med samlade krafter ska jag, mina fogar och mina sammandragningar nog klara av att arbeta ytterligare 4 veckor innan det är dags att dra ned på tempot rejält.

Min frukost med tillhörande frukostvy, helt underbart!

Magen har tittat fram ordentligt också. 

Då älskar jag min man lite extra mycket

I slutet av sommaren började jag känna att det där med lite värme vore skönt. Och i Sverige kan man aldrig veta om det kommer någon värme, typ alls. Så jag kläckte idén att jag skulle ta med mig barnet på en veckas solsemester till hösten. Nån gång i september, så att hösten inte känns så lång. Eftersom att maken har lite svårare att ta ledigt på hösten så tyckte jag att detta var en ypperlig idé. Maken tyckte också att det lät bra. Men han föreslog att jag skulle åka på egen hand istället. Lämna barnet hemma och se till att vila upp mig. Det kommer inte bli särdeles mycket vila för en annan framöver. Så jag fånlog och sa "ja tack!". 

Och nu är dagen kommen. Nu byter jag den svala höstluften mot sol, trevligt sällskap, god mat och böcker en stund. Som jag längtat!

Där fick du!

Vi sitter helt fredligt och äter middag i stilla ro när dottern tycker att det är dags att droppa bomben.

- Mamma, du är tråkig.
- Eh... va?
- Du är tråkig!

Här nånstans kände jag mig orättvist behandlad och oerhört stött. Jag hade trots allt ställt till med fredagsdisco i vardagsrummet en stund innan. Och låtit henne leka med vatten i köket. Och klistrat och klippt papper så att det kom lim fulla köksbordet. Men så kom jag på att jag är 30 år äldre än henne och kanske borde vara den som agerar vuxet i sammanhanget.

- Hur är man när man är tråkig då?
- Man har ont i benet. Och i handen eller fingret.
- Jaha? (Känner hur hoppet börjar återvända)
- Ja. Och så har man jättejätteont och man måste bandaga på sjukhuset. Då blöder det inte mer.
- Så man är tråkig om man har ont i benet eller handen eller fingret?
- Ja.
- AHA! (Tänk er här att jag ställer mig upp och utropar detta, triumferande. Den vuxna sidan av mig försvann i ett nafs.) Då är jag inte tråkig, för jag har inte ont nånstans!
- Nähä... (Barnet tittar på mig som om jag vore totalt knäpp.) Kan jag få spökvatten nu?

Jamen hur fan ser en babian ut då?!

En fridfull tur till gallerian

Att bo på 65 illa fördelade kvadratmeter en dag då det blåser 150 sekundmeter och regnar ute, just den dag man har hemmadag med barnet, är ingen hit. Det säger sig självt att det inte blir så tokmysigt mer än några timmar. Sen börjar barnet klättra på väggarna och en annan vill helst låsa in sig på toaletten för resten av veckan. Så, vad gör man?

Jag tog det understimulerade barnet med till närmsta galleria för lunch. So far so good. Efter lunchen blev jag seg och hon fick extra mycket energi. Så istället för en hyfsat lugn tur genom gallerian var jag den där galna mamman som sprang runt med en vagn i ena handen, jagandes en halvgalen treåring. I lunchtid. Till slut mutade jag henne med en åktur i flygplanet utanför leksaksaffären för att jag skulle få hämta andan och vila ut sammandragningarna. 

Nåväl, vi kom hem med mat i magen, nya fingervantar till barnet och hela strumpbyxor till mig (de jag köpte igår hade en lång reva över halva benet redan före användning). Och en hyfsad del av vettet i behåll. 

Jag avslutar med dagens citat: 

"Men mamma, jag kan inte hämta den. Jag kan inte bära allt - jag har bara två händer!"

/sagt av barnet när hon slängt sin regnkappa på marken en sisådär 100 meter bakom oss. 

Linnea? Nej, det går inte. Du heter Linn!

Jag har i vuxen ålder inga som helst problem med mitt namn. Jag gillar mitt namn. I Sverige. Men det är också det enda land där mitt förnamn fungerar. Och det är definitivt det enda land där mitt efternamn fungerar. Mitt efternamn går inte på något sätt och vis att uttala vare sig snyggt eller förståeligt på engelska. Eller spanska. Eller franska. Eller italienska. Men jag gillar att resa och har genom åren fått höra lite olika varianter på mitt namn, beroende på var i världen jag befunnit mig. 

När jag för några år sedan (typ 10) säsongsjobbade på en restaurang i Oslo hade mina två chefer väldigt svårt för mitt namn. De var förvisso från Turkiet och inte Norge, men ändå. Min ena chef (vi kallade honom för enkelhetens skull för "arga chefen" eftersom att han ständigt gestikulerade och halvskrek) kom snabbt fram till att mitt namn var för krångligt. "Linnea? Nej, det går inte" muttrade han. Så sken han upp "Du heter Linn!", nöjd över att ha hittat ett för honom fungerande namn på mig. Vad min andra chef (som kallades "snälla chefen" eller om det var "lugna chefen" på grund av sin väna, men ack så lättstressade, uppenbarelse) kallade mig kommer jag inte ihåg. 

Härom dagen var det en patient som inte var överens med mitt namn. Jag upprepade gång på gång mitt namn. Artikulerade för allt jag var värd. Hen tittade frågande på mig och brast till slut ut i ett "Ahhh, nu förstår jag. På mitt språk vi säger Lena. Ah...Lena!". Så Lena fick det bli. 

På lördag åker jag till Spanien för en veckas lugn och stilla ro. Vi får se vad jag får heta den här gången. 

Hästar är inte blöta

Jag och barnet hade en liten diskussion om överdragsbyxor imorse. Jag påtalade att överdragsbyxor är bra att ha när det är lite kallt ute och dessutom blött på marken. Hon menade att det inte behövs. Jag sa att det är bra att ha överdragsbyxor på sig när man ska rida på en häst, något de tydligen ska få göra idag på förskolan. Hon såg frågande på mig och sa "Mamma, hästar är inte blöta!". Jag gav upp och bar med överdragsbyxorna utifall att hon skulle ändra sig under förmiddagen. Eller om hästen skulle visa sig vara väldigt blöt.

Dagens i-landsproblem

Järntabletter. Tjohoo så roligt! Leder allt som oftast till förstoppning. Kanske även lite hemorrojder som bonus. Två ting som man kan klara sig utan nästan jämt. Och då särskilt när man är gravid då det är mer än bara skit som trängs i magen så att säga. Men för en lättblödande individ med dåliga järndepåer och lågt blodvärde finns liksom inget annat val än att tanka kroppen med extra järn. Det gäller att tänka framåt. 

Men hur det är tänkt att man ska få i sig denna dagliga tablett? Dels ska man komma ihåg den. Och bara det är nog svårt. Men sen får man inte ta den när som helst. På fastande mage (det vill säga på morgonen) och sen vänta en timme innan man äter. Eller två timmar efter måltid. Och två timmar före måltid. Men hallå!!! Det här går inte ihop när man är hungrig hela jäkla tiden! Jag kan inte strunta i mellanmålet vare sig på för- eller eftermiddagen för då kan det hända att jag faller ihop död på marken. Och det vore onekligen dumt. Så i nuläget tar jag en tablett direkt när jag vaknar och lyssnar sedan till min kurrande mage i en timme innan jag får äta något. Och innan jag får ta dagens första kaffekopp. Det, om något, är en plåga. 

Nu ska jag dricka mitt morgonkaffe, äta en smörgås och läsa i dagstidningen om folk med riktiga problem. 

Natt och Dag

Barnet har diskuterat det här med småsyskon på förskolan idag. Hon har diskuterat det hela lite extra med en av pedagogerna. En av de andra barnen på förskolan som har en lillebror som heter Dag. Barnet funderade länge på detta och berättade sedan stolt att hon "ska få en lillebror och han ska heta Natt!". Så nu kan vi sluta fundera på namn. 

Måste lära mig att titta på termometern innan jag lämnar hemmet

Idag svettas jag som fan om fötterna!!

Hälsa på lejon och andra djur

Vi brukar prata med barnet om att man inte ska springa fram till okända hundar och katter. Och hästar, kossor, lejon, ormar och andra djur som kanske inte uppskattar ett framrusande barn. Det har blivit klart bättre med tiden. Tidigare hade hon ingen känsla av att djur inte nödvändigtvis är snälla. Att de kan bli rädda och bitas. Nu har hon börjat fråga hundägarna om hon får hälsa på hunden. Och hon jagar inte de stackars katterna. För det mesta. 

Härom dagen kom vi ut från ica, när barnet fick syn på 4 hundar med tillhörande ägare. Ägaren satt på en parkbänk och såg inte oförskämt nykter ut. Hundarna var rottweilers. Hundarna i kombination med ägaren gjorde mig inte varm om hjärtat. Men barnet tyckte att de såg gulliga ut. Så gulliga att hon liksom inte tänkte på att fråga ägaren om lov att mysa ner sig med hundarna. Jag och maken lyckades på något mirakulöst sätt få till en avledande manöver och gick hemåt lyckligt ovetandes om hur mötet med hundarna skulle sett ut. 

Ett tillfälle när barnet faktiskt väntar ut katten. 

Jag fick inget stryk!

Söndag kväll betyder ofta att vi går runt och småplockar lite hemma efter helgen, äter rester från helgens middagar, funderar över om det är något som behöver fixas innan en ny vecka tar vid. Och så stryker min man skjortor inför arbetsveckan. 

Så jag och barnet sitter i soffan och tittar på en film medan maken står bredvid med strykjärnet i högsta hugg.  Han har en blomspruta som han använder för att fukta skjortan. Mellan varven riktar han blomsprutan mot barnet och låter henne få en dusch, till hennes stora förtjusning och med höga glädjetjut. Men så försvinner han in i strykandet och glömmer bort att barnet väntar på duschen. Hon tittar på honom och utbrister besviket

Men jag fick inget stryk!

Vi skrattar alla tre men jag tänker att det är väl en himla tur att hon inte vet vad det betyder. 

Jag antar att den inte tar hand om sig själv idag heller

Tvätten, vill säga. Här en liten del. 

Så här glad...

...är man om man ska ut och äta med goda vänner och därefter gå på musikal. Eller om det är nån dansföreställning. Det kan ju vara teater också. Jag känner att vilket som blir jättebra!

Lite lugn efter stormen

Efter ett par dagar med mycket att tänka på känns det skönt att idag få en hemmadag med barnet. Vi roar oss med att göra vad hon vill. Det betyder att vi varit på biblioteket en sväng, lunchat på café, åkt tunnelbana, köpt ett par byxor till henne och ett linne till mig (det här delen var det väl mest jag som ville, men ändå), tittat på folk, klättrat på saker, cyklat, tuggat hallontuggummi och sprungit runt. Nu är min plan att få en stunds lugn och ro i hemmet innan eftermiddagen tar vid. Vi får se om barnets planer samstämmer med mina. 

Kollar in pingvinen med lådan i väntan på tunnelbanan.

Stannar för att räkna stenar.

Kollar in hur lång ens skugga är. Och hur lång cykelns skugga är.



Går balansgång och kollar in backande lastbil.

Försöker ta ut pengar.

Leker häst med en fastlåst kedja.

Surpuppor

Man möter dem överallt - i affären, på gatan, på arbetsplatsen, i kundtjänst (!), i trapphuset och på ungefär alla andra ställen där det finns människor - surpupporna. Jag har egentligen ett helt annat ord jag vill använda, men jag håller mig till surpuppa, för ordningens skull. Nu när jag försöker undvika att svära och allt. 

Dessa människor tycks aldrig le, aldrig säga ett vänligt ord eller skämta med någon annan människa. De tycks vara så bittra över livet i stort att man riktigt känner bitterheten välla över en när man kommer i närheten. Det gäller alltså att passa sig. Och jag blir lika konfunderad varje gång jag stöter på en sådan människa. Jag förstår inte hur man är funtad om ens högsta mål i livet är att sätta andra människor på plats, trycka ner eller helt enkelt bara vara snäsig och otrevlig. För jämnan. 

Jag tänker att utgångsläget när man träffar en människa (om man nu inte är de bittraste av fiender sedan tidigare vill säga) är att man är trevlig. Det försöker jag med i alla fall. Livet blir helt enkelt lite behagligare (och inte minst så mycket roligare) på det viset. Jag tänker att om man är en allmänt obehaglig människa så måste man vara väldigt olycklig. Inte leva ett särskilt roligt liv. Så idag när jag mötte en surpuppa i telefonen tänkte jag att hen nog har ont i själen. Kanske skulle hen behövt semester i ett år eller fem. Jag tror att jag ska föreslå det nästa gång. 

Om man känner sig lite för snygg

Ja, har man den känslan går det alldeles utmärkt att gå in i ett väl upplyst provrum och sätta på sig ett gäng bikinis. Jag testade det idag. Det var inte välgörande för själen. Men nu har jag en bikini i rätt storlek för höstens alla havsdopp. Och den såg fan så mycket bättre ut på mig när jag kom hem än i butiken. Nu ska jag bara hitta ett varmt land där det går att bada.

Nej, det där blev inte så bra

Det blev inte popcorn till middag igår. Det blev pizza. Och det var för en gångs skull inte min idé. Maken var lite trött efter helgens konferens och ville av någon konstig anledning ha något med mycket kalorier i. Jag stod utan egna idéer så maken fick sin vilja igenom. På någon vis lyckades jag klämma ner en hel pizza.

Ett par timmar senare låg jag och kved i sängen med magont och sura uppstötningar och förbannade mig själv för att jag inte lämnat åtminstone EN bit kvar. Bebis buffade som bara den inifrån magen. Om det var på grund av trängseln eller faderns snarkningar fick jag ingen klarhet i. Men min tidiga kväll blev det inte så mycket av. Långt efter midnatt klingade magontet av och både bebis och jag kunde somna.

Jag funderar på att låta kartongerna stå kvar på köksbänken. Inte för blomflugornas skull, men som ett monument över dåliga matvanor. För att inspirera till nyttigare måltider. 

Pimpad för förskolan

Nagellacket valdes med omsorg av barnet själv.

Så kom huggtänderna fram

Jag skulle nog inte kunna anklagas för att vara mitt mest charmanta jag idag. Till stor del beror det nog på den fruktansvärt tidiga uppstigningen. Bara en sån sak kan ju få den bästa att hamna ur gängorna en smula. Lägg till lite lagom foglossning, som definitivt inte blev bättre av förmiddagens promenad med barnvagn och tillhörande bångstyrig 3-åring. Samt en och annan sammandragning som gör att man måste stanna upp en stund mitt i det man gör. 

Så ja, jag är aningen kort i tonen. Börjar anta formen av den nyväckta natt-häxan som jag lätt förvandlas till en helt annan tid på dygnet. Pekar med hela handen och talar med hög och bestämd röst, även vid den mest oskyldiga fråga. Tack och lov är det inte så fasligt många timmar innan jag får gå och sova för natten. Klockan åtta borde vara en rimlig tid tänker jag. Innan dess ska jag försöka få i mig lite middag bestående av  något annat än skål popcorn. Det verkar ju dumt att äta samma sak två dagar i rad. 

Här är jag. Avbildad av en god vän, på barnets födelsedag. 

Olika planer

-Ska vi gå till lekparken då?
-Nej, jag ska stanna här hela dan.

Trist bara att jag inte tog med vare sig kaffe eller snacks...

Söndagsnöje

Uppstigning 05:50. Ingen vilodag här inte! Nu är jag tillräckligt mycket människa för att orka mig ut så att barnet får springa av sig lite. Vi är nämligen ensamma hemma i helgen då maken är på kurs, annars hade jag gladeligen tagit en tupplur nu. Hopp i vattenpöl och klättring på allt möjligt står på schemat.

Inte utan mina mjukisbyxor

Det första jag gör när jag kommer innanför dörren är att iklä mig mina mjukisbyxor. Särskilt nu när antalet plagg jag kan ha plötsligt minskat markant. Och när det tokregnar ute dagarna i ända och allt man tar på sig blir blött och kallt så är dessa byxor alltid torra och sköna när man kommer hem. 

Jag har lovat min man att inte lämna hemmet med mina mjukisbyxor. Som längst kan jag gå till tvättstugan. Det måste trots allt räknas som hemmet. Och det händer att jag går och slänger soporna i mjukisbyxor. När jag tänker efter har det nog hänt att jag gått nån sväng till förskolan för att hämta barnet iklädd detta behagliga plagg. Men inte längre än så. 

Men jag tänker så här - när det börjar bli väldigt kallt ute kan jag alltid dra på mig täckbyxor över mjukisbyxorna och på så vis aldrig nånsin behöva ta av mig dem. Hehe.

Idag känns som en bra dag för skräp

Vad passar i då inte bättre än lite transfetter? Och så glass på det. Perfekt fortsättning på den här dagen.

Morgonens tablettskörd

Jag har lagt till järntabletter på min lista av morgonmediciner. Så nu blir det 1,5 vita, 2 rosa och 2 röd/bruna (påminner lite om melena när jag tänker efter) till frukost. Lite kaffe och en smörgås till det så är jag mätt och belåten. Göttigt!