torsdag 28 februari 2013

Välkomna hem till oss

Japp, när man kommer hem till oss välkomnas man av blöjor på hallgolvet. Ofta ett helt gäng framåt eftermiddagen. Blöjorna byts lite varstans och kastas därefter mot toalettdörren. Nån gång innan maken kommer hem från jobbet sveper jag ihop dem med foten till en hög och så slänger jag bort dem. Det är glamour!

Barndomsminnen

Den här tiden på året - tidig vår - får jag tillbaka en lyckokänsla från mina barndomsår. Den känslan kommer ifrån att veta att man snart kommer att få plocka fram sin cykel. I kvarteret där jag växte upp kom föräldrarna oftast överens om när barnen fick börja cykla. För så snart ett barn tagit fram sin cykel skulle alla andra göra samma sak.

Jag brukade trampa på iskanterna vid sidan av vägen. Det krasade härligt under skorna. Och då visste jag att det snart vr dags. När cykeln sedan var framme brukade jag även försöka cykla på de iskanter som fanns kvar. Allt för att de skulle smälta bort helt.

Igår under min långpromenad passade jag på att köra vagnen längs med iskanterna. Och så tänkte jag på att jag snart kan ta fram min cykel.

onsdag 27 februari 2013

Lugnet goes tre år

När jag hämtade yrvädret från förskolan igår var det en i personalen som sa att jag alltid är så lugn när jag hämtar. Jag började skratta av detta påstående även om det såklart är positivt om personalen uppfattar mig som lugn. Själv känner jag mig mest som att jag balanserar på randen till galenskap när dottern sätter sig på tvären. Och det där med att sätta sig på tvären gör hon mest hela tiden nu.

Idag är en somlig dag och dottern gör sitt bästa för att driva mig till vansinne. Och när jag är tillräckligt nära galenskapen blir jag själv tre år. Idag har jag hittills hört mig själv säga
- Men jag tycker inte heller att det är roligt att plocka undan disken.
- Jag skiter faktiskt i om du inte äter nån mat.
- Jag vill faktiskt inte läsa för dig heller.
- Nej jag vill inte lyssna på dig heller.

Som sagt, lugnet själv. Men till mitt försvar har dottern bestämt sig för att hon vill vara skitsur ikväll (hennes ord). Så vi matchar varandra väl. Jag har bett maken köpa med sig marabou apelsinkrokant med hem.

Nervös promenad

Det finns få saker som får mig så nervös som människor på vårisar. Idag är det fem plusgrader och strålande vårsol i Stockholm. Och alls som inte jobbar går ut. Av alla dessa människor tycks en hel del envisas med att gå ut på isen. Jag får spatt!

Så, dagens promenad (som blev till en tvåtimmars tur) kantades av en stor dos nervositet. Men vackert var det!




tisdag 26 februari 2013

Toalettbesök med publik

Nej det är inte jag som vill ha publik. Det var treåringen som krävde full uppmärksamhet vid elimination. Och tydligen gick det inte lösa på annat sätt än att jag och bebis satt utanför toalettdörren. Jag kan meddela att resultatet blev klart godkänt, för den som undrar.

DIY för tusan

Jag fick feeling och gick loss på dotterns bord under eftermiddagen. Någon (dottern är starkt misstänkt!) har skrapat med något vasst så att det blivit djupa skåror i bordsskivan. Och det är inte tal om nåt gediget hantverk till att börja med, så att slipa skivan och måla om är liksom ingen idé. Där nånstans slog det mig att jag har en vaxduk som inte används och som skulle passa utmärkt på bordet. Och så var jag igång. Här har ni mitt verk i bilder.



Bordet före


Skårorna i bordsskivan


Här har jag klippt ut en lagom storlek vaxduk.


Så gick jag lös med min vän spikpistolen. "Den låter jättejättehögt mamma!" Allt enligt dottern.


Och så här blev resultatet! Man bör inte titta på bordet från sidan eftersom att jag inte orkade vika in kanterna undertill. De sticker alltså fram lite. Men snyggt blev det.

måndag 25 februari 2013

Har jag sagt att hon älskar mönster?

Och att hon väljer kläder själv? Det blir kanske inte alltid vad man själv skulle önska. Vi gillar helt enkelt olika.

Stockholms mest vårteckensäkra vägg?

Tyvärr är det inte vår husvägg, men här hittar man alltid tidiga vårtecken. Idag snödroppar och krokusknoppar!




Tjoho

Lillebror har varit kvällspigg senaste dagarna. Han är nöjd och glad mesta delen av tiden. Ligger och ler mot oss och visar inga tecken på trötthet. Igår kväll var dock både jag och maken trötta och ville få sova innan midnatt. Så vi gick helt enkelt och la oss, jag med bebis bredvid mig. Han låg och sökte min uppmärksamhet medan jag låtsades sova. Så plötsligt hände det - han somnade! Det hade aldrig, aldrig, ALDRIG hänt med storasyster. Helt otroligt. Med mina upplevelser i ryggen kändes det som högsta vinst. Vore det inte för att storasyster levt rövare sen 04 hade jag kunnat tänka mig fem barn idag.

söndag 24 februari 2013

Vilken dag!

Med strålande sol, nollgradigt och fågelkvitter började vi denna vårvinterdag. Helt underbart väder! Jag har gått runt med vårkänslor och ville knappt gå in från lekparken i förmiddags. Men lillebror behövde amma och storasyster behövde lunch. Därefter packade jag ner lillebror i vagnen för en promenad runt Trekanten. Jag hoppas att det fortsätter så här!

Guten morgen från lekparken

"Mamma jag krattar så får du spela fotboll!"

lördag 23 februari 2013

Då tar vi en Facebook- och spelpaus!

Jag har sålt klart grejer i facebookgruppen så nu finns inte längre några ursäkter. Det är slut på facebookande och spelande i en veckas tid. Spelen har jag tagit bort helt. Det känns verkligen som bortkastad tid! Och jag har ändrat inställningarna på Facebook så att jag inte får notiser om nånting. Kommer det notiser tar jag bort appen helt enkelt. När jag tänker efter kanske det är enklast att ta bort den med en gång så att jag inte råkar titta in. Blogga fortsätter jag med, men det kommer inte synas på Facebook.

Nog om det. Nu stundar fyraårskalas som jag och storasyster ska gå på utan lillebror. Åter till verkligheten!

Dagens tips via en vän

Jag gillar potatismjöl. Inte att äta, men till barnrumpor. Det är perfekt för att slippa röda veck, skrymslen och vrår på grund av fukt. Jag har dock inte hittat ett vettigt sätt att dosera det. Tar man in hela paketet till skötbordet? Doserar man med sked? Med händerna? HUR GÖR MAN?! För en trött småbarnsförälder är det ibland svårt att se det enkla.

Så var jag hemma hos en vän och fick bästa tipset - en kryddburk såklart! Så varsågoda allesammans. Dagens tips för att underlätta mjölandet.

fredag 22 februari 2013

Och vinnaren är...

För någon månad sedan var jag med i en tävling på Magdalena Graafs blogg, där vinsten var ett presentkort på glammom.se. En sida där man kan köpa snygga gravid och amningskläder. Framför allt snygga underkläder. Jag skickade iväg ett tävlingsbidrag med motivering om varför just jag skulle vinna och fick sedan veta att JAG VANN! Idag kom så det slutgiltiga paketet med posten (jag beställde tidigare men var tvungen att byta storlek, något som var väldigt smidigt). Generellt sett är jag skeptisk till att beställa bh'ar utan att prova men det här gick över förväntan. Fick jag välja fritt skulle jag dock se en fysisk butik där man kan prova och sedan beställa via nätet när man har sin storlek.

Nåväl,  jag är mycket nöjd med min vinst. Och jag beställde såklart för mer än de 500 kronor som fanns i vinstpotten. Men det var det värt! Jag får korka upp en flaska bubbel för att fira vinsten.

Mina fina amningsbh'ar för dag och natt, fotograferade på köksgolvet. Jag var nämligen på väg in i duschen (och klädd därefter) och skulle fota i köket när en lastbil dök upp utanför. Så jag kröp ihop på golvet och fotade istället.

För er som ammar eller ska amma inom en överskådlig framtid kan jag tipsa om att Kitty Jutbring nu tävlar ut presentkort på just glammom.se.

Flamingoklänningen

Idag är det fredagsdisco på förskolan. Och då får man ta med sig utklädningskläder. Treåringen deklarerade klart och tydligt innan jag ens stigit ur sängen att hon skulle ta med sig flamingoklänningen. För flamingoklänningen är tydligen det bästa plagget att ha på fredagsdisco. Själv var jag lite tveksam till om hon skulle gå till förskolan överhuvud taget idag eftersom att hon var så gnällig igår att jag misstänker att det är feber på gång. Men eftersom att hon är både feberfri och pigg och för att jag ska iväg på efterkontroll idag så tänkte jag att hon får gå. Vi får se hur det går. Men flamingoklänningen är med henne i vart fall.

Att det är en flamencoklänning vill hon inte kännas vid. Imorse hörde jag hennes far säga att det heter flaMENCoklänning. Hon upprepar flaMINGoklänning gång på gång. Ungefär som när Joey i serien Vänner ska lära sig tala franska.

Ser du vad jag ser?

Barmark!! Så härligt att få fäste under fötterna, utan broddar. Det är så att man får vårkänslor. Trots sju minusgrader...

torsdag 21 februari 2013

Vrakets återkomst

Herregud så min rygg börjat värka! Att amma i konstiga ställningar (nöden har ingen lag), bära på en växande krabat och dess storasyster (åter igen, nöden har ingen lag), dra barnvagn i snömodd...allt bidrar till min ömmande rygg med tillhörande axlar och nacke. Jag är inte dummare än att jag förstår att det hela grundar sig i urusel styrka. Lägg till urusel kondition till det och ni har mig i ett nötskal. Mitt ofrivilliga träningsuppehåll blev betydligt längre än planerat på grund av graviditeten (tack sammandragningar och foglossning för det) och det känns.

Så, nu måste jag ta tag i det hela och det omgående! Ja, helst innan hela kroppen går sönder. Jag måste få tillbaka styrka. Jag vill känna mig stark igen! Ska bara klura ut i vilken ände jag ska börja.

onsdag 20 februari 2013

Ljuvliga morgonstund

Låt mig måla upp en bild för dig.

Du har sovit relativt bra under natten och känner dig allmänt lugn. Du kliver upp med bebisen, säger god morgon till maken och äldsta barnet och börjar ordna med frukost innan det är dags att gå iväg till förskolan. Treåringen vill leka med dig på sitt rum, men eftersom klockan är lite väl mycket förklarar du att du inte hinner leka med henne just nu. Du sätter dig vid köksbordet och börjar äta. Maken säger "hej då" och går till jobbet. Bebisen, som sitter i babysittern, vill helst inte sitta där. Men eftersom att du ska dricka hett kaffe känns det bättre att ha honom där lite till. Så, istället för att plocka upp honom stoppar du in nappen och vaggar babysittern med foten. Treåringen börjar bli otålig och vill verkligen leka nu. Du bestämmer dig för att köpa tid genom att be henne ta med hästarna till bordet så kan ni leka där. Du ställer också ett larm och berättar att när klockan ringer är det dags att klä på sig. Treåringen köper argumentet.

Du sitter nu och dricker ditt heta kaffe, läser tidningen, vaggar babysittern med foten och leker med my little pony-hästar med den lediga handen. Det råder i det närmsta morgonfrid. Klockan ringer och du ber treåringen att börja klä på sig. Samtidigt känner du att det är dags att gå på toaletten. Så, medan treåringen börjar klä på sig i soffan bär du med dig bebis och babysitter till toaletten. Du hinner just så pass kissa klart innan treåringen upptäcker vad som är i görningen och vrålar att hon vill gå på toaletten först. Du förklarar lugnt och sansat att hon får vänta eftersom att du bajsar (ja ni får leva med den detaljen). Här nånstans bryter helvetet loss.

Treåringen sliter av sig kläderna och deklarerar att hon ska bajsa först (att hon inte är bajsnödig hör inte till historien). Du förklarar åter att hon snällt får vänta. Treåringen hoppar nu på hallgolvet och rasar så att bebisen blir rädd och börjar gallskrika. Du ber henne lugna sig ner, samtidigt som du vaggar babysittern med foten, pillar in nappen och försöker bajsa. Samtidigt. Allt förlöper väl och du tvättar händerna, något som inte ses med blida ögon av treåringen som nu fullkomligt vrålar att du ska sätta dig och bajsa igen och därefter "ta bort plumset" så att hon får bajsa först. Du förklarar att det inte är läge att försöka bajsa igen och att plumset med fördel spolas bort, men att toaletten nu är ledig och att hon får göra vad helst hon behagar där inne. Bebisen är fortfarande upprörd över tillslaget och du försöker lugna honom, samtidigt som du bäddar ner honom i vagnen inför färden mot förskolan.

Treåringen rusar åter till hallen, fortfarande naken, och säger att någon förskola tänker hon minsann inte gå till. Nånsin. Du önskar att du inte hade några barn. Du inser att allt krut måste läggas på att få treåringen hyfsat beskedlig så att ni tar er iväg och så att alla överlever dagen. Genom mutor med hallon-jordgubbs-tuggummi, napp, snuttis och en berättelse om små små kaniner lyckas du få på barnet kläder och ytterkläder. Du andas ut några sekunder för att sedan försöka få ro i bebisen, som vid det här laget börjat bli hungrig. Du bestämmer dig för att han nog klarar sig den korta biten till förskolan och hem igen, slänger på dig en jacka och släpar med barn och vagn genom trapphuset. Treåringen förklarar att hennes fötter längtar till förskolan och du tänker att det var väl en jäkla tur, för hade fötterna längtat hem igen är det möjligt att du grävt ner dig i snön och tinat fram mot våren. Dessutom har bebisen somnat av utmattning och du tackar valfri gud för detta.

Det här, mina vänner, är en helt vanlig morgon.

tisdag 19 februari 2013

Dagsform mätt i antal barn

Jag (och även min man!) sa för några veckor sedan att om barn kan vara som lillebror kan jag tänka mig att ha fem barn. Och vissa dagar känns det verkligen så. Jag skulle inte vilja utsätta min kropp för ytterligare tre graviditeter, men om man bortser från den lilla detaljen så skulle det gå. Men det varierar från dag till dag. Och från timme till timme. Det är himmel och helvete om vartannat. Så nu mäter jag dagsformen efter hur många barn jag kan tänka mig att ha.

En bra dag är det fem som gäller. En dålig dag bara ett. Eller rent utav inget barn alls. Fast det tåget gick ju för 3,5 år sedan. Idag har jag inte hunnit känna efter hur många barn jag vill ha. Men efter en natt med helt ok sömn skulle jag säga tre.

Hur mycket är för mycket?

Jag har på sista tiden funderat mycket över mitt dator- och mobilanvändande. Och då framför allt mobilanvändandet. Sedan jag skaffade min smartphone ägnar jag alldeles förfärligt mycket tid åt facebook, diverse spel, twitter, mail och att slösurfa. Det är alldeles för enkelt att plocka fram mobilen. Den har man ju alltid med sig (och med man menar jag i detta fall JAG). Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och kolla i mobilen när jag leker med dottern. Det känns inte alls bra. Inte det minsta. Jag vill vara en närvarande förälder.

Så vad hade jag då tänkt att göra åt detta? Jag behöver ju min mobil! Vad jag däremot inte behöver är alla appar. Jag behöver inte spela och jag behöver inte kolla facebook. Mina vänner vet ju var jag finns (i mobilen...) och kommer att kunna nå mig ändå, tro't eller ej. Jag tror att lite mobil- och datorfri tid är lösningen på det mesta. Till att börja med tänkte jag kapa allt. Åtminstone nån vecka. Dock inte bloggandet. Det tar i ärlighetens namn inte särskilt mycket tid i anspråk. Och det ger mig väldigt mycket. Till skillnad från exempelvis facebook. Därefter blir det starkt reducerad nättid.

Men innan jag sätter igång behöver jag avsluta mina försäljningar via en facebooksida (såklart). Men efter det, då jäklar!

Och så lite vardagslycka på det

Har lyckas byta blöja utan att ha en ren blöja till övers efteråt. Och till råga på allt är min nya stekpanna helt fantastisk. Alltså snacka om att vara framgångsrik både intellektuellt och materiellt!

Förvirringen som uppstår...

...när man precis bytt blöja på bebisen och upptäcker att den rena blöjan ligger bredvid. God morgon?!

måndag 18 februari 2013

Hur är det möjligt?

Jag är oerhört fascinerad av treåringens förmåga att prata sig själv till sömns. Jag menar, ena sekunden pratar hon oavbrutet om vad hon och en kompis gjorde när de var i Kylarköping (Cars) och näsa är hon tyst. Och så har hon somnat. Jag kan förstå om hon somnat av MITT pladdrande, men av sitt eget? Hur är det ens möjligt?!

Stöd barnmorskornas kamp!

Jag har två förlossningar bakom mig, 2009 och 2012. Två förlossningar som var väldigt olika varandra. Båda gångerna var jag på SÖS. Och båda gångerna mötte jag (med enstaka undantag) fantastisk personal. Och otroligt närvarande barnmorskor. Detta trots att jag vet att det vid båda tillfällena var fullbelagt på både förlossningsavdelningen och på BB. Men det var inget jag märkte något av där och då, allt tack vare otroligt professionell personal.

Jag har ju bara mina egna upplevelser i bagaget. Och jag vet inte hur mycket tid det är önskvärt att en barnmorska tillbringar i förlossningssalen, sett ur en barnmorskas synvinkel. Själv kände jag att det viktigaste var att någon var på plats under krystskedet. Det är ju då jag behöver som mest konkret hjälp. Och det fick jag. Visst, första gången fick jag vänta på EDA lite väl länge. Men då fick jag också förklarat för mig varför det dröjde (akuta kejsarsnitt gick före)(känns rätt logiskt). Men på det stora hela fick jag vad jag behövde av personalen.

När jag läser om barnmorskornas uppror för en bättre arbetsmiljö med möjlighet att tillgodose en säker förlossningsvård blir jag mörkrädd. Och jag förstår att de ryter ifrån. För det ska inte handla om ren och skär tur hur ens förlossning går. Vi förtjänar alla - barnmorskor som födande mödrar - en trygg och säker förlossning. För er med facebook - kika in här. Så här får det inte vara.

lördag 16 februari 2013

Gårdagens muta

Jag antar att jag får skylla mig själv. Jag sa att hon fick välja vilken tidning hon ville. Och det gjorde hon. En Barbie tidning. Med tillhörande gymkort, mobiltelefon och smink. Hon tror dock att det är ett kreditkort och en "ritgrej". Inte för att jag vet om det är så mycket bättre. Det är enligt tidningen "nya saker för din handväska". Jag behöver nog inte gå in närmare på vad jag tycker om tidningen.

Mutan var till för att hon skulle sitta på toaletten längre stunder. Återstår att se om köpet fungerar så att det kommer nånting gott ur det hela.


fredag 15 februari 2013

Jag försökte i alla fall

En plogbil skådades sent igår kväll i vårt kvarter. Detta gav mig hopp om möjligheten att ta en promenad med barnvagnen och inte bärselen idag. Sagt och gjort - barnet bäddades ner och vi traskade iväg. Jag hade några ärenden på vägen och tänkte mig därefter en lång tur mot Vinterviken och sen runt Trekanten. Allt för att testa mitt bäcken. Härligt!

Trottoaren var välplogad och vagnen gick att styra utan problem. Ända tills att jag gått som längst bort på promenaden och började känna av ett skavsår på lilltån. Därefter vaknade bebis och tyckte att han åkt klart. Darn! Jag tog mig hem genom att utföra nån slags hoppsasteg. Måste ha roat en och annan människa lägga vägen, men det bjuder jag på.

Bilden nedan tog jag strax innan jag kände av skavsåret. När jag kände mig pigg och rätt stark. Men det gick snabbt över.

torsdag 14 februari 2013

Nära ögat

Jag höll på att begå ett stort misstag tidigare idag, när jag och barnen satt och kollade Bärgarns historier. Bärgarn fajtades med monstertruckar. Storasyster passade på att ställa en fråga medan jag ammade och således inte var fullt fokuserad på vad hon egentligen frågade.

- Varför kallas han Glassmonstret?
- Därför att han är en glass... eh... därför att han har glass.
- Jaha.

Herregud, hade ju kunnat gå hur illa som helst! Hon vet inte vad en glassbil är. Och hon vet inte att det är en glassbil som stannar precis utanför oss med jämna mellanrum. Jag tror att det skulle bli för mycket för henne att hantera. Så jag tänkte vänta med att berätta det hela tills hon är myndig om inte längre.

Glassonstret - en glassbil!

Jamen vad använder ni spjälsängen till då? Va?!

Bebis vill inte komma i närheten av spjälsängen. Han vill komma i närheten av mig! Och det får han ju såklart göra. Han och jag sover som två sillar i en ask på vår sida av sängen. Och spjälsängen står således tom. Eller tom och tom... Tom på barn i alla fall. Den fungerar däremot utmärkt för förvaring av det mesta. Ett babygym, en sovgunga, lite amningsinlägg, blöjor (oanvända då, nån ordning får det vara!), en bettskena, lite leksaker, några filtar och nappar och mobilladdare. Ja, mycket får plats! Det gäller att optimera förvaringen när man bor i en stockholmslägenhet.

onsdag 13 februari 2013

Mammafrisyr - check!

Efter att ha svurit över att bebis huggit tag i håret femtioelva gånger per dag och efter nattliga (hormonella?!) svettningar (särskilt i nacken) kände jag att det fick vara nog. Så jag klippte en praktisk mammafrisyr. Jag gjorde samma sak förra föräldraledigheten. Skillnaden är att den här gången kunde jag gå till frisören MED bebisen, som låg snällt i vagnen största delen av tiden. Man tackar. Han blev dock så uppspelt av eventet att han hållit du vaken största delen av dagen, tills nu.

Hormonell körsång

Tisdagar betyder kör för föräldralediga! Så varför skriver jag om detta på en onsdag, kanske du nu undrar? Det är inte mer spännande än att jag helt enkelt inte hade någon ork för detta inlägg igår. Så.

Vi var många på kören igår. Säkert närmare tjugo stycken vuxna med tillhörande bebisar. Av någon anledning har körledaren valt att vi ska sjunga Utan dina andetag. Med Kent, ni vet. Och den gillar jag. Det är bara det att jag blir ju så in i bängen sentimental när jag ska sjunga den numera. Min syster ville att jag skulle sjunga den på syskonbarnets dop, men då var jag nybliven förstagångsförälder och började gråta redan vid andra strofen så det gick ju inte. Nu går det bättre. Men jag skulle inte sträcka mig så långt som att säga att det går bra.

Så igår stod jag där, med min åttaveckors knodd i famnen, och skulle sjunga tillsammans med övriga tjugo för mig okända vuxna människor. Jag fick liksom mima under väl valda partier och försöka tänka på annat än texten. Jag menar, jag ville inte gärna stå och fulböla framför hela kören. Nåväl, några körtillfällen till så tar jag mig nog igenom hela sången.

tisdag 12 februari 2013

Överlevnad

Vissa dagar är det långt ifrån läge att hålla på principer (något jag förvisso inte gillar ens i vanliga fall), tänka att man ska vara duktig, pedagogisk eller rent utav snäll. Nej, somliga dagar handlar om att överleva. Igår var en somlig dag.

Jag hade fått alldeles för lite sömn, eftersom att lillebror knorrat sig igenom natten. Maken hade dessutom redan på söndagskvällen deklarerat att han skulle vara tvungen att jobba sent på måndagen, så jag visste att måndagens strider var mina egna. Mina alldeles egna. Så är det ibland. Jag hade redan innan jag vaknat lagt ribban för dagen, trodde jag. Första hindret var att få iväg storasyster till förskolan. Jag kände att jag sket i om det så gick böldpest där, jag orkade inte med än sjätte dag med två barn i hemmet. Det gick över förväntan. Vi var förvisso förti minuter sena, men man kan inte lyckas med allt. Hon åkte pulka hela vägen.

Sen började racet. Jag skulle plocka undan inför en storstädning som skulle äga rum idag. (Lugn bara lugn - det var inte jag som skulle storstäda. Riktigt så illa däran är jag inte.) Plocka undan innebär för min del att ställa saker på sin rätta plats. Vi har många saker som inte står på sin rätta plats. Så det tog väldigt lång tid. Samtidigt som jag gjorde detta visade lillebror tydliga tecken på att vara i fas. Åter igen, inte med mig, utan i en helt annan fas. En utvecklingsfas. Han ville inte sova, inte äta lugnt, inte sitta i babysitter, inte ligga i vagnen... ja, typ inget alls. Så han hängde i selen på min mage hela dagen. Det gör att man får rätt ont i ryggen, särskilt om man plockar högt och lågt samtidigt.

Det blev en middag på stående fot alldeles för sent på dagen. Sen var jag tvungen att springa ett ärende, sisådär en timme innan storasyster åter skulle hämtas på förskolan. Eftersom att ryggen var mer än öm fick lillebror ligga i vagnen trots allt. Sen släpa barnvagn (med swivelhjul) genom snömodd, sladda runt inne i gallerian och försöka undvika bacilluskor och därefter släpa sig vidare till förskolan för hämtning. Där fick jag lov att berätta en lång historia utan rim och reson om en fladdermus som jag träffat här hemma. Allt för att hon skulle klä på sig ytterkläderna. Så hem med två trötta och hungriga barn för mellis.

Storasyster var nu tvär. Ville vara själv med mig, vilket inte gick eftersom att lillebror ville amma. Då ville hon titta film istället. Det fick hon. Jag andades ut en stund. Då märker jag att storasyster har somnat. "VILL DU HA GLASS?" hör jag mig själv vråla, varpå det sovande barnet vaknar upp ur sin sömn. Glass är nämligen det bästa hon vet. Och jag kände att om hon sover nu kommer jag ha två barn att underhålla fram till klockan tio på kvällen. No can do! Så det fick bli en måndagsglass. För att hålla storasyster lugn genom glassätningen skulle jag sitta med henne vid bordet. Och amma, samtidigt som jag skulle svara på hundra frågor.

Så upp med lillebror i selen och laga middag. Aj aj ryggen. Jag kände att korvpengar och makaroner var betydligt enklare än fyllda kycklingfiléer och rotsaker i ugn, så det fick det bli. Slevade i mig middagen på fem minuter och ammade igen. Vid köksbordet. Samtidigt satt storasyster och åt med händerna. Och jag kände att jag skiter i om hon så äter med fötterna bara hon är lugn. Tyst är hon nämligen aldrig, så det har jag gett upp för länge sen.

Sen var det dags för kvällsracet, eftersom att middagen för storasyster tog sån rackarns lång tid. Göra välling, borsta tänder, ta på pyjamas... allt samtidigt som jag ammade lillebror såklart. Han ville nämligen fortfarande inte sova alls. Och allt samtidigt som jag fortsatte berätta om fladdermusen som vart på besök. Så fick storasyster somna i soffan framför Simpsons. Det är ju tecknat åtminstone. Äntligen tänkte jag få lite egentid framför TV'n. Lillebror hade dock andra planer.

Han höll låda hela kvällen. Vid midnatt gick jag och la mig i sovrummet för att fortsätta stoppa i nappen, stoppa om, buffa på rumpan och vagga det knorrande barnet. Jag hörde att maken kom hem en stund därefter, men hann inte prata med honom eftersom att vi har stationerat oss i var sitt rum med var sitt barn för tillfället. Runt ett-snåret somnade lillebror för första gången. Därefter har jag fått tre timmars osammanhängande sömn under natten.

Men jag är vid gott mod! En annan dag är en bättre dag. Efter regn så kommer sol. Det blir bättre. Ha förtröstan och allt sånt.

Groggy

Efter mycket klappande, nappinstoppande, ammande och mer ammande välkomnar jag nu en ny dag. För det finns i nuläget inget som tyder på att jag ska få gå och lägga mig igen. Jag menar, tre timmars sömn uppstyckat på natten är väl inte så mycket att gnälla över?! Och jag fick ju peppning dessutom. Vid 04 tyckte terroristen att jag såg sur ut. Så han tittade på mig med sina stora blå ögon, log stort och sa aaaooooo. Jamen ni förstår vad peppad jag blev! Eller så ville jag kväva mig med min huvudkudde.

måndag 11 februari 2013

Den gula snön

Kommer ni ihåg den där gamla dängan från Rally i p3 - "Ät inte snö som blivit gul"? Ja eller "Gul snö" som den heter. Det gör jag. Och jag sjunger den i tid och otid när jag är ute med treåringen. Hon köpet det dock inte utan verkar anse att all snö förtjänar att ätas, oavsett färg.

Hellre ett par broddar i handen än tio i skogen

Jag testar nya broddar idag. Lite enklare att ta på och av. Trodde jag. Halvvägs till förskolan upplyste dottern mig om att ena skon saknade broddar. En kort stunds detektivarbete senare var den funnen. Den visade sig dock vara omöjlig att ta påös bebis i sele på magen. Så jag fick hålla den i handen resten av promenaden. Där gjorde den inte stor nytta.

söndag 10 februari 2013

Gissa maten

Nähä, det var alltså inte så enkelt säger du? Men hallå, vem som helt ser ju att det är falafel! Vad som inte syns på bild är mina svordomar under matlagningens gång. Men då hade jag en övertrött och hungrig treåring i hasorna som inte direkt underlättade arbetet. Det såg fan så mycket enklare ut när Jamie Oliver snodde ihop det.

Oälskad?

Det är några minusgrader ute och vi är på väg ut. För att vinna tid låter jag bli att tänka så mycket mer än att hitta varma kläder. Jag kommer ut från rummet, dottern tittar på mig och undrar vad jag har på mig egentligen.

"Du ser konstig ut. Jag älskar inte såna mammor!"

Må så vara. Nu ska vi ut och jag ska inte frysa.

lördag 9 februari 2013

Älskar, älskar inte

I treåringens värld finns i nuläget två lägen. Antingen älskar man något (eller någon för all del) eller så älskar man det inte. Jag får ofta frågan om jag älskar än det ena och än det andra. Nu på morgonen har vi tittat på youtube och jag har följaktligen förklarat vad jag älskar och inte.

- Men prinsessor då, älskar du dem?
- Nej jag älskar inte prinsessor direkt.
- Jag älskar den här prinsessan!
- Jaha.
- Mamma, älskar du bebisar?
- Ja jag älskar bebisar. Och dig älskar jag.
- Mamma, älskar du läkare?
- Eh... Ja läkare är ju bra att ha.
- Mmm. Mamma, älskar du alla människor?
- Nej jag älskar inte alla människor.
- Nähä. Den här älskar jag mamma! (tittar på någon stor leksak i plast som visas i en reklamfilm). En sån skulle jag ha! Jag älskar den! Och den (pekar nu på en körbar bil i plast) älskar jag jättemycket!

fredag 8 februari 2013

"Jag vill vara tre!"

Vi har pratat mycket om ålder på sista tiden, av den enkla anledningen att storasyster gillar det. Så jag var inte särskilt uppmärksam när hon sa till mig tidigare idag att "Jag vill vara tre!". Jag tänkte att hon menade att hon vill vara tre år. Och jag tänkte att det kanske hade något att göra med det samtal vi hade härom dagen om att hon ska sluta med napp när hon fyller fyra. Men jag tänkte att jag ändå skulle höra med henne varför hon ville fortsätta vara tre år gammal. Det var dock inte napparna hon tänkte på.

- Jag vill vara tre. Jag vill inte vara fyra.
- Hur menar du nu?
- Jag vill inte ha lillebror. Jag vill bara ha mamma och pappa.

Älskade vännen...Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga men började så smått förklara att hon förhoppningsvis kommer att vara glad över att ha en bror längre fram i tiden och att vi liksom inte kan göra honom ogjord. Men det kändes inte riktigt som att det tog skruv så jag försökte hitta en annan vinkling.

- Vad skulle du göra om vi inte hade lillebror?
- Jag vill vara ensam med mamma.
- Okej, men vi kan vara ensamma du och jag. Skulle du vilja det?
- Ja. Lillebror ska vara med pappa.
- Vad vill du att vi ska göra du och jag då?
- Jag vill att vi ska pyssla. Inte lillebror! Lillebror ska vara med pappa. Bara mamma och jag ska pyssla.
- Då gör vi det i helgen. (Tack alla högre makter för att det är fredag idag!!) Vill du det?
- Jag vill det.

Så i helgen ska jag dumpa lillebror till sin far så mycket det bara går. Och så ska jag pyssla som bara den. Och kramas!

torsdag 7 februari 2013

Mamma, varför är speglar i glas?

Jag har två barn hemma den här veckan. Än så länge är alla friska. Och vi har det rätt så mysigt den mesta delen av tiden. Men herregud så många frågor som kommer från en treåring! De tar liksom aldrig slut. Och vissa frågor är onekligen rätt kluriga att svara på. Så min hjärna går på högvarv hela dagarna.

Idag har jag svarat på varför speglar är av glas, varför jag vill lyssna på Mika, varför jag stekte små köttbullar, varför spisen är varm, varför lillebror skriker, varför jag gäspar hela tiden och varför jag är arg. Bland mycket annat.
 
Men jag får också mycket hjälp. Till exempel med att lista ut vilket bröst det är dags att ammas från. Där har hon bättre koll än mig. Och jag får hjälp med att bestämma var i soffan jag ska sitta.

Dottern har lärt sig hur man tar kort med min mobil också.

onsdag 6 februari 2013

Här sitter jag och blir nostalgisk

Den 15 december skulle vi iväg till en julmiddag med ett gäng vänner. Jag hade känt mig konstig i kroppen under dagen och misstänkte väl att nåt var på gång. Jag hade en del sammandragningar och när de blev kraftigare och mer smärtsamma (dock inga "riktiga" värkar) bestämde vi oss för att stanna hemma och vila istället. The rest is history.

Nu sitter jag i soffan och tittar igenom alla mobilbilder. Och så hittar jag den här bilden och blir så oerhört nostalgisk. Jag hoppas nästan att jag får vara med om det nån gång till i livet, även om det gärna får dröja några år till.

Min nya vän

Jag har tidigare skrivit om mina vagnbegär (vet inte hur man länkar via mobilen så jag struntar i det) Nu har jag sålt buggan och köpt en brio happy. Snacka om vardagslycka! Jag fick dessutom en slant extra för den vagn jag sålde så jag gick på plus. Ja om man nu inte räknar in hur mycket jag lagt ut för alla vagnar från dag ett, men vem räknar?! Maken står fortfarande oförstående till mina vagnbyten då han hävdar att den första vagnen dög alldeles utmärkt.

Jag vill isolera mig

Den här tiden på året - när virus härjar fritt på förskolor, arbetsplatser, i kollektivtrafiken och mataffärerna - vill jag helst låsa in hela min familj. Nej jag brukar inte vara särskilt nojig, men med en liten bebis i hemmet önskar jag att flunsor och magsjukor och andra basiluskor håller sig borta. För önska är väl allt man kan göra.

Igår vid hämtning på förskolan flaggades det för att det går magsjuka. Det i kombination med att storasyster fått för sig att det var morgon redan 03:30 gör att jag håller henne hemma idag. Eller resten av veckan faktiskt. Så håller vi tummarna för att vi slipper bli sjuka!

För övrigt började jag själv dagen med Alvedon och Ipren med förhoppningen att mina ömma muskler ska dämpa sig lite. Än så länge funkar det bra.

tisdag 5 februari 2013

Orken, kom tillbaka!

De senaste dygnen har liten velat amma lite väl ofta, framför allt på natten. Det gör att jag sover väldigt korta pass. Jag hinner just så pass somna om innan det är dags att vakna igen. Och det i sin tur gör att jag blir SÅ slut. Jag har dessutom ont i både rygg, axlar och bröstkorg från nattliga halvtrötta amningsställningar. Även fogarna har gjort sig påminda idag.

Det är ju övergående, tack och lov, men för stunden vill jag mest sova. Och det är det sista jag får.

Idag fick jag dock ett avbrott från tröttheten med körsång med andra föräldralediga. Det gav så pass med energi att jag tog en promenad och sen en fika med en vän.

Det var dagens gnäll. Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis en lite piggare sådan.

måndag 4 februari 2013

Konflikthantering

Tidigare ikväll:

I storasysters rum pågår svåra förhandlingar, och undertecknad agerar fredsmäklare i omgångar. Det är två starka viljor som står i konflikt med varandra. Så vad handlar detta om? Det finns två stycken tre/fyra åringar i hushållet. Och det finns en Blixten-ficklampa. EN endaste. Och båda vill ha den. Jamen ni förstår ju vilket dilemma. 
 
Jag kliver in i konflikten när den håller på att spåra ur. Jag förklarar att de får DELA på den ficklampa som finns. TURAS OM. Det går inte hem hos någon av dem. Till slut (strax innan världskriget bryter ut) lyckas jag trolla fram både en andra och en tredje ficklampa. Halleluja!
 
Sen går de vidare till att förhandla om vem som ska ha katten. Kommer fram till vem som är mamman och vem som är pappan. Vem som ska laga maten och vem som ska hålla i kopplet. Och när de blir ovänner om detta kommer storasyster på att det finns hallonjordgubbstuggummi och så var konflikten löst en stund.

Det är otroligt underhållande att se (och lyssna!) på. Oftast löser de konflikterna själva. Men andra gånger glömmer de bort det där med att turas om och dela på och där nånstans kommer fredsmäklaren in.

Vi träffade Laban

Jag har ju glömt att berätta om helgens hästmöte. Vi tog en tur till Aspuddsparken där vi stiftade bekantskap med en ny häst - Laban. Eller Spöket Laban som storasyster envisades med att kalla honom. Laban var stor, snäll och hade en massa mjuk vinterpäls. Och storasyster red den korta turen med ett stort leende på läpparna. Min förhoppning var att Laban skulle stanna kvar i minnet efter helgen. Istället är det "gosa gosa gosa natten lång"som hon maler på om. Vi har lyssnat på den ungefär hundra gånger idag. På morgonen och efter hämtningen i eftermiddags. Giv mig styrka!
 
Själv tycker jag bättre om mötet med Laban.

Vad vill Du förmedla till Ditt barn?

En länk som en vän postat på facebook fick mig att känna att det var dags att damma av ett av alla utkast. Så här kommer det.

Något som blivit allt mer tydligt för mig i takt med att mitt förstfödda barn blir äldre och klokare är hur hon suger åt sig av allt jag säger och gör. Hon är min spegelbild i mångt och mycket. Och då menar jag inte nödvändigtvis fysiskt. Hon gör som jag gör. Precis som alla barn.
 
Jag må ha en inte helt okomplicerad relation till min kropp, men jag vill inte på något sätt föra över mina känslor för min kropp till min dotter. Eller till min son. Jag vill inte att mina barn nånsin ska höra mig klaga på min kropp. Jag har gett mig fan på att inte prata om bantning, viktnedgång eller huruvida kroppsdelar påverkats av gravitationen (och graviditeter ;)) Jag vill inte att de ska få den medvetenheten. Inte ifrån mig i alla fall. Jag vill inte att mina barn inte ska känna att de duger. Tids nog kommer de ändå få höra från andra vad som är rätt och fel. Hur man "ska" se ut. Och jag vill inte bidra till det. För det gör man ju genom att klaga på sin kropp med barnen i närheten. Genom att antyda att man behöver gå ner i vikt och komma tillbaka till sin "vanliga" storlek efter graviditeten. Och genom att prata om att man borde hålla igen på maten. Och genom att titta på sin spegelbild med ogillande.

Jag menar, hur ska jag kunna förmedla till mina barn att de duger som de är om jag samtidigt visar att jag själv inte gör det? Jag vill så långt det är möjligt slippa höra dem säga att de inte duger. Jag duger som jag är. Och mina barn duger som de är. Och genom mitt eget agerande kan jag förhoppningsvis få dem att tro på det.

söndag 3 februari 2013

Ja snälla, kan du?

Det är inte bara jag som stör mig på allt jävla hundbajs som tinar fram i tövädret. Det är ju tamigfan bajs överallt!! Ursäkta svordomarna.

lördag 2 februari 2013

Kära

Jag har återfunnit min skräppostmapp från mobilen. Det var precis vad jag behövde inatt under en amningspaus. Jag fick dock kämpa för att inte skratta högt. Men gud vilka bra erbjudanden ändå! Fördelaktiga lån, spännande tillkännagivanden och ett och annat erbjudande om "vänskap". Och jag kan konstatera att jag både skriver och får alldeles för få mejl som börjar med "kära".





fredag 1 februari 2013

Jag är ju så matchig

Strax innan jul hittade jag ett reklamblad med information om en kör för föräldralediga här i närheten. Eftersom jag har haft svårt att få till nåt sjungande sen dottern föddes kändes det som en bra deal att sjunga i kör på dagtid. En kör dit man dessutom kan ta med sitt barn. Perfekt!

Tidigare i veckan var det så terminstart och jag var där. Och det var så roligt! Det var några år sen jag sjöng i kör sist och jag har verkligen saknat det. Det behöver inte vara så rackarns uppstyrt för att jag ska vara nöjd, så det här blir bra.

I vanlig ordning var jag sent ute. Eller egentligen var det lillebror som satte käppar i hjulet genom att bajsa just som vi var på väg ut genom dörren. Så med andan i halsen sprang jag in bland övriga körsångare, tog av mig och barnet ytterkläderna och satte mig ned. Då ser jag att jag klätt oss i matchande kläder. Och det var liksom inte läge att försöka bortförklara det. Så nu är jag den där matchiga mamman.