måndag 31 december 2012

Gott nytt år!

Denna nyårsafton blir något mindre glamourös än den förra. Och den blir definitivt nyktrare. Tänk mjukisbyxor och t-shirt med bröstmjölksfläckar istället för den lilla svarta. Och vatten och blåbärsdryck istället för bubbel. Vi planerar att sitta i soffan med en skål godis och ett stycke ammande bebis fram till 22-snåret, sen tänkte i alla fall jag sova.

Inför 2012 önskade jag mig lite lugn och ro i själen. Att livet skulle vara lite på min sida helt enkelt. Och det var det. Jag har haft ett härligt 2012, till skillnad från året innan. Jag har fått lugn och ro. Och det tackar jag för!

Nu ser jag fram emot vad 2013 har att erbjuda. En hel del amning och blöjbyten misstänker jag.

torsdag 27 december 2012

Vem vill mig så ont?!

Jag vill veta VEM som kom på idén att slänga in en massa åkdon i vår närmsta galleria. Det tar hundra år att ta sig både in, fram och ut ur stället med en treåring. Man kan bli galen för mindre. Jag känner mig minst sagt kvalificerad att förhandla med bankrånare eller terrorister vid det här laget. Tror jag skulle lösa de flesta konflikter faktiskt. Just bring it on!

onsdag 26 december 2012

Julgransplundring

Nu är glada julen slut och så vidare. Ikväll bestämde vi oss för att slänga ut julgranen. När man bor på liten yta är varje kvadratcentimeter viktig. Så en barrande julgran kändes inte som prio ett. Vi öppnade vardagsrumsfönstret och kastade ut den helt enkelt. Istället för en julgran har vi nu en bilbana som pryder ett hörn av rummet. Men den barrar åtminstone inte.

Wet t-shirt

Ja jag gör mitt bästa här hemma för att fixa partystämning. I förmiddags anordnade jag en alldeles egen wet t-shirt contest iklädd illasittande amningströja. Eftersom jag var den enda deltagaren så vann jag. Livet är en fest!

tisdag 25 december 2012

Dagen efter

Vi hade en mycket lugn och behaglig julafton här hemma. Så lugn att vi inte ens tog oss ut. Vi hade lovat storasyster att vi skulle öppna alla paketen efter lunch så hon var väldigt angelägen om att äta. Och det gjorde vi till slut. Sen gick hon in på sitt rum och hämtade en tomteluva till sig och till mig. Hennes far fick ta på sig en prinsesskrona. Därefter var vi tydligen redo för att öppna paketen. 

Jag tänkte att jag skulle ta en liten tupplur efter mat och klappöppnande. Drygt tre timmar senare vaknade jag, lagom till Karl-Bertil Jonssons Julafton. Även storasyster hade sovit under tiden. Det hela ledde till en uppesittarkväll av sällan skådat slag. Lillebror gick och la sig med sin far. Jag och storasyster satt uppe och tittade på film. När klockan närmade sig halv tolv var samtliga småtrötta, förutom lillebror som nu ville ammas. Storasyster ville således inte alls gå och lägga sig eftersom att det nu blev väldigt spännande ute i vardagsrummet. Till slut kläckte hon ur sig "Men mamma, jag VILL titta när du ammar honom...jag ÄLSKAR ju min lillebror!". Inget annat att göra än att låta henne sitta uppe en stund till. Strax efter midnatt kunde samtliga i familjen gå och lägga sig. 

Idag gör vi ett nytt försök att ta oss ut. Åtminstone halva familjen. Jag nöjer mig med att gå en sväng för att slänga soporna. Det går ändå inte att dra vagnen på vägarna idag eftersom att det inte är plogat efter förmiddagens snöfall. Det ser dessutom halt ut. Bäst att stanna inne. 

Jag har i år extra fina julnaglar. Om nån vill veta var jag gjort dem så är det bara att maila mig. Jag förstår att ni alla vill ha lika snygga naglar. 

måndag 24 december 2012

God Jul

Tre av fyra i familjen går klädda i pyjamas idag. Den som inte har pyjamas idag är undertecknad. Jag har både duschat och tvättat håret och klätt mig i mjukisbyxor. Men jag tänkte att ska jag ändå sitta och amma hela dagen kan jag lika gärna ha bekväma kläder på mig. Efter lunch ska vi eventuellt försöka ta oss ut på en promenad. I väntan på lunchen har vi mutat barnet med ett gäng sega nappar så att vi ska kunna titta klart på en film. Det är ingen mästerfilm direkt, men när den enda film man sett de senaste månaderna är Bilar så är man inte särskilt kräsen. Så mycket större ansträngning än så tänker vi inte försöka oss på idag. En lugn och skön God Jul önskar jag er alla! 

Jag vill vinna en Crescent Trike

Jag är som bekant lätt besatt av barnvagnar och skulle helst av allt äga en fem-tio stycken. Eller äga och äga...jag skulle vilja byta vagn emellanåt bara för att få testa dem alla. Och nu när vi har en alldeles nyfödd här hemma är min längtan efter en ny vagn än större än vanligt. Men maken har satt stopp för mina vagnbegär. Och det får jag lov att respektera. Vi är trots allt två personer som ska besluta om eventuella vagninköp tillsammans. Så, vad passar då inte bättre än att vinna en vagn?! Då kan han liksom inte säga så mycket om det. Och så får jag en ny vagn. Win win! 

Som jag skrivit tidigare har Crescent barnvagnar en julkalender där man kan vinna just en barnvagn dagen till ära. Närmare bestämt en Crescent Trike. Jag får starka VILL HA-begär! Jag har alltid velat testa en trehjuling och jag älskar färgen. Känner du som mig, klicka dig in till deras julkalender och tävla om att vinna denna vagn du med. 


söndag 23 december 2012

Granen står så grön och grann

Även i år har vi skaffat gran. En liten, (troligtvis snabbodlad) klen gran som redan börjat barra pryder numer ett hörn av vardagsrummet. Den doftar gott och är fin att se på. I övrigt börjar julattiraljerna så sakteligen att försvinna från vårt hem. Pepparkakshuset har förvandlats till en fallfärdig lada som kommer att rivas ikväll så att inga tomtar eller änglar skadas i ett eventuellt ras. Två julgrupper har gått i graven och ytterligare en står på tur. 

Men här hemma råder ett lugn. I alla fall på dagtid när lillebror maratonsover. Vi kollar film, läser böcker, pysslar och lyssnar på historier från storasyster. Idag fick jag dessutom äran att bevittna ett skådespel med en blomma, en ballerina och ett monster i rollerna. Rafflande! 

Årets gran. 
Lite nytt julgranspynt från Indiska blev det i år. 
Tomtarna på taket lever farligt. 

När liten plötsligt blir stor

Storasyster har än så länge hanterat omställningen från tre till fyra i familjen väldigt väl. Hon vill vara med hela tiden och håller stenkoll på mig. Hon är svårflörtad när det gäller att lämna lägenheten, så länge det inte är med mig. Men hon är snäll mot lillebror om än ganska avvaktande. Det kan inte vara särskilt spännande att som aktiv treåring få ett syskon som mest sover, äter, skiter och skriker. Det är ju inte så att de kommer ut och är redo för lek och bus (tack och lov). Men som sagt, det hela går väldigt bra. Jag är glad så länge lillebror är så pass nöjd som han är och tar varje tillfälle i akt att ge extra uppmärksamhet till storasyster. Och har i åtanke att hon trots allt bara är tre år. Och då är man inte så himla stor även om man ser väldigt stor ut bredvid en nyfödd.

lördag 22 december 2012

Jag har fixat vinterns plogning!

Som sagt, snöplogningen på vår gata är räddad för denna vinter! Och ni har mig att tacka. Jag fixade detta tidigt igår morse när jag skulle värma mjölk. Helt fredligt stod jag i vårt nedsläckta kök och tittade ut genom fönstret, noterade till min glädje en plogbil och började följa den med blicken. Jag stod framför fönstret medan den körde förbi. Jag noterade att han som körde tittade mot vårt hus. Sen noterade jag att han vred på huvudet mot vårt köksfönster när han passerade, så att han till slut tittade bakåt. Då insåg jag att köket inte alls var särskilt nedsläckt. Jag stod nämligen framför den öppna micron, därifrån det lyste ordentligt. Och jag stod i bara trosor.

Så, hur kan jag då tro att jag fixat plogningen genom denna ofrivilliga blottning? Det ska jag tala om - idag körde ytterligare en plogbil förbi vårt hus. Vår gata har blivit plogad två dagar på raken! Det kan bara inte vara en slump. Så varsågod kvarteret.

Bröllig i magen

Storasyster - Jag är bröllig i magen.
Jag - Bröllig?
Storasyster - Ja, som i bröllop.

Fortfarande kvarstår viss oklarhet runt vad bröllig egentligen betyder. Men jag gillar ordet och ska nog börja nyttja det lite nu och då.

fredag 21 december 2012

Stäng av musiken, mamma!

Lillebror gillar att ligga vid bröstet. Länge länge länge. Så länge att det hela snabbt blev otrevligt. Inte på grund av närheten (han får gärna bo på mig) utan på grund av att mina stackars bröst inte längre ville vara med. Istället för att amma fick jag snart prova en elektrisk pump på BB. Och den rosa bröstmjölken blev snart allt mer vit. Jag har fortsatt med pumpen sen dess, för att få vila brösten. Och så pytsar vi på med ersättning när pumpen inte är tillräckligt snabb. Det funkar jättebra förutom att man blir väldigt låst till hemmet. Och att det tar längre tid än att amma. Och att lillebror är så snuttig att jag tycker lite synd om honom som inte får ligga vid bröstet. Men än så länge funkar det bra att pumpa, trots allt. Jag hoppas för enkelhetens skull att vi snart kan komma igång med amningen igen.

Igår kväll satt jag i soffan och pumpade mjölk samtidigt som jag läste en bok för storasyster. Hon blev dock väldigt störd över det rytmiska pumpandet och bad mig att stänga av musiken eftersom att hon fick ont i öronen. Det tog några sekunder innan jag förstod vilken musik det var hon menade. Sen fortsatte jag att läsa, fast lite högre. Allt för att överrösta musiken.

torsdag 20 december 2012

Den (oblodiga) förlossningsberättelsen

Två dagar före utsatt tid valde lillebror att komma till världen. Jag tackar allra ödmjukast för att han inte kom mitt under julhelgen. Om inte annat för storasysters skull. Dessutom är det skönt inför framtiden att inte behöva fira en födelsedag bland allt annat som ska klämmas in under julveckan. 

Vi tar den korta versionen för allas trevnad. Värkstart på lördag kväll, så storasyster fick övernatta hos fantastiska grannar. Vi åkte in en sväng mitt i natten för kontroll och eftersom att läkaren på specialistmödravården tyckte att jag inte skulle vänta så länge innan jag kom till förlossningen. Var dock bara öppen 2 centimeter och åkte istället hem med sovdos alvedon och morfin. Jag var rätt bitter över detta. Men jag fick tack och lov sova ett par timmar i alla fall vilket visade sig bli välbehövligt. Jag vaknade framåt morgonkvisten med kraftiga och täta värkar. Vi ringde taxi och fick gå halvvägs ned för backen utanför huset eftersom att den oplogade vägen gjorde att bilen inte tog sig upp. Det var en mysig morgonpromenad.

Klockan 07:30 skrevs jag in på förlossningen, var 3 centimeter öppen (där och då blev jag jävligt sur över just den biten och såg många smärtsamma dagar framför mig) och fick äntligen lustgas. Nu gick det inte längre att andras lugnt och ljudlöst eftersom att jag då inte fick i mig av gasen. Klockan 10:15 fick jag EDA. Det råder olika meningar om huruvida jag ville ha den eller inte. Jag tyckte själv att smärtan var rätt hanterbar med lustgasen men barnmorskan ville att jag "skulle vara med", och tydligen var jag inte det. Maken står på barnmorskans sida i det här. Jag förstår inte vad han pratar om. Nog om det.

10:40 var jag öppen 7-8 centimeter, men bebisens huvud låg fortfarande rätt högt upp. Fjorton minuter senare gick vattnet och barnmorskan meddelade att huvudet var halvvägs ute. Klockan 11:15 var han helt ute. Och jag var väldigt förvånad. Och framför allt glad. Både över att han nu var här och att det gått så pass snabbt. Och oblodigt. Från tre centimeter till bebis på 3 timmar och 45 minuter. Thank you lustgasen!

Nu är vi hemma och myser med en bebis som sover väldigt mycket. Det känns ovant och jag utgår ifrån att det är en övergående fas. Men vi är glada så länge det håller i sig!

Min bästa kompis. 
Här är jag, hög som ett hus, strax innan krystvärkarna. Jag hittade den här bilden i mobilen igår, utan att komma ihåg att jag tagit den. Så jag kan väl tänka att maken och barnmorskan hade lite rätt ändå. 

Edit: Det finns alltså ingen blodig förlossningsberättelse. Ja bortsett från min första förlossning, men nu var det ju inte den som var i fokus. Den här var fullt normalblodig!

måndag 17 december 2012

En lillebror är född

Nu är han här - 3680 gram skrynklig bebis som grymtar som en gris och älskar bröst. Två dagar före utsatt tid bestämde han sig för att titta ut. Nu är vi alla tre trötta men nöjda. Och vi längtar hem till storasyster! Vi blir dock kvar i minst ett dygn till på bb. I väntan på det ska jag fortsätta maratonamma (6 timmar i sträck är rekordet under hans första dygn utanför livmodern), äta sjukhusmat och framför allt äta allt godis som inte hann ätas under förlossningen. Och fortsätta klura på vem den här skrynklige krabaten egentligen är. Sämre kan man ha det.



fredag 14 december 2012

Vad är en personalman?

Har aldrig hört titeln förr. Men så är det också en tjänst inom ett för mig outforskat område. Finns det många personalmän där ute?


Det är svårt att tacka nej till sånt som är roligt

Jag trodde länge, ungefär fram tills förra sommaren, att man var skyddad från utmattning så länge man gjorde sånt man tyckte var roligt. Och givande. Jag tänkte att så länge man inte känner efter för mycket och bara tar sig över bergskammen så kommer allt att ordna sig till slut. Därför körde jag på. 

Nu ska jag inte påstå att allt som hänt i mitt liv de senaste åren varit positiva och roliga saker - långt ifrån! Men de saker som jag har valt att befatta mig med har varit roliga. Jag valde själv att arbeta heltid, att börja med en D-uppsats, att jobba med ett projekt, att träffa kompisar, att träna (tills kroppen tog slut), att hålla på med diverse projekt på fritiden och så vidare. För att jag ville. Jag valde att inte avstå från en trevlig middag med vänner eller  en weekendresa eftersom att det var något som skulle ge mig mer energi. Men även dessa härliga aktiviteter blir tillsammans med alla måsten till slut en börda. Och det är så oerhört svårt att tacka nej till roliga ting. 

När verkligheten kom ikapp på allvar fick jag såklart lägga ner allt. Roliga aktiviteter som tråkiga måsten. Och med tiden har jag blivit bättre på att prioritera vad som är viktigt. Vad jag orkar med. Det är svårt att tacka nej till sånt som är roligt - både i privatlivet och yrkeslivet. Men ibland är det det bästa man kan göra, även om det tar emot. Ibland behöver man inte annat än lugn och ro. Utan sällskap. Jorden går inte under för att man missar en trevlig middag, en rolig fest, trevligt besök eller en resa. Och när man väl insett det blir livet lite behagligare. 

Jag får sällan dåligt samvete för att jag ställer in saker numera, oavsett vad det gäller. Jag vet själv bäst när jag behöver få vara ifred (ja, så gott det går att vara ifred med ett aktivt barn och ytterligare ett på ingång)  för att spara energi. Då väljer jag att avboka eller avstyra alla planerade aktiviteter och besök. Man vinner på det i längden, även om det tar emot. 

torsdag 13 december 2012

Luciafirande

Efter alldeles för få timmars sömn för samtliga i familjen ringde väckarklockorna i okristlig tid denna morgon. Barnet tittade på mig med trötta, förvånade ögon och rufsigt här när jag kom in i hennes rum. 45 minuter senare rusade vi iväg i mörkret mot förskolan. Där togs alla lager av vinterkläder av och vi och barnet visades till olika rum. Vi stod och trängdes med övriga föräldrar i tystnad, i väntan på barnen. Sen hörde vi tassande steg och den tysta sången.

Det här var tredje årets förskolefirande för vårt barn. Och det har minst sagt gått framåt.Första året hade hon bara gått på förskolan i nån månad. När luciatåget kom in (i samma rum som idag) smattrade fotoblixtarna täta och barnen såg ut som skrämda rådjur i strålkastarljus. Då började hon gråta hjärtskärande så att även jag började gråta. Hon slet sig loss från den hon satt med och tog sig fram till oss, som stod längst bak i rummet. 

Andra året gick det bättre. Fotoblixtarna förbjöds tills sångerna var avklarade. Barnet sjöng förvisso inte men tittade nyfiket på alla bakom tomteluvan. Hon stod kvar genom sångerna och var till synes nöjd.

Så kom årets luciatåg. Barnet både sjöng och gjorde rörelser till sångerna. Ett tag rörde hon sig så att jag och hennes far började undra om hon höll på att kissa på sig. Men det visade sig vara falsklarm. När de var färdigsjungna blev det fotografering och sen fika. Det går onekligen framåt.

Maken gick därefter till jobbet och jag gick hem för att ta igen lite förlorad sömn. En ska ju orka med en förlossning snart tänkte jag.

Från gårdagens övning. 

onsdag 12 december 2012

Sankta Lucia

Det bubblar av arga kommentarer från alla håll och kanter efter att Aftonbladet skrivit om en pojke i Laxå som inte skulle få vara pepparkaksgubbe i luciatåget. Jag läste också den artikeln och höjde på ögonbrynen. Men min första tanke var inte att "Nej nu jävlar, inte ska DE få ta våra pepparkaksgubbar ifrån oss!". Nej, min första tanke var att det måste vara någon form av missförstånd. Jag saknade en kommentar från rektorn (eller skolenhetschefen) om saken. För som jag förstår det handlade det om en (eller ett par) lärare som gjort sin egen tolkning när barnen själva valt att inte sjunga några sånger om pepparkaksgubbar och gummor. Jag kan tycka att det är märkligt att man väljer att vända sig till media en sån här gång innan man gått till botten med vad som egentligen hänt. För egen del känns det som den naturliga vägen att gå. Men det är jag det. Pepparkaksgubbar och gummor är här för att stanna. Det är ingen (förutom möjligtvis denna eller dessa lärare då) som har pratat om att plocka bort dem. Så ta ett djupt andetag innan du skriker halsen av dig. 

Imorgon är det dags för luciafirande på förskolan. Barnet säger att hon vill vara lucia. Hon har gått runt här hemma och övat sånger med mig och sin far. Vi har fått agera både pepparkaksgubbar, tomtar och prinsessor. Och vi har drillats hårt. Nåväl, vill hon vara lucia ska hon såklart få vara lucia. Jag är väldigt glad att hon är så pass liten än att alla får vara vad de vill. Jag önskar att det kunde vara så i många år till.

Något jag blir betydligt mer uppjagad över än den artikeln om pojken som inte skulle få vara pepparkaka (tills man började skrapa på ytan) är när man börjar prata om att ha ett estetiskt tilltalande och traditionellt luciatåg. Alltså, pojkar ska vara stjärngossar, flickor tärnor och den snyggaste tjejen ska vara lucia. När en flicka inte får vara stjärngosse för att hon är just flicka. Då blir jag irriterad på allvar. 

Här tar min egna lucia (med en skitkrona från Åhléns som redan är trasig)  hand om både pippiperuk och bebis. 

tisdag 11 december 2012

Titta mamma, broddarna är på!

Efter förra veckans halkolycka har jag varit försiktig ute. Jag var alltså inte ute på hela helgen. Men inte på grund av halkan utan på grund av trötthet. Idag hade jag ett ärende till gallerian och insåg snabbt att det inte fanns något annat alternativ än att försöka ägna en stund åt att ta på mig de enda vinterskor jag har som broddarna sitter kvar på. Så efter tio minuters pustande och stånkande var både skor och broddar på. Och för att mamma ska känna sig lugn kommer här ett bildbevis på detta. Jag lovar att vara försiktig och inte ramla igen!


Och så här kan ett knä se ut efter att ha råkat åka rejält i backen. 

Den där kräkrädda föräldern

Normalt sett är jag inte särskilt nervös i magsjuketider. Det är klart att jag vill slippa bli sjuk. Framför allt vill jag slippa ett sjukt barn eftersom de blir så rackarns dåliga av just magsjuka. Men när förlossningen stundar vilken dag som helst ligger det inte särskilt högt upp på min önskelista att få just magsjuka. Eller att min man eller dotter ska få det. 

Med det i bakhuvudet kom jag till förskolan för att hämta barnet i förra veckan. På informationstavlan står att de haft ett fall av magsjuka på förskolan. Inte ett barn som blivit sjukt där, men som varit hemma på grund av detta. Jag känner hur illamåendet smyger sig på och går för att prata lite mer med en av pedagogerna. Jag förklarar min oro och ber henne säga till min man vid lämning om det är fler som blivit sjuka, då jag i så fall hellre håller henne hemma. Så här i efterhand inser att jag måste låtit halvt hysterisk med tanke på efterföljande behandling. 

Igår när jag hämtade tog samma pedagog mig åt sidan. 

"Nu Linnea, är det så här... Jag ska vara rak mot dig." 
Å herrejävlar, hinner jag tänka, nu har det hänt något allvarligt under dagen. 
"Alltså, så här är det..." 
Paniiiik. 
"Ja, alltså, nu är det så här att två barn är hemma. På grund av magont. De har inte kräkts än. De blev alltså sjuka i helgen." 
Jag andas ut lite. Det verkar inte ha hänt något allvarligt.
"Och nu är det så att vi har skickat hem ett barn till idag. Med magont alltså, ingen kräkning. Ja, så att du vet."
Jag börjar småskratta lite. Och förklarar att jag såklart helst skulle önska att mitt barn slipper magsjuka men att jag förstår att det är i princip omöjligt att undvika i dessa tider. Och att jag får diskutera med min man hur vi ska göra närmsta dagarna. 

Så nu funderar jag på hur vi ska göra närmsta dagarna. Idag gick inte att ha henne hemma eftersom att jag har ett besök på vårdcentralen mitt på dagen. Men jag är lur på om hon ska vara hemma resten av veckan. I förebyggande syfte. Å andra sidan kan det bli jäkligt lång tid för henne som hon ska vara hemma med mig. Och jag har inte direkt ork till en massa lek och bus om dagarna. Och över jul kommer hon att vara hemma i tre veckor eftersom att förskolan har stängt. Det lär knappast vara kräkfritt på förskolan i nästa vecka. Och fem hemmaveckor på raken skulle nog knäcka både henne och mig. Damn. Ska klura vidare på detta. 

måndag 10 december 2012

Lite Nobelglamour

Förrätten bars andäktigt in medan jag och barnet tittade på. Samtidigt läste vi bajsboken. Varför missa en av två goda ting?

I skrivande stund...

...pågår intensiva förberedelser för nobelbanketten. Och jag vill såklart inte vara sämre. Laxfiléer är framplockade ur frysen. Det syns inte eftersom den ena ligger upp och ned, men de är av olika märken. Kanske ska ordna med ett blindtest. Eftersom maken jobbar sent är det jag och barnet som ska njuta av denna måltid. Till laxen, som kommer att slängas in i ugnen en stund serveras pasta (till barnet) och potatismos (till mig). Eftersom att det ändå är nobeldagen tänkte jag festa till det med upptinade ärtor och ett par morotsstavar till. Har jag tur så finns en klick creme fraiche i kylen som kan agera sås. Kanske med lite örtsalt på. 

Min klädsel är densamma som igår - rosa mjukisbyxor (som eventuellt byts ut mot gravidjeans när barnet ska hämtas på förskolan), långt linne och en stor t-shirt över. Nästan allt är fläckfritt. Förutom byxorna då, men de ska ju ändå vara under bordet så ingen lär lägga märke till det. Barnet kommer troligtvis vara klädd i en fläckig t-shirt, kofta och trosor. Det vill säga standardklädsel för henne i hemmet. 

Efter maten funderar jag på att bjuda barnet på popcorn, så att jag får sitta en stund framför TV'n och kolla in det lite finare folkets nobelstass. Kanske äta lite smågodis själv. Och glögg vore inte så dumt när jag tänker efter. 

Sen ska vi dansa till popular, waka waka och flytta på dig samtidigt som vi hoppar i soffan. 



Jag vill utmana er alla att försöka överträffa min alldeles egna nobelbankett. Det kan bli svårt, jag vet. 

När förväntningar och verklighet inte går ihop

När jag var gravid med första barnet hade jag stora förväntningar på livet som småbarnsförälder. Jag hade verkligen ingen romantiserad bild av det hela då det verkar som att barn från min sida familjen inte ligger på latsidan under spädbarnstiden. Men jag trodde att jag skulle älska att vara föräldraledig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle vara hemma MINST ett år innan jag lämnade över föräldraledigheten till maken. Och jag föreställde mig att jag skulle gå och fika med gamla och nya vänner. Och att jag skulle kunna komma ut i alla fall nån kväll i veckan, utan barn. Det var inte så att jag levde ett liv fullt av vilt festande och klubbande innan barnet kom, tvärt om. Det var förvisso en del pubkvällar och en hel del musik. Men hade jag en ledig kväll så var jag mer än gärna hemma, tittandes på film eller ätandes en god middag. 

Barnet kom och så även verkligheten. Det var omvälvande, jättehärligt, mysigt, jättehemskt och jobbigt i ett. Som sagt, barn från min sida familjen är av en annan kaliber än lattebebisar. Barnet gillade inte att sova. Vare sig på dagen eller natten (även om det fanns undantagsnätter). Hon gillade att amma. Och att snutta. Och att kräkas. Hela tiden. Och att testa på flaskan eller napp var det inte tal om. De kunde gärna brinna i helvetet, typ. Jag blev således helt låst och fick inte mer än några ynka timmar hemifrån själv, när jag kände att jag orkade. Vilket jag såklart aldrig gjorde eftersom att barnet var känsligt mot både mjölk- och sojaprotein och jag fick äta en väldigt reducerad kost och tappade på tok för mycket vikt. Nån pubkväll var det med andra ord inte tal om. Eller middag med vänner. Detta förändrades dock när barnet var drygt 6 månader och gick över till ersättning helt, över en natt. 

Fika kunde jag knappt göra eftersom att en fikadejt med bebisen innebar att jag stod upp på caféet med barnet i famnen. Inte för att jag gillade att stå utan för att barnet gallskrek om jag satt ned. Men jag kom åtminstone iväg en gång i veckan och träffade min fina föräldragrupp. Och det var skönt, om än ansträngande när jag inte fått sova på länge. 

Barnvagnspromenader hade jag sett fram emot. De bestod av att jag styrde vagnen med ena handen och bar barnet med den andra. Tills hon hade somnat vill säga. Då kunde hon nämligen tänka sig att ligga ned. Även detta förändrades när hon var runt 5-6 månader. Då var vagnen ganska okej. Förutsatt att hon var jäkligt trött. Annars ville hon krypa runt. Jag stannar där även om jag skulle kunna rapa upp ytterligare exempel.

Jag minns paniken när maken skickade sms vid 16:45 och meddelade att han skulle bli lite sen hem från jobbet och hur jag då kunde börja gråta för att jag var så jäkla trött. Jag minns att jag lätt hade kunnat börja jobba igen när barnet var runt 4 månader, om det hade funkat med makens jobb. Och om han hade kunnat amma. Jag var uttråkad och kände mig ensam och understimulerad på dagarna, även om jag hade lärt känna andra föräldralediga (och väldigt trevliga) människor i området. Så nej, jag trivdes inte alls som föräldraledig. 

Så vad vill jag säga med det här oerhört upplyftande upplägg?! Även om det kan verka så emellanåt så vill jag inte avråda några som vill ha barn att försöka sig på att bli gravida. Utan det jag vill säga är att det inte nödvändigtvis blir som man tänkt sig. Och att man inte vet vad man får för barn. Och man vet inte hur man själv kommer att reagera inför denna enorma omställning. Det här är min och bara min upplevelse. Nu fick vi en jäkligt tuff spädbarnstid (googla fussy babies eller high need babies så får du en bra bild om vår förstfödda) men så behöver det absolut inte bli. De flesta bebisar gillar ju att sova! Inte nödvändigtvis hela nätter, men de brukar sova nån gång på dygnet. Och väldigt många barn gillar att ligga i vagnen. Och alla barn vill inte bo vid bröstet i 6 månader. Och DET BLIR BÄTTRE!

söndag 9 december 2012

Och så en sedvanlig adventsmiddag på det



Adventsgreetings från soffan

Nej, vi är inte ute i pulkabacken idag och dricker varm choklad och grillar korv och pinnbröd. Även om det hade varit väldans mysigt. Särskilt i förmiddags när solen lyste upp all snö. Istället har vi passat på att kolla att barnvagnen är rullduglig (vilket den kanske är om däcken pumpas), kollat om det är något mer som behöver köpas i veckan till bebis, letat efter en kartong med bebissaker i förrådet (big fail på den!), lekt katter, hästar och barn och tittat på väl valda scener ut Bilar och Meckar Micke. 

Barnet går fortfarande runt i pyjamas och fjärilsvingar. Jag tycker att det passar utmärkt idag. Det är ju ändå söndag. Och andra advent. Man kanske borde tända ett ljus eller två? Det blev ingen adventsstake i år eftersom jag råkade bära ner lådan med julsaker till förrådet igen innan jag plockat fram just den. Men jag gissar att julen kommer ändå. 

Barnet har börjat hinta om att hon vill gå ut. Så som den goda mor jag är tänker jag nu skicka ut barnet bland snön tillsammans med sin far. När de ändå är på vift tänkte jag att de kan köpa ingredienser till kvällens middag. Två flugor i en smäll så att säga. Glad andra advent!

Och med detta säger jag god morgon



lördag 8 december 2012

Inte så illa pinkat

Jamen jag fortsätter väl att skryta om mina (hehe) bragder idag. För första gången på typ fyra år har jag lyckats ta mig för att baka kanelbullar. Detta i en gasugn där man ej kan ha över- och undervärme samtidigt. Där hittar man anledningen till att baket inte blivit av tidigare.

För julbak i all ära, men nybakta kanelisar med iskall mjölk slår typ allt. Och det har vi ätit nu. I massor. Jag funderar på att plocka fram ännu ett lass så är middagen fixad.



Imponerad är bara förnamnet

Mitt i köttbullstillverkning och kanelbullsbak (ja, det är sant!) så vill barnet ha hjälp att blåsa upp en ballong. Jag släppte degen en stund för att anstränga min redan ansträngda bukmuskulatur en sväng. Det är fascinerande hur man tappar bålstyrka i slutet på graviditeten. Har liksom aldrig tänkt på hur jobbigt det kan vara att blåsa upp en ballong. Men nu kom jag ifrån ämnet lite. Allt gick väl. Barnet fick sin ballong.

Sen ville hon ha en penna och skriva sitt namn på ballongen. Sure thing. Jag knådade klart degen och gick sedan för att leta vattenfast penna till ballongen. Hon ber mig skriva sitt namn, men ångrar sig och vill hellre skriva det själv. Och här kommer det som fick mig att tappa hakan. Hon skriver ut alla bokstäver i sitt namn. I fel ordning förvisso, men HON SKRIVER UT ALLA BOKSTÄVER! Jag förstår ju att det är min moderliga omsorg och överösandet av kärlek utöver det vanliga som lett till detta. Att jag måste vara en utomordentlig mor som skapat ett barn som skriver sitt namn (jaja, med bokstäver i fel ordning). Att vi nu måste söka skolor för lite smartare barn. Jag är helt enkelt en lite bättre mamma än alla andra. Och så vidare...

Nej, skämt och sido. Jag är sjukt imponerad av den här tjejen som uppenbart har ett stort intresse för bokstäver. Det har förvisso jag med, men jag kan garantera att jag inte skrev mitt namn vid så späd ålder. Däremot kunde jag sjunga alla svenska julsånger klockrent. Gärna från augusti till maj. Alla gillar olika.

Vissa dagar är man helt enkelt lite hetare än andra

Enough said.

fredag 7 december 2012

Skaparglädje

Denna skapelse hittade vi på väg hem från lekparken idag. Någon har onekligen plockat fram sin kreativa sida!

Gul snö och snopptårtor

Visst tog vi oss ut till slut. Kameran fick också följa med. Men den visade sig ha slut på batteri så de härliga vinterbilderna uteblev. Istället har vi avhandlat otroligt många ämnen under de närmare två timmar vi var ute. Till en början var det mycket om huruvida man ska äta gul snö eller inte. I vår närmsta lekpark är det tydligen populärt att rasta hundar så där var det gott om gul snö. Och hundbajs också för den delen. Så den gula snön avhandlades och vi var till en början inte helt överens om det var gul glass eller kiss. Till slut gav jag upp och sa att hon får äta vad sjutton hon vill. 

Sen var det det här med hundbajset. Bajs gillar hon inte. Men hon berättade att hennes rumpa gillar bajs. Men att bajstårta inte är särskilt gott. Och där var vi väl överens. Sen sa hon att hon inte vill äta snopptårta. För den smakar nog inte heller gott. Och snopptårtan är nog full med kiss. Så det går ju inte att äta. Även där var vi överens. 

Sen har vi diskuterat avgaser. Vi har tittat på flygplansavgaser och bilavgaser och funderat på varför inte pulkor har avgasrör. Och var i så fall avgaserna kommer ut istället. Ja herregud som vi avhandlat viktiga ämnen. Nu är jag både trött och frusen och sitter nedsjunken i soffan med en kopp kaffe medan barnet tittar Bilar. Igen. 

Modelejonet slår till igen

Hemmadag med barnet och en av två vill gå ut. Inte barnet. Så nu sitter jag här i soffan med långkalsonger och stödstrumpor på och väntar ut barnet. Hon säger att hon är en häst som inte har tid att leka ute riktigt än.



torsdag 6 december 2012

Jag ska snart sluta tjata om snön

Min kära mor ringde mig igår för att berätta att jag måste vara försiktig när jag är ute och går. Och att jag måste ha broddar på mig. Och att jag måste gå försiktigt även om det är plogat eftersom att det kan vara halt i alla fall. Jag svarade att broddar inte behövs för stunden eftersom att man kliver så djupt i snön att benen fastnar och det inte finns utrymme att halka. Men grejen är den att här i krokarna används alltid mycket salt i samband med att plogbilen väl kommer. Och salt ger halkvänlig, mjuk och lömsk snö. Dessutom har jag ett par skor som jag får på mig på egen hand just nu, och broddarna räcker inte runt de skorna. 

Så idag när jag och barnet nästan kommit hela vägen hem (det tog sin lilla tid eftersom att hon skulle äta massor med snö på vägen) halkade jag till och föll framstupa samtidigt som jag skickade iväg pulkan jag bar på som en projektil längs vägen. Allt gick väl. Jag landade mest på knäna och huvudet. Magen landade i en stor snöhög. Barnet tittade med förvåning på mig och frågade vad som hände. Jag förklarade det jag tyckte verkat självklart - att jag ramlat. "Det gick bra, ingen fara mamma" sa hon övertygande. Men nedrans så ont jag har i ena knäet! Det är svullet också. Men bebis mår bra och sparkar på som vanligt, så det finns ingen anledning till oro. Och nyss såg jag en plogbil här utanför. Halleluja! Imorgon är förskolan stängd och jag och barnet ska försöka ta oss till en park så att hon får krypa runt som en katt och äta snö. Det verkar vara vad som gäller för tillfället. 

Hemma på min gata i stan

Problemet när det kommer en massa snö på en och samma gång är att det blir besvärligt i trafiken. Både om man vågar sig ut med egen bil eller om man söker sig till den kollektiva trafiken (som de flesta som bor i Stockholm). Igår snöade det utav bara helsicke. Jag har kollegor som inte tog sig till jobbet eftersom att kollektivtrafiken stod stilla (eller helt enkelt var inställd) och vägarna var oplogade så det gick inte att ta sig fram med bil. Jag har också kollegor som snällt fick sova över på jobbet eftersom att de inte tog sig hem, av samma anledning. 

Idag, när snöandet har upphört (om än tillfälligt enligt prognos), kan man tycka att plogbilarna borde börja dundra fram. Det har dessutom varit blidväder på förmiddagen så tillfället kan tyckas ypperligt. Och visst syns det spår av plogbilar på sina ställen. Men hur i hundan plogar de?! Här där vi bor har det kommit plogbilar på de större gatorna (inte våran med andra ord) men de har kört en vända i mitten av vägen. That's it. Trottoaren är fortfarande fylld av snö. Något möte på dessa gator är inte aktuellt. Det är inte så att gatorna är enkelriktade. Men något möte finns ingen plats för. Och som gående får man med jämna mellanrum kasta sig upp i snön för att undvika de stackars få bilar som måste ut. 

För mig som knappt behöver lämna hemmet är detta inget större problem. Men de som ska iväg till jobb och inte har nära till tunnelbanan sitter lite i skiten. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att PLOGA VÄGARNA?! Låt mig ta dig på en rundvandring i mitt kvarter och en bit bort:

Inte plogat alls. 
Oplogat var det här. 
Lite oklart, men en till synes oplogad väg. Många verkar ha stått och spunnit just här dock. 
En plogad väg. Såklart. 
Och så en plogad väg till. Det som inte syns på bilden är de bilar som snöat in till höger om mig. 
Så här kommer det se ut ett tag till. Sen kommer det att smälta undan lite, men utan att det plogas bort, så att det skapas skarpa iskanter och trillvänliga bulor på både väg och trottoar. Här kommer vi halka runt i vinter. Men märk väl - jag älskar snön! Det är så mycket ljusare än för en vecka sedan. Och barnet älskar den. Mitt problem är snöröjningen. 

onsdag 5 december 2012

Jag överlevde!

Trots att det inte var plogat nånstans längs vägen så att jag bitvis fick gå med snö upp till knäna (jo, det är faktiskt sant!) så tog jag mig både in till barnmorskan på Södermalm och hem. Men det tog sin lilla tid. På hemvägen stod både grön och röd linje stilla. Men jag väntade med stort tålamod. Och jag har sällan sett så glada barn på vägen hem från förskolan, krypandes i snön ända fram till huset. Jag tackar mig själv för att jag tog pulkan och inte vagnen idag. För vagnen hade inte kommit fram alls.

Nu håller jag tummarna för att det inte blir någon förlossning idag. Då blir det nämligen hemmaförlossning. För det är inte plogat en endaste millimeter här i krokarna så inga dubbdäck i världen skulle hjälpa mig. I väntan på förlossningen (nåväl, den kommer nog dröja ett par veckor till) ska vi fira läderbröllop idag med hämtpizza. Affärerna har nämligen inte fått några leveranser idag på grund av snön. 

Vagnarna utanför förskolan. 
Tre glada katter kryper runt i snön. 

Testing testing

Kappan (med fastsydda knappar!) är på, de impregnerade vinterskorna likaså, glasögonen ligger i handväskan, jag har pulsat till förskolan och lämnat pulkan och enligt SL kommer ett tåg om 4 minuter och tar mig till söder. Wish me luck!





Såhär inifrån är det rätt mysigt med snökaoset

Jag väcktes från min djupa morgonsömn av ett sms klockan 8:15. Förskolan meddelade att de idag leker inne. Persiennerna drogs upp och jag förstod varför. Idag råder snökaos i Stockholm! I förra veckan var det bara första snön som kom och då blir det lätt lite kaotiskt. Men idag blåser det och snöar vilket gör att vi får finfin drivsnö über alles. Det är hala spår, igensnöade spår, stillastående bussar och bilar (nu skulle jag vart ute med min sandhink och spade) och stora förseningar. Jag överväger just nu att ställa in mitt besök hos barnmorskan i eftermiddag. Men jag avvaktar lite till. Och gör i ordning mer te inne i värmen så länge. 


Förresten, kan förskolan ordna hemleverans av barn? I så fall behöver jag inte lämna hemmet alls idag. Jag har nämligen lovat att hämta henne i pulka (den som ses översnöad på bilden ovan, på balkongen, närmast dörrarna) och det känns som att det projektet skulle kunna starta förlossningen. 

tisdag 4 december 2012

Jaha, så det är en pojke!

Jag har som bekant inget intresse att pilla in mitt barn i ett snävt fack på grund av hennes kön. Jag kommer inte att få ett större intresse för detta när nästa barn är fött. Vem det än är som kommer ut så kommer det att vara en individ med egenskaper som går bortom allt som har med kön att göra. En flickas snippa försvinner inte för att hon har blåa kläder. Eller blå napp. Och hittills har ingen snopp ramlat av på grund av rosa kläder. 

Idag gick jag förbi apoteket (något av en favoritsysselsättning) och kom på att jag borde köpa en napp till pyret. De hade en sort för de minsta på hyllan så den fick det bli. Jag plockade på mig ytterligare några varor och gick mot kassan. Hon som tog betalt log och sa "Jaha, så det är en pojke!". Jag tittade upp och sa att vi inte vet vad det blir. "Nej... ja det är klart...en del tycker ju inte att sånt är viktigt numera:" fick jag som svar från kassörskan som var uppenbart gravid hon med. 

Allvarligt?! Varför är det intressant vilken färg nappen har? Eller om det är en bild på en bil eller blomma eller docka eller monster eller vad tusan som helst? Är det för att någon skulle kunna missta min dotter för en son? Eller min son för en dotter? Och vad i hela hånken är det som är så farligt med det?!  


Nu råkar vi veta vad det är som gömmer sig i min mage. Men det hade jag ingen lust att dela med mig av till kassörskan på apoteket. Jag är väl helt enkelt en sån som inte tycker att färgen på vare sig napp eller kläder är viktigt, alls. Jag struntar fullkomligt i om någon tror att min treåring är en pojke. Och ja, det händer emellanåt. 

Bröllopsutstyrsel

Jag stod och pratade med ett affärsbiträde härom dagen. Jag letade present. Jag säger att jag och min man varit gifta i tre år och därmed firar läderbröllop i år. Hon ser riktigt exalterad ut och säger "Men gud så roligt! Hur var det?". Jag tänker inte vidare på hennes tonfall utan pladdrar på. Tills jag efter en stund inser att hon tror att vi hade ett läderbröllop. Typ brudklännig i läder och hela kittet. Bara tanken på mig själv, men framför allt min man, iklädd läder från topp till tå får mig att brista ut i gapskratt. Och så förklarar jag mellan skrattsalvorna att treårig bröllopsdag kallas just läderbröllop. Jag kom helt av mig i min shopping och gick till slut därifrån tomhänt, klart gladare än innan.

Åh dessa spännande julkalendrar

En sak jag har upptäckt så här i juletider är att det vimlar av julkalendrar på nätet, där man kan vinna nya saker varje dag. Jag som bara är hemma om dagarna i väntan på bebis är såklart väldigt glad över detta. Ett företag som har en rolig julkalender är Crescent barnvagnar. Kika in där om andan faller på. 


måndag 3 december 2012

Förlåt älskling

Idag har jag hämtat barnet iklädd mjukisbyxor. Dessförinnan handlade jag på ICA och apoteket. Med samma byxor på. Detta trots att jag lovat dig att inte lämna lägenheten med dessa på. Men jag kände att jag hade fog för det idag. Det tog mig ungefär hundra år att få på mig både trosor, byxor och strumpor imorse så det kändes omotiverat att byta byxor bara för en liten promenad. Så kan det gå. Dessutom mötte jag bara 4-5 personer som jag känner. Förutom personal och barn på förskolan vill säga. 



Beige jacka, ljusrosa mjukisar och bruna vinterskor. Heja mig!

I väntan på att orken sköljer över mig

Jag har tagit till ett nytt grepp för att motivera mig att göra sånt som behöver göras här hemma. Jag lämnar spår i lägenheten. Än så länge har orken hållit sig borta. Men vem vet, rätt vad det är kanske den överfaller mig så att allt blir gjort. 

- På köksbordet står två hyacinter i glaskrukor, oplanterade och kvar i fula plastinnerkrukor. Detta i hopp om att jag ska se de stackars blommorna och kasta mig över dem (och påsen med blomjord) och rädda dem från en för tidig död. 

- På en stol hänger den enda jacka jag kan ha för tillfället. Problemet är att samtliga knappar håller på att lossna och behöver sys fast igen. Så på jackan ligger sytråd och en nål. Någon som känner sig manad? Inte jag. 

- I sovrummet ligger en sprayflaska impregnering för läder/skinn som ska sprayas på mina nya vinterskor. Innan de är sprayade och torkade kan jag inte använda dem. De är än så länge helt osprayade.

- I sovrummet ligger också två opackade resväskor. En till mig och en liten till treåringen, som ska packas inför den kommande förlossnings och BB-vistelsen. De väntar på att fyllas med... ja, vad?!

- I hallen ligger ett gäng kartonger som väntar på att slängas i återvinningen. Jag ORKAR inte bära dem med mig. 

- I min hand håller jag en kaffekopp med härligt nybryggt kaffe. Jag börjar där. Och jag slutar förmodligen också där. 

Helg i hus

En mysig helg är till ända. Mycket mat, mycket prat, mycket barn (nåväl, tre stycken), mycket härlig snö -  allt i ett mycket mysigt hus. Jag tänkte nästan att jag skulle bo kvar i huset men jag antar att ägarna inte hade velat ha en hustomte med tillhörande man och barn i källaren. Det är så skönt att komma bort från hemmet ett par dagar. Vi har fortfarande haft vardagen med oss fast på annan plats. Sånt gillar jag!

Nu ska jag bara vila ett par dagar. Eller i alla fall en dag. Mina fötter och händer är svullna och ömma. Känner att det nog är dags att sno ihop en BB-väska så att jag inte behöver tänka på det när det sätter igång. 

Det var först när vi kom fram till huset efter handling, hämtning och bilköer som jag insåg hur mycket det snöat under dagen. 


Vi har bakat lussebullar också. Och jag vill ännu mera ha en vanlig hederlig elugn istället för den gasugn vi har hemma. 

Vi har lagat två sorters carbonara eftersom att vi fick två väldigt bestämda läger över vilken sort vi ville ha. 

Och vi har tänt ljus.

lördag 1 december 2012

Syskonagg?!

Barnet har meddelat att bebisens liggvagn ej är önskvärd. Hon vill ha en syskonvagn och uttrycker det med bestämdhet. Hon vet till och med vilken modell det ska vara. Viljan har det aldrig varit något fel på. Jag tänker att det för min del kan vara smidigt med en syskonvagn eftersom att jag ska hämta och lämna på förskolan fem dagar i veckan.

Så emellanåt (läs varje dag) kollar jag efter en vagn på blocket. Idag när jag gjorde en snabb koll blev jag tämligen fundersam. Jag vill inte ha mer syskonagg än nödvändigt!