torsdag 20 december 2012

Den (oblodiga) förlossningsberättelsen

Två dagar före utsatt tid valde lillebror att komma till världen. Jag tackar allra ödmjukast för att han inte kom mitt under julhelgen. Om inte annat för storasysters skull. Dessutom är det skönt inför framtiden att inte behöva fira en födelsedag bland allt annat som ska klämmas in under julveckan. 

Vi tar den korta versionen för allas trevnad. Värkstart på lördag kväll, så storasyster fick övernatta hos fantastiska grannar. Vi åkte in en sväng mitt i natten för kontroll och eftersom att läkaren på specialistmödravården tyckte att jag inte skulle vänta så länge innan jag kom till förlossningen. Var dock bara öppen 2 centimeter och åkte istället hem med sovdos alvedon och morfin. Jag var rätt bitter över detta. Men jag fick tack och lov sova ett par timmar i alla fall vilket visade sig bli välbehövligt. Jag vaknade framåt morgonkvisten med kraftiga och täta värkar. Vi ringde taxi och fick gå halvvägs ned för backen utanför huset eftersom att den oplogade vägen gjorde att bilen inte tog sig upp. Det var en mysig morgonpromenad.

Klockan 07:30 skrevs jag in på förlossningen, var 3 centimeter öppen (där och då blev jag jävligt sur över just den biten och såg många smärtsamma dagar framför mig) och fick äntligen lustgas. Nu gick det inte längre att andras lugnt och ljudlöst eftersom att jag då inte fick i mig av gasen. Klockan 10:15 fick jag EDA. Det råder olika meningar om huruvida jag ville ha den eller inte. Jag tyckte själv att smärtan var rätt hanterbar med lustgasen men barnmorskan ville att jag "skulle vara med", och tydligen var jag inte det. Maken står på barnmorskans sida i det här. Jag förstår inte vad han pratar om. Nog om det.

10:40 var jag öppen 7-8 centimeter, men bebisens huvud låg fortfarande rätt högt upp. Fjorton minuter senare gick vattnet och barnmorskan meddelade att huvudet var halvvägs ute. Klockan 11:15 var han helt ute. Och jag var väldigt förvånad. Och framför allt glad. Både över att han nu var här och att det gått så pass snabbt. Och oblodigt. Från tre centimeter till bebis på 3 timmar och 45 minuter. Thank you lustgasen!

Nu är vi hemma och myser med en bebis som sover väldigt mycket. Det känns ovant och jag utgår ifrån att det är en övergående fas. Men vi är glada så länge det håller i sig!

Min bästa kompis. 
Här är jag, hög som ett hus, strax innan krystvärkarna. Jag hittade den här bilden i mobilen igår, utan att komma ihåg att jag tagit den. Så jag kan väl tänka att maken och barnmorskan hade lite rätt ändå. 

Edit: Det finns alltså ingen blodig förlossningsberättelse. Ja bortsett från min första förlossning, men nu var det ju inte den som var i fokus. Den här var fullt normalblodig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar