lördag 31 mars 2012

Så sänkte sig lugnet över oss

Jag och barnet hade en mysig kväll igår medan maken var på galej med jobbet. Faktiskt riktigt mysig. Hon kan mysa numera, men bara när hon själv vill. Så det gäller att passa på när hon kryper upp i famnen och vill vara nära. Men hur mysigt det än var så känns det inte riktigt som helg när man inte spenderar fredagskvällen tillsammans alla tre.

Imorse klev jag upp med ett ruskigt piggt barn kl 05:30. Jag hann med att äta, duscha och planera dagen före kl 09. Då väckte jag maken och delgav honom alla mina planer. Han var inte fullt lika entusiastisk som mig. Men sen blev det storstädning av. Och lunch till barnet. Nu sover hon som en stock medan jag och min man sitter i soffan och läser böcker/internettar (gissa vem som gör vad?!) och först nu känns det som helg. Jag känner lugnet. Just nu känner jag mig så pass lugn att jag kanske till och med orkar vara en bra mamma hela helgen. Men det återstår att se. Barnet kommer ju inte sova hela dagen...

fredag 30 mars 2012

Nästan rätt

Vi har börjat potträna barnet igen. Vi var på rätt spår tills vi var tvungna att få ett urinprovet från stackaren för ett par månader sedan. Kisstvång är inget bra sätt att få barn att vilja kissa på pottan, om nu någon skulle undra. Men nu börjar det hända grejer igen! Blöja av och trosor på. Sen hoppas man på det bästa. Ikväll sprang hon runt naken efter en dusch och sa plötsligt att hon skulle gå och kissa. Sagt och gjort - allt kiss hamnade i pottan. När hon var klar ville hon tömma innehållet i pottan i toaletten. Det var här det sket sig... Kisset skvalpade ut över hela badrummet. Och över hela henne. Både hon och jag började skratta och så fick vi göra om hela duschproceduren.

En bebis?

När vi vandrade runt där i Florens ramlade vi över en butik som sålde allt ifrån dyra årgångsbilar (leksaker alltså) till instrument och dockor. Allt för vuxna barn. Eller barn till väldigt rika vuxna möjligtvis. Nåväl, vi stod och tittade i skyltfönstret när jag ser vad jag tror är en bebis. Jag förstod snabbt att det inte var en bebis utan snarare en docka. Men rackarns så verklighetstrogna de såg ut! Jag ville bara göra hål på fönstret och sätta mig ner med dessa små bebisar i famnen och vagga och vyssja. Det var inte utan att jag fick ett litet bebissug. Men det får vänta en stund till. Vi har nämligen fullt upp med vår stora bebis. Och jag har rätt fullt upp med mig själv dessutom.


Nu har jag pratat klart om Florens. För idag alltså. Nu ska jag mysa ner mig i soffan med barnet som saknat mig väldans under mitt kvällsjobbande den här veckan. Från och med nu är jag nämligen frisk och återställd (ja sånär som på att jag inte orkar arbeta heltid, men man kan ju inte få allt här i världen). Inte längre sjukskriven. Jag firar min återgång till arbetet med en veckas semester. Vi ska besöka släkt och vänner i Göteborg och jag ska måla sovrummet. Sen ska jag jobba, försiktigt.

torsdag 29 mars 2012

Sovmorgon före och efter barn

Sovmorgon före barn:

Jag sover tills jag vaknar.


Sovmorgon efter barn:

05:40 Barnet kommer in i vårt sovrum och börjar hoppa i vår säng. "Jag vill titta bollibompa! Kliv upp nu! Bär mig till soffan!" Efter lite gnäll från samtliga i rummet kliver maken upp med barnet.

06:05 Barnet kommer in i sovrummet. "Mamma, du sover. Jag sitter i soffan med pappa." Barnet går ut och jag somnar om.

06:35 Barnet kommer in i sovrummet. Hon tänder sänglamporna. "Mamma, jag tände lamporna! Jag vill mysa med dig i sängen:" Hon lägger sig brecvid mig i sängen i en halv sekund och sätter sig sedan upp och klappar på mitt huvud. Hon hoppar ner från sängen och hämtar mitt smyckesskrin och tar med det ut i vardagsrummet. Jag somnar om.

07:15 Barnet kommer in i sovrummet. Hon viftar med sin arm. "Titta mamma, jag har ett armband!". Hon lämnar rummet och jag somnar om.

08:02 Barnet sitter utanför sovrummet och gråter och ropar "Maaaaaaamma!". Efter några minuter är jag klarvaken och kliver upp. God morgon!

onsdag 28 mars 2012

Nämnde jag glassen?


En till två glassar som denna om dagen kan vara förklaringen till att dragkedjan på de enda jeans jag hade med mig gav upp sista dagen. Det ledde för övrigt till att jag fick flyga hemåt i en något för kort klänning. Men det bjuder jag på.

När svensken antog italienska drag

När jag reser utanför de norra delarna av Europa är det sällan någon gissar att jag kommer från landet jag reser i, av förklarliga skäl. Jag har tidigare inte reflekterat över detta mer än att jag konstaterat att jag inte ser särskilt sydeuropeisk ut. Min man däremot smälter tydligen in väldigt bra i Italien. Inga konstigheter med tanke på att han kommer från ett sydeuropeiskt land. Men det roliga med den här resan var att jag tycks ha antagit mer sydeuropeiska drag jämte min man. Vi blev stoppade på gatan och tillfrågade om vägbeskrivningar och blev skämtade med på caféer och restauranger. Allt på italienska och av italienare. Och vi möttes av förvånade blickar när vi förklarade att vi inte förstod särskilt mycket av vad de sa. Vid några tillfällen har vi båda troligtvis framstått som väldigt otrevliga (eller bara märkliga) när vi inte svarat på tilltal. Det var helt klart en ny upplevelse för den här svennebananen.

tisdag 27 mars 2012

Florens

En barnfri helg. Egentligen behöver jag inte skriva mer än så. Det var första gången sedan hon föddes som vi var utan barn under mer än ett dygn. Jag är väldigt glad att det blev just Florens. Bortsett från att det är väldigt dyrt just där så var det en otroligt härlig resa. Fantastiska bygnader, konst, god mat och gott vin, bra shopping... jag kan fortsätta men låtar bli.






















torsdag 22 mars 2012

Jag laddar

Om mindre än ett dygn bär det av till Florens. Fyra dagar bara jag och min man. Inget barn som vill springa runt på gator och torg, riva butiker, klättra på statyer eller bada i fontäner. Det kan förvisso finnas barn även i Florens, men det är åtminstone inte våra barn och vi behöver således inte springa efter dem. Underbart!

Vi har försökt förbereda barnet på vad som komma skall. "Mormor och morfar kommer hit och leker med dig i flera dagar! Ni kommer ha så roligt!", "Titta vilka roliga gungor! De kan du visa för mormor och morfar i helgen", "I helgen kan du ta med mormor och morfar till djurparken!" och så vidare. När vi fört på tal att vi inte kommer att vara särskilt närvarande dessa dagar så har det mottagits med viss skepsis. Ganska stor skepsis. Hon köper inte riktigt idén att vi ska vara  borta så pass många dagar.

Imorse kände jag att det var sista chansen att rädda situationen. Jag berättade att pappa och mamma kommer jobba väldigt mycket i helgen. Hon brukar nämligen hävda att vi är på jobbet när vi inte är hemma. Jag berättade också att vi kommer ha med oss en massa presenter  när vi kommer hem från jobbet. Då sken hon upp som en sol. "Jag ska öppna dem! Allihopa! Mina presenter, som jag ska få av pappa och mamma efter jobbet."

Nu håller vi tummarna för att även barnet (och mormodern och morfadern) får en angenäm helg. Jag är nämligen övertygad om att jag och min man kommer att ha det.

måndag 19 mars 2012

Vi rymde lite

Jag har befriande nog varit utan dator några dagar. I vanliga fall ägnar jag skrämmande mycket tid vid datorn och de här dagarna har jag inte saknat den. Nästan inte alls. Istället har jag umgåtts med goda vänner i Nyköping - där vi för övrigt gifte oss för några år sedan. Massor av mat, gott vin och parklek med barnen. Och vårblommor...åh dessa vårblommor!

fredag 16 mars 2012

Vi är inte varandras familj

Jag blir vansinnig på människor som inte har vett att behandla sina kollegor som just kollegor och inte som familjemedlemmar. Den här irritationen har jag för övrigt alltid, inte bara när jag inväntar mensen. Men allvarligt talat - vi är inte varandras familj. Inte i den bemärkelsen att man fritt kan släppa ut all sin eventuella irritation eller frustration över en kollega.

Lik förbannat får man varje dag ta emot diverse snäsningar, sura kommentarer eller andra otrevligheter. Det är tydligen okej att vara otrevlig på jobbet när man är stressad och har mycket att göra eller om man helt enkelt har problem i privatlivet. Och det tycks vara extra okej om man råkar vara läkare. Det är nästan som att de förväntas vara svåra. Och som sjuksköterska förväntas jag ta det.

Jag tror att det många gånger handlar om obetänksamhet. Och kanske att vi blivit lite för bekväma med varandra. För jag väljer att tro att det inte enbart handlar om arrogans.

Men hur tar man en otrevlig kollega? Jag skulle ljuga om jag sa att jag var världbäst på det. För det är jag inte. Långt ifrån. Men jag testar mig fram. En av mina favoriter är att vara överdrivet trevlig mot någon som är otrevlig. I bästa fall leder det till att personen i fråga inser hur hen låter. Alternativt så tror personen i fråga att man driver med hen. Men det må så vara. Annars händer det att jag helt enkelt säger att det inte finns någon anledning att vara särdeles otrevlig eftersom att vi så vitt jag vet inte har något otalt med varandra. Det brukar inte leda till en ursäkt, men förhoppningsvis ett lite trevligare bemötande en stund eller två. I alla fall fram till att nästa olösta konflikt med ens partner/chef/barn gör att man kastar skit över en kollega.

onsdag 14 mars 2012

Ett kärt återseende

Av en slump hittade jag den. Mobilen som vi köpte i Mexico när barnet var ett litet, litet pyre i min mage. Tanken var att den skulle hänga i barnrummet men det blev liksom inte av. Den är gjord i keramik och tål liksom inte att bli dängd av viftande bebisarmar. Så den fick ligga nedpackad när vi kom hem. Så idag ramlade jag över en liten kartong bland de vansinnigt otympliga verktygslådorna. Och däri låg den.

Älskade sockerförbud!

Vi har inget direkt sockerförbud här hemma. Vi äter emellanåt efterrätter eller fikabröd och de gångerna får såklart även dottern smaka. Men det är inte särskilt ofta. Hon dricker apelsinjos i perioder och får glass ibland. Och hon äter ketchup till korven. Om jag någon gång känner för att stoppa i mig en massa plockgodis, och det känner jag för ungefär en gång i månaden och då i oanade mängder, så passar jag på när dottern sover. Hon får i sig tillräckligt med socker ändå. Hon vet ännu inte vad lördagsgodis är, men jag vet att det snart kommer att stå högt i kurs.

Hemma kan vi kontrollera vad hon får i sig. Än så länge. Och då väljer vi att vara relativt restriktiva. Fram tills för några veckor sedan har de på förskolan firat födelsedagar med glass och saft, druckit varm choklad i parken, ketchup till maten, ätit pepparkakor, saffransbullar, semlor, pannkakor och köttbullar med sylt...och så vidare. Det tillsammans med alla barnkalas som infinner sig under ett år blir en hel del socker. Långt mer än vad en normalt fungerande människa behöver.

Jag hade i mitt stilla sinne börjat lägga upp en strategi över hur jag skulle kunna få igenom ett sockerförbud på förskolan. Jag var redo för att ta strid med föräldrar som tycker att det är självklart att barnen ska dricka varm choklad i parken tre gånger i veckan. Men jag kunde sänka garden när jag fick höra att högre ort bestämt att det var dags att sluta med allt sockrande. Och jag blev så glad! Jag är som sagt inte för ett totalt sockerförbud, men som förälder vill jag själv kunna bestämma över hur mycket mitt barn får i sig. Och nu kan jag det.


tisdag 13 mars 2012

Åh, värme och sol!

Det blev en fika på väg hem efter en tidig hämtning på förskolan idag. I solsken. Eller egentligen var det mer en jos och kaffe-paus än fika. Men det var väldigt trevligt så länge det varade! Och det varade i de tio minuterna det tog för dottern att dricka upp sin jos.

söndag 11 mars 2012

De första krokusarna!






















Efter en dag ute med promenad och parkhäng tillsammans med goda vänner hittade jag ett gäng krokusar strax nedanför vår gata. Kan man annat än att bli glad?

lördag 10 mars 2012

Man vet att det är dags för mens

  • när man får lust att vråla "MEN SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT INTE STÅ IVÄGEN??" till menmänniskor som står i vägen för en när man är på väg att kliva av tunnelbanan.
  • när godissuget når sådana proportioner att man är nära att sticka ner handen bland plockgodiset och proppa munnen full, utan att betala. Flera gånger om.
  • när ens närstående inte längre kommer närmre än femton meter (tror att det är säkerhetsavståndet för små raketer). Eller går ut när man kommer in i samma rum.
  • när man känner en nästan oövervinnerlig irritation på den normalt väldigt snälla kollegan på grund av ett mycket mycket litet missförstånd.
  • när man undrar vad det är för jävla idiot som inte städat i ens egna hem eftersom det är så jäkla dammigt överallt (vilket man överhuvud taget inte noterade någon dag tidigare). Här lägger man självklart inte skulden på sig själv utan på sin för stunden betydligt bättre hälft.
  • när man näst intill önskar någon död när denne någon stör en mitt i Grey's anatomy.
  • när man har en konstant irritationsrynka mellan ögonen som inget botox i världen råder bot på.

Men det går ju över. Och tur är väl det annars skulle väl ingen (inklusive jag själv) stå ut med mig. Som tur är har jag allt som oftast vett att hålla det hela inom familjen (förlåt familjen). Jag längtar, liksom någon jag håller kär, att menshelvetet kommer snarast!

Jag längtar

Varma sommarkvällar, solsken varvat med ljummet regn, grönska, lek på stranden och lätta kläder...åh...jag längtar så jag nästan dör! Förra året blev det väldigt få sommarveckor för min del så i år tänker jag ta igen det hela. Med råge.

fredag 9 mars 2012

Dags för dosett?!

Jag har en tablett som jag tar en gång om dagen. En endaste liten anti-ångest-tablett. Det kan tyckas enkelt att komma ihåg den. Och visst, de flesta dagar kommer jag ihåg den. Men övriga dagar sitter jag på eftermiddagen och funderar på om jag tagit tabletten eller inte. Och jag kan inte för mitt liv komma fram till ett svar.

Som igår. Nån gång under förmiddagen kom jag på att jag inte tagit min dagliga medicin. Så tänkte jag att det är bäst att jag tar den innan jag går till jobbet. När jag var på väg till jobbet kom jag åter att tänka på min medicin. Och tänkte att jag tar den när jag kommer till jobbet. Samtidigt slog det mig att jag lika gärna kunde ha tagit den hemma. Väl på jobbet slogs jag åter av att jag inte tagit min medicin och skulle just leta i väskan efter en liten överbliven tablett när jag började fundera på om jag ändå inte tagit den på tunnelbanan. Så höll jag på hela kvällen. Till slut var jag övertygad om att jag verkligen inte hade tagit någon medicin och tog morgontabletten strax före sänggående.

Troligtvis blev det dubbel dos för jag mådde pyton imorse. Hade hjärtklappning och var otroligt slö (gissningsvis lågt blodtryck). Så nu går jag och köper en dosett. Då slipper jag fundera över det hela längre. Jag och pensionärerna!

















Bild lånad från sr.se/p1

torsdag 8 mars 2012

Dags att shoppa lite till mig själv


Jag går runt med barnets hårband med små rosor på och känner mig som en ung tonåring. Fast man kanske inte hade små rosor i håret som ung tonåring... så säg barn istället! Jag antar att det betyder att jag är vuxen nu, när jag utan att skämmas går runt med hårband för barn.

Så var det det där med håret

Min plan för gårdagens frisörbesök var att få hårlängderna i samma nyans som min utväxt. Alltså att hela håret skulle vara närmare min egen hårfärg. Jag är lite less på att tona och slinga håret för att det ska se bra ut. Och jag har varit tvungen att göra just det efter ett misslyckat frisörbesök för en sisådär två år sedan då jag gick hem som guldlock (se bild nedan).

Så, hur gick det då? Jag och min frisör pratade igenom det hela innan hon satte igång att blanda färger. Hon förklarade att hela håret kan bli någon nyans mörkare än min naturliga färg. Jag var helt med på noterna. När färgen skulle sköljas ur säger hon att det är tur att jag inte är rädd för färg. Sen förklarar hon att mitt hår sugit åt sig färgen betydligt bättre än vad hon räknat med...

Vad ska man säga? Jag är inte blond längre i alla fall.
























Nu när jag tittar mig i spegeln ser jag min syster!

Ge mig en mobil som håller för bövelen!

Jag anar en väl utarbetad plan från tillverkarens håll för att mobiltelefonen ska gå sönder precis när man betalat av dem. Två år verkar vara livslängden för dagens mobiler. Om man har tur. Man kanske skulle kunna tro att med modern teknik skulle tillverkaren kunna krysta fram en mobil som har bättre funktioner och håller längre. Eller åtminstone lika länge. Men nej.

Min första mobil hade jag i säkert 6 år. Jag är inte särskilt teknikintresserad kan tilläggas. Men den tegelstenen höll för allt - tapp i golvet, ner i vattnet, övernatta i snödriva, bli trampad på... och en hel del annat. Den behövdes aldrig lämnas in för service. Men när min älskade tegelsten började krångla och jag utstått tillräckligt många hånfulla komentarer (som i vissa fall ledde till intressanta möten på krogen) kände jag att det var dags att byta. Då var det roliga över.

Så jag började testa mig igenom mobildjungeln. Inte av egen vilja utan för att de telefoner jag köpte inte höll. Sen dess vet jag inte hur många olika mobiler jag haft. Min nuvarande mobil har jag haft i ganska exakt två år. Förra månaden var den avbetalad, något jag hade sett fram emot av den enda anledningen att jag nu bara skulle behöva betala för det jag ringer/sms'ar/surfar. Lagom till tvåårsdagen började den stänga av sig själv i tid och otid. Ibland händer inget när man låser upp knapplåset (ja eller vad man nu säger) utan jag möts av en svart skärm. Det går inte längre att koppla ihop den med datorn (jag kan inte terminologin i de här sammanhangen, som synes). Den hånskrattar åt mig när jag plockar upp den.

Nu försöker jag med hjälp av nån slags livsuppehållande åtgärder att överföra bilder från mobilen till datorn så att jag inte ska bli av med dem innan mobilhelvetet går i graven för tid och evighet. Men vad ska jag köpa för mobil då?!

onsdag 7 mars 2012

Nu tar jag mig i kragen

En envis förkylning i kombination med mer tid på jobbet har gjort mig till en trött stackare. Nu har det dock vänt! Igår kände jag mig nästan helt normal på jobbet - så otroligt skönt! Och idag ska jag klippa mig för första gången på... ja närmare ett år. Jag förväntar mig storslaget resultat! Från sliten småbarnsmamma till superhet 30-nånting på 2 timmar.

Jag bjuder på en före-bild.

lördag 3 mars 2012

Skitiga fönster? Nu förstår jag inte riktigt vad du menar...

Jag fick fredagsfeeling

Efter en lång (nåväl, sju timmars) arbetsdag och en timmes spring på Söder på jakt efter en present till en god vän ramlade jag över en av alla blomstånden. Där fanns tulpaner i alla kulörer. Jag kunde inte motstå att köpa trettio tulpaner för en hundralapp och kände mig oerhört fredagshärlig när jag rörde mig hemåt med ett stort blompaket i famnen. Väl hemma kände jag mig mest som en urvriden disktrasa och spenderade kvällen i soffan med en flaska kranvatten. Men det ser åtminstone ut som att det bor pigga och fräscha människor här. Nån kanske man kan lura.

En bukett fick bo i sovrummet.