onsdag 29 februari 2012

Äntligen!

För tre år sedan, när vi var nyinflyttade i den här lägenheten, fick vi frågan om vi ville köpa en säkerhetsdörr. Eftersom vi just lagt ut en hel del pengar på att köpa vår bostad och dessutom slipa, spackla, måla en massa kände vi inte att vi hade pengar till en ny dörr. Så vi levde vårt liv med den gamla ytterdörren. Denna dörr visade sig släppa igenom alla ljud från trapphuset. Den visade sig också släppa ut alla ljud inifrån lägenheten till förbipasserande i trapphuset. Ett samtal i normal ton hörs utan problem. Det säger sig självt att det till och från varit väldigt besvärande med alla ljud in och ut ur lägenheten.

Strax innan balkongbygget satte igång förra året fick vi åter frågan om vi ville köpa en säkerhetsdörr. Den gången ville vi väldigt gärna hoppa på det tåget. Det var bara det att dörrarna inte kunde sättas på plats förrän firman som bygger våra balkonger är färdiga. Så vi har vänat. Och väntat. Och väntat. Så idag var det äntligen dags och nu är dörren på plats! Jag sitter hemma i soffan och njuter av att bara höra ljud från vår egna lägenhet.


Jag njuter inte lika mycket av allt byggdamm som nu ligger över hela hemmet. Hela dörrkarmen byttes ut så nu finns ett lager av mörkt damm överallt.

Denna underbara ålder

Det är de långa obegripliga monologernas tid! När dottern vaknar på morgonen sätter det igång. Och hon tystnar inte förrän det är dags att sova. Hon börjar berätta om en sak, fortsätter över till en annan och väver ihop det med en tredje, fjärde och femte sak tills man får sår i öronen. Hon berättar om saker hon snappar upp under dagen eller i sina drömmar. Testar nya ord och fraser. Det är underhållande och ibland tröttsamt.

Igår satt vi på hennes rum. Jag sneglade i en tidning och hon berättade om allt och inget. Så hittar hon ett russinpaket och ber mig öppna det. Sen går hon ut ur rummet med orden "Jag ska bara hämta hela konkarongen". Och så kommer hon tillbaka med den stora påsen med små små russinpaket i. Hela konkarongen. Det var en av de mer underhållande stunderna.

Gissningsvis har barnet hämtat inspiration från min favoritbarnbok - Mormors lilla kråka i tvättstugan.

tisdag 28 februari 2012

Vad kör du för buss?

Härom veckan gjorde jag en visualiseringsövning hos min terapeut. Jag skulle föreställa mig att jag satt och körde en buss mot ett tydligt (eller mindre tydligt) mål. Med mig i bussen satt människor som finns i mina tankar - familj, vänner (goda som mindre goda) och bekanta. Människor som säger åt mig hur jag ska köra, att jag borde svänga, köra långsammare eller snabbare, eller rent utav stanna. Jag ber dessa människor att vara tysta. Att låta mig koncentrera mig på vad det är jag vill. Men de finns kvar på bussen.

Jag ska inte gå igenom hela scenariot, men jag spann vidare på början rätt friskt. Jag hittade på busshållplatser där jag bad folk kliva av. Jag plockade upp några vänner som jag glömt, längs vägen. Och själva bussresan var väldigt trevlig. Glad. Inte så konstigt kanske med tanke på bussen jag föreställde mig.

























Så kan det gå när man tvingas titta på youtube och wheels on the bus några gånger om dagen.

söndag 26 februari 2012

Det bästa med att bo på hotell...

...att sova ostört
...att lägga sig i en renbäddad säng
...att titta på TV i sängen
...att det finns spännande tvålar och småflaskor i badrummet
...att man får hotellfrukost



















Vi valde att få frukosten serverad på rummet. Som jag älskar att äta frukost i sängen och läsa tidningen! Ostört.

lördag 25 februari 2012

Over and out

Jag har aldrig varit särskilt rädd för att ta mediciner (när de behövs) men när de påverkar både vakenhet och sömn blir jag lite skeptisk. Jag har ätit både kortison och allergimedicin sedan måndagens reaktion på god knows what. Allergimedicinen gör mig trött. Helst hade jag velat sova hela dagarna. Samtidigt gör kortisonet mig pigg så att det kryper i kroppen när jag ska sova. Veckan har med andra ord bestått av för lite sömn i kombination med extrem trötthet. Nu tar jag inga mer mediciner för just den biten.

Så här på lördagsmorgonen har jag en begynnande ögoninflammation att liva upp tillvaron med. Men, om några timmar lämnar jag och maken hem och barn bakom oss för en dag på stan och därefter restaurangbesök och hotellövernattning. Jag ska sova som fan!

onsdag 22 februari 2012

Sakta men säkert återgår livet till det normala

Jag tycker att jag börjar närma mig mitt normala jag. Med det menar jag inte att jag nu är som innan jag blev sjuk i somras, det vore ingen förbättring för då var jag så stressad över det mesta. Nej, jag närmar mig mitt lugnare jag. Som gillar att umgås med andra, som orkar leka med barnet, som vill gå på restaurang, som vill gå i affärer, som vill resa, som vill gå på fest (men som inte orkar vara bakfull) och mycket därtill.

Nu arbetstränar jag 50%, ungefär 4 timmar per dag. Nästa vecka kommer mina 4 timmar att utökas till 6 timmar. Jag vet att jag åter kommer att bli trött eftersom att längre tid på jobbet tar på krafterna. Jag kommer att gå runt som i en dimma och gäspa. Jag kommer inte tycka att jag får tillräckligt med sömn även om jag sover 9 timmar om natten. Men efter nån vecka kommer det släppa och det kommer kännas okej.

Jag skulle inte säga att jag fungerar "som vanligt" på jobbet. Det tar längre tid att ta in information och jag har. Och jag blir snabbare trött eller får hjärtklappning om det är mycket omkring mig. Men som sagt - det tar sig. Efter resan till Florens i slutet av mars är det dags för mig att börja arbeta på riktigt. Det känns som en bra plan. Då börjar mitt nya, alldeles vanliga liv. Jag ska njuta av att inte arbeta heltid. Ända fram till pensionen vid 75 då jag kommer bli väldigt fattig.

Den som smittar mitt barn med magsjuka ska dö!

Ja kanske inte riktigt men nära nog. Jag möttes av ett kräkandes barn i hallen när jag kom till förskolan för att hämta barnet. Det var tack och lov inte mitt barn som kräktes, så jag höll helt enkelt andan medan jag gick förbi dem. Vi ska ha barnvakt över natten i helgen och sova på hotell så det vore ju för jävla typiskt om hon skulle bli magsjuk just den här helgen. Nåväl, det lär visa sig hur det blir.

I väntan på eventuella kaskadkräkningar ska jag leka "vad vill du ha för mat?". Jag har lärt mig att det bara finns ett rätt svar - tomatsoppa.

tisdag 21 februari 2012

Vad har du i maten?

Olivolja används här hemma både till matlagning och barnrumpor. Jag trodde dock inte att barnet hade kopplat att det var samma olja som användes i båda fallen. Så när vi för ett tag sen åt middag och hon pekade på flaskan på bordet och utbrast "Men den är ju till min rumpa!" blev vi aningen förvånade. Men det förklarar varför hon under en tid sett väldigt fundersam ut varje gång jag hällt olivolja på maten.

ABC

Det uttrycksfulla barnet gillar språk. Jag inbillar mig det i alla fall. Hon gillar allt som har med bokstäver att göra - ABC-böcker, alfabetsklossar, tvättlappar, språkappar på iPaden och så vidare. Hon själv pratar svenska och lite av sin pappas språk. Dock mest enstaka ord och barnvisor på det sistnämnda språket, men hon förstår det bra. Hon rabblar även alfabetet på engelska (tack youtube!) och till viss del på svenska. Hon leker ofta med orden och byter ut ändelser- lamposh, bordosh, stolosh, mammosh, papposh. Så nånstans tänker jag mig att det finns ett intresse.
 
 
Nyligen började hon uppmärksamma att det finns olika språk. På den förskola hon går är det få barn med två svenskspråkiga föräldrar, så hon hör många språk även där. Härom dagen började hon prata helt obegripligt hemma i soffan. Jag frågade vad hon sa varpå hon svarar att hon pratar arabiska. Mina arabiska språkkunskaper är minst sagt bristfälliga så för allt jag vet kan hon ha talat sanning. Men rimligtvis hittar hon på. Jag gissar att hon gör så även direkt till sin arabisktalande kompis på förskolan eftersom att hon sa att det är så hon pratar med sin kompis. Jag undrar om kompisen förstår henne...





måndag 20 februari 2012

Allergin anfaller!

Jag vaknade imorse och kände att något inte stämde. Så såg jag hur maken och dottern stirrade på mig. Jag gick till badrummet och såg mig själv i spegeln och förstod deras stora ögon. Mitt ansikte var så svullet att jag hade svårt att öppna ögonen. Jag hade röda fläckar över hela kroppen som kliade som rackarns. Eftersom att jag inte har någon känd allergi har jag heller inga allergimediciner hemma. Så när det dessutom började sticka i läpparna tyckte jag att det var läge att åka till akuten.

Lite fjompig kände jag mig allt när jag klev in genom dörrarna på SÖS. Jag menar, jag kunde ju andas utan problem. Men där blev jag snabbt omhändertagen och blev uppkopplad för observation. Prover, infart i armen och kontroller. Lite snopet eftersom jag trodde att de skulle ge mig mediciner på sin höjd och sen skicka hem mig. Istället blev jag kvar 6 timmar och åkte hem med recept på allergimediciner för en vecka. Undrar om jag kan räkna det som en arbetsdag? Jag menar, sjukhus som sjukhus!

Nu ska jag luta mig omkull en stund så att jag orkar hämta det barn som såg helt förtvivlat ut när hon såg mig imorse.

söndag 19 februari 2012

Stackars barn

"Kom mamma, vi ska spela fotboll" ropar dottern glatt och kommer ut från sitt rum. Med sig har hon en mjuk liten boll och ett pingisracket. Jag följer med henne in på rummet och frågar hur man gör när man spelar fotboll. Hon försöker först slå till bollen med sitt racket. När hon missar utbrister hon "men det här behöver jag inte" och så lägger hon ner sitt racket i en leksakslåda. Jag tänker att nu blir det till att sparka boll och ställer mig upp. Dottern stoppar mig och ber mig sitta ner igen. "Nu spelar vi fotboll!" säger hon och kastar bollen till mig. Sen kastar vi boll en stund och hon blir nöjd.

Märks det att hon har två föräldrar som inte är särskilt sportintresserade? Jag känner att vi behöver ta tag i det hela innan kompisarna på förskolan börjar reta henne när hon försöker "spela fotboll" med dem.

LCHF pannkakor

För att minska min ångest testade jag att göra LCHF-vänliga pannkakor till lunch. De blev långt över förväntan goda. Min skeptiske make tyckte att de var okej medan barnet åt upp allt hon fick på tallriken. Som den goda medmänniska jag är delar jag här med mig av receptet.






















3 ägg
2 dl grädde
1 dl mjölk (3%)
30 ml fiberhusk (dvs en medicinkopp - hade inget matskedsmått så det fick duga)
en skvätt salt

Vispa ihop och låt svälla 5-10 minuter. Grädda i smör.
Servera med valfria bär och grädde.

Jag har två pannkakor kvar i kylen och morgondagens experiment blir att se om de går att steka upp i smör (som med vanliga pannkakor) till frukost. Om så är fallet kan det vara så att jag blir väldigt lycklig imorgon. Säkert ångestfri också.

Hej ångest!

Jag har varit ångestfri i några månader. Ja förutom nån liten släng som försvunnit lika snabbt som den kommit, men det kan jag leva med. Jag misstänker att det är förkylningen som ställer till det. Med en infektion i kroppen fungerar tydligen inte mitt vanliga ångestförsvar särskilt bra. Tjolahopp så roligt!

Sedan igår har jag haft ett (förvisso ganska lätt) tryck över bröstet som emellanåt går över till hugg. Helst vill jag krypa ner under täcket och vila bort det hela, men med ett barn som tillfrisknat från sin egna förkylning är det inget hett alternativ. Mina vanliga avledningsmanövrar fungerar halvbra eftersom jag är så trött av förkylningen. Men jag försöker göra så lite det bara går, med ett piggt barn i närheten.

Jag hoppas att förkylningen ska ge med sig snart. Och i väntan på det ska jag titta på film med barnet.

lördag 18 februari 2012

Lördagsfint










Hur vet man att det är dags att kassera pulkan?


Efter att ha dragit dottern i pulkan ett par minuter var det så mycket snö bakom ryggen på henne att hon flyttats fram en decimeter. Jag antar att det betyder att den får åka till pulkahimlen nu.

Älskade februari
























Jag gissar mig till att vi inte är de enda som är hemma med sjuka barn i februari. Runt omkring en går det vattkoppor, influensa, magsjuka, feber och annat skoj. Är det överhuvud taget någon som jobbar?!

fredag 17 februari 2012

Varför njöt vi inte mer?

Härom dagen satt jag och min man satt och tittade på bilder från bebistiden. Dottern visar upp idel leenden. Hon ser ut som världens nöjdaste bebis. Då utbrister maken "När jag ser bilderna undrar jag varför vi inte njöt mer." Och visst kan jag tänka detsamma. För ser man bilderna så framstår hon som glad och harmonisk.

Det är tur att människan är funtad så att vi hellre mins roliga saker än de jobbiga. När jag var barn var det alltid snö om vintern. Jag minns inte en julafton utan snö. Och somrarna var varma och soliga. Men självklart var det inte alltid så.

När dottern var bebis var jag och min man ständigt trötta med mörka ringar under ögonen (tack gode gud för concealer!). Jag skulle tro att det är så det är för de flesta småbarnsföräldrar. Sen kan man uppleva tiden olika. Vi är olika som personer och vi får barn med olika personligheter. Spädbarnstiden för mig var en tid av sömnlöshet (för samtliga familjemedlemmar), magont (för dottern), kostrestriktioner (för mig), kräkningar till förbannelse, förkylningar, frustration och ett visst mått av desperation. Vi hade inte vad man kan kalla en nöjd bebis. Det var liksom inget som gick smidigt alls. Så att vi inte riktigt kunde njuta av bebistiden känns inte jättekonstigt.

Nu känns det självklart att hon var som hon var som bebis. Hennes personlighet lyste igenom tidigt - bestämd, framåt och uttrycksfull. Och ännu mer bestämd. Skillnaden är att nu kan hon uttrycka sig, både fysiskt och verbalt. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, för då vore hon inte hon, men det var ingen barnlek!

Idag snorar jag hemma

Jag är rätt entusiastisk när det kommer till min arbetsförmåga. Så imorse när jag vaknade och lät som om jag sträckdruckit whiskey och kedjerökt i en veckas tid steg jag in i duschen och tänkte att det här blir nog bra. Det blev inte så bra. Så nu är det min tur att ligga nerbäddad i soffan och titta på tråkig dag-TV, dricker te och missbruka näsdroppar.

torsdag 16 februari 2012

Konsten att få ett urinprov från 2.5-åring

Efter gårdagens besök på vårdcentrelen då dottern blev lyssnad på, klämd på och stucken skulle hon lämna urinprov. Det är något av ett projekt att få ett blöjbarn att kissa på kommando. Vi har börjat potträna, men tanken är ju att det ska vara lekfullt och inte ske under tvång. Men vad gör man?!

Började igår med att locka henne till att kissa både på pottan och på toaletten men utan resultat. Vi läste böcker, testade rinnande vatten, la pussel och spelade memory. Vi försökte väl en åtta, nio gånger innan hon somnade för natten. Imorse försökte vi igen. Efter fyra försök var samtliga inblandade försenade till jobb och förskola. Jag gjorde ytterligare ett försök när jag hämtade henne på förskolan. Tänkte att vi då kunde åka med provet till vårdcentralen. Men nej.

Ikväll lockade jag med en klubba om hon kissade på kommando. Hon försökte förhandla och förhala när det inte kom något kiss, trots att hon hållit sig i närmare tre timmar. Suckande vandrade hon runt i vardagsrummet. Sen säger hon "okej då", sätter sig på pottan och kissar - hurra!! Att det blev en klubba strax innan sänggående fick det vara värt.

Jag och mina barnvagnar

Innan jag fick barn hade jag ingen aning om hur barnvagnsmarknaden ser ut. Framför allt hade jag ingen aning om hur roligt jag skulle tycka att det var med barnvagnar efter ett tag. Jag kan väl säga som så att om vi hade bott i hus (eller haft ett väldigt stort förråd för den delen) så hade jag nog ägt en 5-6 vagnar. Typ en vagn för varje tillfälle.

Eftersom att jag ville ha en säker och stabil vagn som funkar både i norrland och Stockholm köpte vi en Kronan duovagn ett tag innan dotterns födelse. Mest blev det just den eftersom de hade ett bra erbjudande just då. Den var vi (läs jag) nöjda med ett tag, även om jag aldrig gillade färgen. Dottern gillade inte vagnen alls till en början. Det var inte förrän hon passerat 4 månader som hon gick med på det. Då hade jag å andra sidan fått väldigt starka biceps.

När dottern närmade sig året hade jag ledsnat på den tomteröda vagnen med fasta hjul och ville ha en nättare variant som lämpade sig bättre i city. Kronan såldes och jag hittade en Bugaboo cameleon på blocket. Glad och nöjd över mitt nya fynd. Glädjen blev dock kortvarig eftersom att dottern bestämde sig för att hennes tid i vagn var över. Så den nya fina vagnen stod mest och samlade damm. Vi tog förvisso med oss vagnen när vi skulle nånstans, men det slutade alltid med att man fick släppa vagnen vind för våg för att springa ikapp ett förvånansvärt snabbt barn.

Framåt vintern skulle hon börja förskolan och där fanns inget barnvagnsförråd. Då kom jag på att vi skulle köpa en billig sittvagn som kunde stå utomhus. En som det inte skulle svida att få stulen. Jag hittade en gammal Emmaljunga på blocket för ett par hundralappar. En mörkblå, urtvättad historia som fungerade alldeles utmärkt som slit- och slängvagn. Ja, bortsett från att styret var i punghöjd då. Men det var överkomligt.

Våren kom och vi skulle åka på en veckas resa till Göteborg. Då fick jag för mig att vi behövde en resevagn. Min man var inte helt övertygad men jag förklarade vinsten av att ha en resevagn. Sen gick jag och köpte en Chicco liteway. Den var verkligen perfekt för resan. Och den var perfekt för sommaren som kom också. Liten, lätt och lättkörd.

Jag tänkte att vi inte längre behövde slit- och slängvagnen, så den sålde jag på blocket. Jag ville även sälja Bugaboon som nu stått i förrådet ett tag eftersom att dottern känns för stor för den. Och för att det kanske vore trevligt att testa en annan vagn den dagen det är dags för en liten. Men då fick maken nog och förklarade att det gjorde jag så fan heller.

Så imorse släpade jag den enda vagn vi nu använder - Chiccon - mot förskolan, svärandes över de små, svängbara hjulen i kombination med dåligt plogade vägar. Maken ledsnade på mina svordomar och fräste tillbaka att jag väl fick gå och köpa en fungerande vagn. Så nu letar jag på blocket efter en sittvagn med fyra fasta hjul. Och så tänkte jag sälja Bugaboon när jag ändå håller på.

onsdag 15 februari 2012

Det klarnar

Jag har varit lite förbryllad på sista tiden eftersom att dottern refererar till mig som "jägaren" i olika situationer. "Kom nu mamma-jägaren", "Du får vara jägaren" eller "Pappa, ge den här till jägaren!". Så vitt jag vet har hon inte riktigt någon koll på vad en jägare är eller gör. Men tydligen är jag lik en jägare.

Så satt vi idag på hennes rum och läste om när Nicke Nyfiken skulle till en nyöppnad leksaksaffär. Jag läser om hur arg ägaren var när Nicke ställde till med bus varpå dottern säger "Jägaren är jättejätte arg!". Då ramlade poletten ner. Jag är ingen jägare. Jag är ägaren. Jag undrar om hon vet vad en ägare är eller gör.

Hur tänkte de nu?


I vårt cykel/barnvagnsrum hänger den här tavlan. Jag tittar på den varje gång jag går förbi och klurar på hur det är tänkt att man ska tolka den. Det jag kommit fram till är följande:

Om cyklarna står huller om buller kommer den tjocke farbrorn inte fram. Om de däremot står i ordnade rader kommer tjuven lätt åt den cykel han vill stjäla.

Så ju större oreda desto... bättre?!

Ska det va så jäkla svårt att ploga?!

Det råder ett lättare snökaos i Stockholm. Med det menar jag att det snöade inatt. Säkert närmare 3-4 centimeter nysnö låg på marken när vi vaknade imorse. Jag var redo för försenad tunnelbana och slirande bussar. Nu hann jag inte mer än ut genom dörren innan maken ropade att barnet inte var så feberfritt som vi trott. Så istället för att åka till jobbet packade jag ner barnet i vagnen och åkte mot vårdcentralen.

Tunnelbanan var det inget större problem med. Det var vägen dit som var den besvärliga. Jag såg en plogbil här utanför imorse så jag antog att det skulle vara hyfsat okej med framkomligheten. Men där trodde jag fel. Jag släpade vagnen genom snöfyllda trottoarer och svor så tyst jag kunde (det blev ganska högt). Det gick något bättre när jag slet ner vagnen på vägen. Men allvarligt, hur jäkla svårt kan det vara att ploga så att man tar sig fram?! Det kommer ju snö i princip varje vinter så lite träning antar jag att de får av att ploga. Men jag kan ha fel.

Jag känner mig plötsligt väldigt tacksam för den hittills rätt så frånvarande vintern.



















Förra året var det aningens mer snö än i år. Här har en bil kört fast rakt utanför vår parkering. Ingen större skada skedd eftersom vi ändå inte hade tagit oss ut med vår bil förrän några veckor senare, när de plogat gatorna.

Det finns saker som luktar illa och så finns saker som luktar ILLA.

Nerkissade blöjor i en sophink brukar inte vara något större bekymmer. Men när sophinken står i ett badrum med golvvärme blir det desto otrevligare. Jag gick runt igår eftermiddags och tyckte att det var nåt som luktade illa här hemma. Jag har förvisso en rejäl förkylning vilket kan förvilla en del, men ändå. Jag kollade alla avlopp men blev inte klokare.

Så imorse när jag gick in i badrummet insåg jag var djävulslukten kom ifrån. När jag öppnade locket på sophinken höll jag på att bjuda familjen på en spontankräkning. Det luktade ungefär så jäkla illa som man kan förvänta sig att uppvärmda kissblöjor skulle lukta efter en sisådär 4-5 dagar.

Vi måste försöka ändra slänga-kissblöja-rutinerna såhär 2.5 år senare. Alternativt se till att barnet blir rumsrent, snarast!!

tisdag 14 februari 2012

Stackars liten

- Jag ska aldrig aldrig aldrig aldrig gå på dagis.
- Jaså! Varför inte det?
- Jag är väldigt väldigt sjuk.
- Ja, du är sjuk nu ja. Men sen kan du gå på dagis. Kanske imorgon!
- Nej. Jag är väldigt väldigt sjuk.

Drömmen om att bo på landet

Det händer att jag ledsnar på hetsen som lätt infinner sig när man bor i en lite större stad. Att åka tunnelbana och buss till jobbet och stressa samma väg när man ska häm för att hinna hämta barnet i hyfsad tid. Långa avstånd (som förvisso känns korta tack vare just tunnelbana och buss) och en massa avgaser.

Då kan jag drömma mig bort till ett litet hus på landet. Ett renoveringsobjekt såklart. Där skulle vi måla och fixa och dona tills vi fick vårt drömhem. Vi skulle odla grönsaker och sallad i trädgårdslandet. Ha en massa bärbuskar och fruktträd. Kött skulle vi köpa från närmsta bonde (liksom mjölk). Ägg och kyckling skulle hämtas från närmsta...kycklingbonde. Ja eller så skulle vi helt enkelt ha egna höns. För tomten är såklart rätt så stor så de skulle få gott om plats. Huvudsaken är att all mat är närodlad. Och ekologisk. Det skulle vara långt till närmsta granne och vi skulle ha utsikt över snötäckta vidder från samtliga fönster i huset. Nåt sånt.

När jag drömt en stund hamnar jag alltid på hemnet.se och söker efter mer eller mindre fallfärdiga hus med en budget på max 300 000 kr. Och så börjar jag flytta väggar, slipa golv, måla och inreda in absurdum.

Så idag ramlade jag över ett hus mitt i ingenstans i Västerbotten. Och jag måste säga att jag fascinerades av inredningsstilen. Så långt ifrån homestyling man kan komma. Eller vad sägs?



















Vad jag saknar

Något av det jag kan sakna mest med livet utan barn är spontaniteten. Att välja att inte gå direkt till förskolan från jobbet utan träffa en vän och ta en kaffe, att boka en weekendresa och åka samma dag (Just det hände kanske inte särskilt ofta även före barnets inträde i vårt liv. Men ändå.), sova över hos en kompis och inte komma tillbaka förrän kvällen efter, bestämma sig för att spontanklippa håret efter jobbet... en massa saker helt enkelt. Allt går såklart fortfarande att göra men det kräver viss planering. Jag kan till exempel inte strunta i om barnet hämtas på förskolan eller inte.

Igår var jag på kurs hela dagen. Barnet var sjukt och hemma med sin pappa. Under dagen började jag och en kollega att prata om att ta ett glas vin eller två efter kursen. Sagt och gjort - vi fick med och ytterligare två kollegor och hittade till en pub i närheten. Där blev vi sittandes och pratade om stort och smått i många timmar.

Det är så skönt att komma ifrån, slippa fundera över att laga middag, byta blöjor, trösta och natta. Att kunna prata ostört om vuxna saker. Och det är så otroligt skönt att känna att jag åter orkar göra det. Sakta men säkert återerövrar jag mitt liv.

Frukost

Och det var bara att slå sig ned vid dukat bord. Idag har jag fått sjunga "Krokodilen i bilen" på repeat samtidigt som jag tuggat äggröra och sippat kaffe. Jag inledde ett seriöst försök att lösa svårt sudoku men då var jag tydligen för oengagerad i leken. Får se hur vi ska roa oss denna 7:e dag med feber och hosta. Ett litet läkarbesök kanske?

söndag 12 februari 2012

Sexy time

Jag har legat lite på latsidan med hårvården på sistone. Sedan i höstas har jag tvättat håret enligt balsammetoden och varit väldigt nöjd med det. Nån stans på vägen lyckades jag dock stoppa nån produkt i håret som det inte tyckte om så det blev fett istället för friskt och glänsande. Så det blev schampotvätt några gånger.

Idag har jag tagit nya friska tag med balsamtvättarna och går ut hårt med  att inte bara tvätta utan slänga i en inpackning bestående av balsam, honung och aloevera. Friskt vågat med tanke på att jag ska sitta en hel dag på en utbildning imorgon och inte har någon aning om hur mitt hår reagerar på denna behandling. Men jag är grymt snygg nu med ett gammalt linne lindat runt huvudet. Funderar på att dutta på nån ansiktsmask när jag ändå håller på. Maken håller inte med om att jag ser grym ut för stunden.

Det ser betydligt roligare ut framifrån, men nu är jag ju så jävla hemlig att jag inte bjuder på det.

Mobilfan!

Ni vet när man drömmer om att man t.ex. försöker springa ifrån någon men utan att komma nån vart, eller att man försöker slå ett telefonnummer men aldrig lyckas få det rätt - så känns det att surfa från min mobil.

Just för stunden försöker jag få till så att jag ska kunna mobilblogga men jag kommer ingenstans. Håller på att bli galen! Det känns som att jag är inne i en låååååångsam dröm men jag är väldans vaken. Skitteknologi!

Dagens tips!

Vad jag vet brukar jag inte komma med tips, men nu kan jag inte låta bli. Jag ter mig som en bit fnöske om vintern. Jag skulle tro att jag är extremt lättantändlig. Huden blir jättetorr och börjar klia. Min mamma gav mig en provburk av nån slags kroppsskrub från Bodyshop som visade sig vara himmelriket för min torra hud. Det är alltså en kräm som både peelar och återfuktar. Jag behöver inte smörja in mig efteråt. Allt som är tidseffektivt (och bra) gillar jag! Så jag slår ett litet slag för denna kräm.

Vårkänningar



Jag vet inte om det syns på bilden, men det droppar från taket och snön som ligger på det som kommer att bli vår balkong håller sakta på att smälta i februarisolen. Ute är det nollgradigt. Jag tar det som ett säkert vårtecken! Jag förstår att det kommer hinna snöa lite till innan den här vintern är över, men det fick mig att längta efter våren.

Tyvärr får jag inte gå ut i det tillfälliga vårvädret eftersom det fortsatt sjukliga barnet inte under några som helst omständigheter vill lämna lägenheten. Jag kan inte ens öppna balkongdörrarna eftersom vi inte får några handtag förrän de är besiktigade och klara. Men det ser trevligt ut ute i alla fall.

Liten blir stor


Barnet hittade sina stövlar från förra säsongen i en garderob och ville absolut ta på sig dem. Mina försök att förklara att de är alldeles för små numera gick inte hem. Så där stod hon i hallen och kämpade för att få ner sina numera alldeles för stora fötter i stövlarna. Sen såg hon så besviken ut. Jag känner mig lite elak som inte gömt dem bättre.

lördag 11 februari 2012

Ytterligheter

Jag snubblade över ett event på facebook, genom en vän. Det var två privatpersoner som ordnat en insamling av filtar, handskar, halsdukar, mössor, jackor och annat som kan tänkas behövas för Stockholms hemlösa i vinterkylan. Sedan går de runt och lämnar över sakerna direkt till de hemlösa.

Jag blev väldigt rörd när jag läste om deras idé och hittade ett par filtar och några vinterhandskar som vi kunde avvara. Vi åkte in till Sergels torg (med bil dock eftersom barnet fortfarande är hängigt) och lämnade över dem. Det kändes bra att se att så många lämnat kläder och filtar.

Vi körde hemåt och min man lämnade av mig på en galleria i närheten av där vi bor. Jag fick lite pengar när jag fyllde år och har kom på att jag skulle använda dem för att köpa kaffemuggar som jag upptäckte för nåt år sen. Sagt och gjort. Med kaffemuggar i en kasse ställde jag mig för att vänta på tunnelbanan hem. Då slogs jag av det olustiga i att först skänka bort något till någon som i princip inte äger något för att sedan gå och köpa något till mig själv som jag egentligen inte behöver. Men vill ha. För att jag själv lever i ett överflöd och kan köpa det jag vill ha. Ja, inte precis allt jag vill ha men fortfarande så att det räcker och blir över.

Så nu sitter jag och dricker kvällste ur mina nya kaffemuggar och tycker att livet känns allmänt märkligt. Och orättvist.

Frukost i salongen

Som alla finare hushåll har även vi en salong. I denna salong äter jag många gånger min frukost. Det är inte särskilt ofta som det sker på mitt initiativ, utan det handlar mer om tvång. I salongen slipper jag ha någon som drar mig i armen och ropar "kooooooooom mamma, leeeeek med mig". I salongen är jag med i leken utan större anstränging.

Jag tar med mig min frukost och slår mig ned vid bordet med duken. Äter samtidigt som jag blir serverad diverse läckerheter från köket - morötter, äpplen, croissanter och burkar med krossade tomater. Jag får även ett och annat gosedjur att hålla ordning på. "Håll i giraffen mamma, han är ledsen. Du måste tröste honom." Så där sitter jag och äter och tröstar gosedjuren och deltar i leken. Och drömmer om en hotellfrukost utan barn.

Kortvarig lycka

Lyckan över att ha lyckats skapa ett knäckebröd blev kortvarig. Det är förvisso fortfarande lika gott, men jag får rysligt ont i magen av att äta det. Jag provade att äta det en gång till härom dagen, vilket ledde till närmare ett dygns diffus magsmärta. Så idag ska jag lägga lite krut på att hitta fiberhusk och experimentera mig till ett bröd värt sitt namn.

fredag 10 februari 2012

Graviddrömmar

När jag var gravid för några år sedan började jag ganska tidigt drömma om en massa konstiga saker. Vissa med koppling till verkligheten och andra utan någon som helst koppling till nånting alls. Men en återkommande dröm var att min man (dåvarande särbo) inte var pappan till barnet. Dessa drömmar var såklart oerhört stressande. Jag räknade och räknade i mina drömmar och kom fram till att klart som fan skulle det kunna vara en annan mans barn. Sen vaknade jag med en hemsk ångest. Ja, inte en sån ångest jag upplevt den gångna hösten, men ångest utifrån hur jag mådde då.

Det värsta var att jag vissa dagar levde kvar i drömmen och kunde inte avgöra vem som var pappan. Jag var väl medveten om att det bara fanns en tänkbar far till barnet. Vi hade förvisso haft ett uppehåll i vårt förhållande, men det var nästan ett år innan jag blev gravid. Bara det borde ha övertygat mig. Men jag kunde inte avgöra var som var verklighet och dröm.

Tack och lov avtog dessa drömmar framåt slutet av graviditeten. Men vilken hemsk tanke!

En helt vanlig, logisk konversation

Barnet sitter på sin säng och borstar manen (morrhåren) på en my little pony från min barndom. Hon är väldigt fokuserad på det hon gör.

- Vi ska fixa det här (viskar till hästen). Mamma, jag vill klippa morrhåren!
- Menar du manen?
- Ja, morrhåren. Jag vill klippa dem.
- Nej men det går inte. Då fryser ju hästen.

(Dottern sitter tyst en stund)

- Jag har problem.
-Vad har du problem med då?
- Med clownen.
- Clownen? Den här? (jag håller upp en mus med clownnäsa och pösbyxor)
- Ja.
- Vad har du för problem med clownen?
- Med ögonfärgen.
- Clownens ögonfärg?
- Ja. De är svarta.
- Ja.
- Man får borsta håret. Men inte öronen!
- På clownen?
- Nej mamma, på håret!
- Ja det så klart.
- Pinky och Perky... Jag sparkar på dem! (sparkar på något på golvet)
- Varför gör du det?
- Jag sparkar på Pinky och Perky! Det var inte Pinky och Perky.
- Vilka var det då?
- Dockan och kaninen.
- Jaha.
- Jag ska stänga dörren nu.
- Ja gör det.

Oväntad vändning

Idag vaknade jag upp till fantastiskt vinterväder med frost på träden och närmare 15 miusgrader. Jag vaknade också upp tillsammans med ett barn med närmare 40 graders temp. Ingen jättebra kombo när man vill ut och fotografera när det för en gångs skull finns frostiga träd i Stockholm. Så fotograferingen fick helt enkelt vänta.

Barnet var febrigt och dessutom skulle jag iväg till ett möte med försäkringskassan, chefen och min läkare. Ett bra möte som inte tog mer än en halvtimma innan vi hade avklarat allt. Då utbrister min läkare "Men så bra, nu har vi 15 minuter till godo. Ska vi inte ta och prata om Reinfelts förslag om att arbeta till 75?" Så där satt vi en stund och diskuterade förslaget. En oväntad men välkommen vändning av samtalet.

Nu är jag åter hemma och roar febrigt barn.






















Ingen Stockholmsfrost här inte, men norrländsk snö.

torsdag 9 februari 2012

Fan

Jag känner hur halsen börjar ömma lite när jag sväljer. Plötsligt börjar jag hosta. Och det kryper lite obehagligt i kroppen, som om febern gör sig redo att göra entré. Jag har liksom gått och väntat på den här förkylningen som de flesta i min närhet har dragits med den senaste tiden. Nu håller jag tummarna för att förkylningshelvetet håller sig borta en stund till, för imorgon kväll tänkte jag äta god mat och dricka några glas vin med två goda vänner.

Det blir till att frossa i varmt te. Utan honung tyvärr, men jag är inte bitter.

En av de fina fina japankopparna.

Äntligen knäckemacka!

Efter att ha längtat efter mackor blev jag väldigt glad över att hitta det här receptet. Min syster hade förvisso redan skickat ett recept till mig, men bristen på fiberhusk här hemma gjorde att jag fick tänka om. Så efter Mollipectmissödet igår satte jag igång med att baka bröd. Hur illa kan det gå liksom?!

Snabbt och enkelt gick det. Jag var aningens bekymrad över att vår gasugn har 150 grader som lägst men tänkte att det får bära eller brista. Och det bar! 45 minuter senare hade jag färdigt bröd. Maken fick smaka och var inte imponerad. Men för mig var det som att komma till himmelriket när jag fick äta något som liknade en knäckemacka, med smör och ost på.

Min enda miss vad att jag åt denna himmelska macka sent igår kväll. Natten har således spenderats med magknip och morgonen inleddes med ett toalettbesök av sällan skådad art. Vi lämnar det så.

En smärre missbedömning

Dottern har ägnat de senaste nätterna åt att hosta å det rejälaste. Är man förkyld så är man. Jag försöker tänka att jag får vara glad att vi slipper lyssna till ljudet av omonterade balkongräcken som slår i vinden.

Igår tyckte jag att det lät som att hostan hade fastnat lite så jag fick henne att dricka en skvällt Mollipect (här hemma kallat molli-molli) framåt middagstid. Det jag inte hade räknat med var att hon skulle spontansomna i soffan en timme senare, innan hon hunnit komma igång med hostandet. Så istället för en lugn natt utan hostningar kräktes hon ner hela sin säng och låg sedan i vår säng och vispade runt resten av natten.

Idag har hon feber igen och samtliga i familjen är trötta. Nån gång i framtiden kanske jag lär mig att inte ge Mollipect på kvällen. Men än är jag inte där. Uppenbarligen.

onsdag 8 februari 2012

Längtan efter snö

Jag inser när jag tittar igenom bilderna från norrland hur mycket jag saknar snön. Härliga promenader bland gnistrande snö, gärna i solsken. Ljuset som snön ger. Och leken.

Vad jag inte saknar är den oändligt långa vintern. Den som aldrig tycks ta slut utan gärna fortsätter en bit in i april. Och frånvaro av en härligt lång höst och vår. En veckas färgglada löv och så är det vinter. En veckas slask så är vintern över.

Nej, jag trivs väldigt bra med klimatet i huvudstaden. Om det bara vore lite närmare till min familj vore allt perfekt!




Kärlek

Dottern kom in i köket och förklarade för mig att det var läge att byta hennes blöja. Jag var mitt uppe i matlagningen men insåg snabbt tack vare lukten att det inte var läge att dra ut på det hela. Så fram med skötbädd och tvättlappar för ett snabbyte, allt för att inte kycklingen skulle bränna fast i stekpannan. När dottern var ren och jag hade satt på en torr blöja tittade hon på mig och sa "tack snälla mamma".

Ny blogg

Eftersom blogg.se har bjudit mig på en och annan bugg väljer jag nu att flytta mig hit! Vill du läsa mina äldre inlägg hittar du dem här.