Luciafirande

Efter alldeles för få timmars sömn för samtliga i familjen ringde väckarklockorna i okristlig tid denna morgon. Barnet tittade på mig med trötta, förvånade ögon och rufsigt här när jag kom in i hennes rum. 45 minuter senare rusade vi iväg i mörkret mot förskolan. Där togs alla lager av vinterkläder av och vi och barnet visades till olika rum. Vi stod och trängdes med övriga föräldrar i tystnad, i väntan på barnen. Sen hörde vi tassande steg och den tysta sången.

Det här var tredje årets förskolefirande för vårt barn. Och det har minst sagt gått framåt.Första året hade hon bara gått på förskolan i nån månad. När luciatåget kom in (i samma rum som idag) smattrade fotoblixtarna täta och barnen såg ut som skrämda rådjur i strålkastarljus. Då började hon gråta hjärtskärande så att även jag började gråta. Hon slet sig loss från den hon satt med och tog sig fram till oss, som stod längst bak i rummet. 

Andra året gick det bättre. Fotoblixtarna förbjöds tills sångerna var avklarade. Barnet sjöng förvisso inte men tittade nyfiket på alla bakom tomteluvan. Hon stod kvar genom sångerna och var till synes nöjd.

Så kom årets luciatåg. Barnet både sjöng och gjorde rörelser till sångerna. Ett tag rörde hon sig så att jag och hennes far började undra om hon höll på att kissa på sig. Men det visade sig vara falsklarm. När de var färdigsjungna blev det fotografering och sen fika. Det går onekligen framåt.

Maken gick därefter till jobbet och jag gick hem för att ta igen lite förlorad sömn. En ska ju orka med en förlossning snart tänkte jag.

Från gårdagens övning.