måndag 10 december 2012

När förväntningar och verklighet inte går ihop

När jag var gravid med första barnet hade jag stora förväntningar på livet som småbarnsförälder. Jag hade verkligen ingen romantiserad bild av det hela då det verkar som att barn från min sida familjen inte ligger på latsidan under spädbarnstiden. Men jag trodde att jag skulle älska att vara föräldraledig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle vara hemma MINST ett år innan jag lämnade över föräldraledigheten till maken. Och jag föreställde mig att jag skulle gå och fika med gamla och nya vänner. Och att jag skulle kunna komma ut i alla fall nån kväll i veckan, utan barn. Det var inte så att jag levde ett liv fullt av vilt festande och klubbande innan barnet kom, tvärt om. Det var förvisso en del pubkvällar och en hel del musik. Men hade jag en ledig kväll så var jag mer än gärna hemma, tittandes på film eller ätandes en god middag. 

Barnet kom och så även verkligheten. Det var omvälvande, jättehärligt, mysigt, jättehemskt och jobbigt i ett. Som sagt, barn från min sida familjen är av en annan kaliber än lattebebisar. Barnet gillade inte att sova. Vare sig på dagen eller natten (även om det fanns undantagsnätter). Hon gillade att amma. Och att snutta. Och att kräkas. Hela tiden. Och att testa på flaskan eller napp var det inte tal om. De kunde gärna brinna i helvetet, typ. Jag blev således helt låst och fick inte mer än några ynka timmar hemifrån själv, när jag kände att jag orkade. Vilket jag såklart aldrig gjorde eftersom att barnet var känsligt mot både mjölk- och sojaprotein och jag fick äta en väldigt reducerad kost och tappade på tok för mycket vikt. Nån pubkväll var det med andra ord inte tal om. Eller middag med vänner. Detta förändrades dock när barnet var drygt 6 månader och gick över till ersättning helt, över en natt. 

Fika kunde jag knappt göra eftersom att en fikadejt med bebisen innebar att jag stod upp på caféet med barnet i famnen. Inte för att jag gillade att stå utan för att barnet gallskrek om jag satt ned. Men jag kom åtminstone iväg en gång i veckan och träffade min fina föräldragrupp. Och det var skönt, om än ansträngande när jag inte fått sova på länge. 

Barnvagnspromenader hade jag sett fram emot. De bestod av att jag styrde vagnen med ena handen och bar barnet med den andra. Tills hon hade somnat vill säga. Då kunde hon nämligen tänka sig att ligga ned. Även detta förändrades när hon var runt 5-6 månader. Då var vagnen ganska okej. Förutsatt att hon var jäkligt trött. Annars ville hon krypa runt. Jag stannar där även om jag skulle kunna rapa upp ytterligare exempel.

Jag minns paniken när maken skickade sms vid 16:45 och meddelade att han skulle bli lite sen hem från jobbet och hur jag då kunde börja gråta för att jag var så jäkla trött. Jag minns att jag lätt hade kunnat börja jobba igen när barnet var runt 4 månader, om det hade funkat med makens jobb. Och om han hade kunnat amma. Jag var uttråkad och kände mig ensam och understimulerad på dagarna, även om jag hade lärt känna andra föräldralediga (och väldigt trevliga) människor i området. Så nej, jag trivdes inte alls som föräldraledig. 

Så vad vill jag säga med det här oerhört upplyftande upplägg?! Även om det kan verka så emellanåt så vill jag inte avråda några som vill ha barn att försöka sig på att bli gravida. Utan det jag vill säga är att det inte nödvändigtvis blir som man tänkt sig. Och att man inte vet vad man får för barn. Och man vet inte hur man själv kommer att reagera inför denna enorma omställning. Det här är min och bara min upplevelse. Nu fick vi en jäkligt tuff spädbarnstid (googla fussy babies eller high need babies så får du en bra bild om vår förstfödda) men så behöver det absolut inte bli. De flesta bebisar gillar ju att sova! Inte nödvändigtvis hela nätter, men de brukar sova nån gång på dygnet. Och väldigt många barn gillar att ligga i vagnen. Och alla barn vill inte bo vid bröstet i 6 månader. Och DET BLIR BÄTTRE!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar