Här står jag i min borg på vardagsrumsgolvet, vaggar fram och tillbaka och sjunger kumbaya my lord i hopp om att få lite ro i kroppen. Eller att nå frälsning eller vad sjutton som helst. Jag är öppen för det mesta just nu känner jag. Nästan i alla fall.
Jag lyckades med konststycket att sträcka ryggen i morse när jag skulle ta på mig ett par byxor. Alternativt har foglossningen nått nya höjder. Men det liksom knäppte till i nedre delen av ryggen där jag stod på ett ben och sen dess har jag svårt för vissa rörelser. Typ de flesta. Armarna kan jag röra fritt också och det är alltid bra. Annars står jag helst upp. Utan att vagga det minsta, för då hugger det till som knivar i svanken.
Jag förlåter mig själv för att jag känner mig bitter för tillfället. Det är väl lite såhär det är att vara gravid. Så länge man får må bra är det mysigt. För mig i alla fall. Men när krämporna börjar samlas och liksom tar över kroppen så är det inte så jäklarns myspysigt längre. Jag har ikväll lagt all min bitterhet i en äppelpaj. Vi får se hur den smakar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar