Det är inte lätt när det är svårt

Att få småsyskon är inte roligt hela tiden. Hela ens värld förändras. Och inget har man att säga till om det heller. Jag har väntat på en reaktion från storasyster, men den har uteblivit fram tills alldeles nyligen. Men nu är de här - utbrotten! De stora, vilda och totalt "komna från ingenstans" utbrotten. Då skriks och gråts det hysteriskt långa långa stunder. Och man hinner inte förstå vad det hela handlar om innan det är för sent.

 

För det mesta tycker jag att jag håller mig hyfsat lugn. Man får ju förstå att hon inte gör det för att jävlas, utan som en reaktion på vad som händer omkring henne. Men ibland är det svårt att hålla lugnet när treåringen skriker som en stucken gris och sparkas och slåss om man kommer nära för att trösta (samtidigt som hon inte vill vara själv).

 

I morse, efter en natt med mycket fattig sömn för min del (lillebror verkar vara inne i en fas, dock inte i fas med mig), var mitt tålamod något sämre än vanligt. Med andra ord visste jag redan från början att jag skulle få kämpa för att inte bli en skrikmorsa. Och det gick bra ett tag. Sen kom det första stora utbrottet från barnet. Hon blev hysterisk över att jag slängde mitt snytpapper i papperskorgen i köket, samtidigt som hon skulle kissa. Detta var samtidigt som vi skulle klä på oss för att gå till förskolan. Och samtidigt som lillebror låg och grät i vagnen eftersom att han började bli varm. Så hon rusade till köket med byxorna vid vaderna och skulle plocka upp pappret samtidigt som hon vrålade en svårtydd harang som innehöll både kiss och många nej. Jag försökte förklara att det kanske vore bättre att låta skräpet ligga kvar i papperskorgen, men hon var ihärdig. Efter några minuters skrikfest lyckades hon fiska upp mitt gamla snytpapper från papperskorgen, sprang med det till toaletten där hon slängde ner pappret och spolade. Sen förklarade hon att INGEN får kissa.

 

Det tog väl en kvart att lugna ner henne tillräckligt för att hon skulle kunna klä på sig ytterkläderna. Ja, eller för att jag skulle klä på henne ytterkläderna. För vid det laget hade hon gått tillbaka till barndomen och kunde ingenting och var tvungen att ha både napp och snuttis med till förskolan. Jag lyckades med stor ansträngning ta mig till förskolan, lämna barnet och ta mig hela vägen hem. Där väntade en stor kopp kaffe. Nu är det bara resten av dagen kvar.