I fyra dagar har jag gått runt här hemma och hävt ur mig "Nys i armvecket!", "Hosta i armvecket!", "Ha inte ansiktet så nära lillebror!", "Nej, pussa inte på lillebrors händer!" och så vidare. I evinnerlighet. Allt för att han ska slippa bli sjuk. Den där slemhostan kommer nog inte göra sig särdeles väl i lillebrors små luftvägar.
Mina utrop har tagits emot med sval entusiasm, men storasyster har hittills nästan inte hostat rakt på någon annan. Nästan alltså. Så idag, när jag sitter med telefonen fasttryckt mellan örat och axeln samtidigt som jag försöker roa en halvnöjd lillebror lyckas jag själv utföra stordåd för att öka smittspridningen. Jag stoppar i nappen i munnen på honom. Han spottar ut den och jag stoppar in den igen. Han spottar ut den och jag stoppar in den igen. Proceduren upprepas tills jag inser att det är storasysters halvsnoriga napp som jag försöker få honom att ta emot. Jävlar i helvetet, skulle jag kunnat säga. Och det sa jag nog. Bland annat.
Nåväl, nån gång ska väl även liten bli förkyld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar