När vi fick barn för närmare tre år sedan hade jag under flera månader sovit sisådär. Alla som varit gravida någon gång under sitt liv har gissningsvis upplevt hur sömnen påverkas negativt i takt med att magen växer. Jag var inget undantag. Men som sagt - barnet kom och sömnen blev uppdelad i etapper. En kvart här och tre timmar där. Man skulle sova när barnet sov sas det. Jag var så uppfylld av detta barn att jag inte riktigt insåg hur länge det skulle dröja innan jag fick sova ostört igen. När jag efter ett par månader sakta men säkert började inse detta drabbades jag näst intill av panik. När i hela helvetet skulle jag få sova igen?!
Jag förstod ju att de flesta barn sover bättre med tiden. Till slut slutar även den mest snuttande bebisen att snutta på nätterna. Det mest vällingälskande barnet ratar till slut flaskan. Och den ihålligaste nattvandraren slutar att vandra. Bara man ger det tid. Men varje dygn kan kännas som ett år för en trött småbarnsförälder. Och det är svårt att se nåt slut på det hela.
Numera sover vårt barn bra om nätterna. Såvida hon inte är sjuk, drömmer mardrömmar eller störs av ljuset. Ungefär som alla barn. Och jag njuter som bara den av varje natt jag får sova ostört tills någon kommer tassandes in i sovrummet och med bestämd röst ber mig gå in i köket och fixa välling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar