måndag 2 juli 2012

Eftertänksamhet

Innan jag börjar skriva det här inlägget vill jag säga att jag inte haft några tendenser till självskadebeteende eller suicidtankar under min sjukskrivning. Bara så att ingen blir orolig. Med det sagt fortsätter jag.

När jag blev sjuk förra sommaren kom ångesten som en käftsmäll. En fruktansvärd känsla som höll i sig i många långa månader. Jag hade varit lyckligt förskonad från ångest tidigare i livet. Riktig ångest alltså. Nu räknar jag inte in fullt normal beslutsångest och liknande. Utan ångest som påverkar både kropp och själ. Som äter upp en. Innan jag blev sjuk har jag inte kunnat förstå hur fruktansvärt det känns. Och det är jag glad över. Jag hade såklart helst varit lyckligt ovetandes, men man kan inte få allt här i världen.

När det var som värst ville jag bara sova. För det var endast när jag sov som jag inte kände av ångesten. Sömnen var en befrielse. Så snart jag gick och la mig för kvällen kände jag ett lugn. Ett lugn eftersom att jag visste att jag skulle slippa må dåligt några timmar. Tills jag vaknade igen.

Sakta men säkert började det kännas bättre. Med hjälp av terapi och medicinering, men kanske framför allt vila, lätt motion och sömn, blev de ångestfria stunderna allt längre. Även om jag visste att det skulle bli bättre var det väldigt tungt emellanåt. Men jag kommer ihåg att jag under mina ångestfria stunder tänkte att jag förstår folk som väljer att skada sig själva. Eller som väljer att försvinna helt. Jag menar inte att det är rätt. Och jag menar verkligen inte att jag rekomenderar det till någon. Men jag kan förstå att man gör vad som helst för att lindra ångesten. För ångest är så inåt helvete tärande.

Jag hade ångesten på besök under sex månader, därefter började det släppa på riktigt. Numera har jag "bara" känningar. Men känningarna är min vän. De säger till mig att något är fel. Att jag ska ta det lugnt, andas lite extra. Sex månader är ingenting. Men det kändes fullt tillräckligt för min del.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar