Jag fick en fråga av en vän hur min och min mans förhållande påverkats av att vi blivit föräldrar. När jag fick frågan var vårt barn närmare ett år och jag kommer ihåg att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Inte för att vi hade det dåligt. Snarare för att jag kände att vårt förhållande var underordnat för stunden. Vi var båda trötta av sömnbrist, ett aktivt barn, jobb och att försöka komma igång med vardagslivet att ingen av oss hade orkat fundera över vårt förhållande om vi så velat. Vi var ett väldigt bra team runt barnet. Hade vi inte varit det kanske jag hade omvärderat saken. Men där och då var det rätt ointressant för min del. Vi var satta på stand by.
Småbarnsåren är en påfrestning för de allra flesta förhållanden. Jag skriver de allra flesta eftersom att det säkerligen finns de som hävdar motsatsen. Man upptäcker både önskvärda och mindre önskvärda egenskaper hos varandra. Och sig själv. Man lever tillsammans i ett töcken av amning (eller flaskmatning för all del), mer eller mindre sömnstrul, nya känslor runt föräldraskapet (och nya relationer till många i bekantskapskretsen) som ska hanteras och att lära känna denna nya människa som gjort entré i ens liv. Och man ska hitta ett sätt att förhålla sig till sitt nya liv. Och mitt i allt detta är det inte det minsta svårt att hitta helt outforskade områden att bråka om.
Men tiden går snabbt när barnen är små och plötsligt hinner man med varandra igen. Inte i samma utsträckning som tidigare men man kan ju inte få allt här i världen. Jag kan se saker som påverkats både bättre och till det mindre bra sedan vi fick barn. Helt klart är det annorlunda. Det finns inte på långa vägar samma tid att spela på, vare sig till aktiviteter var för sig eller tillsammans. Man får tänka om helt enkelt. Prioritera om och tänka på att var sak har sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar