Jag blir inte det minsta provocerad av hen

Nu är det här förvisso inget rykande hett ämne, men det diskuteras likväl fortfarande i fikarum, vid middagsbord, på twitter och allsköns sidor på nätet. Så jag tar tillfället i akt och skriver några rader jag med.

För jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som är så provocerande med ordet hen. Jag ser inte hur det skulle kunna hota mitt barns självbild. Hur det skulle förvirra henne. Jag förstår inte hur det skulle kunna förvirra något barn med ett ord som är könsneutralt. Det är bara ett ord.

Jag ser däremot ett och annat användningsområde för detta ord och jag ska nämna ett. Härom dagen pratade jag med en ny kollega om rutiner runt läkarronder. Det i sig är ett ämne som går att diskutera länge och väl, särskilt på min arbetsplats. Men nu ska jag inte grotta ner mig i det för då kommer jag aldrig upp till ytan. Jag förklarade för min kollega hur hen skulle gå tillväga för att få tag i dessa läkare om de inte dyker upp för att ronda. "Läkaren dyker inte upp för att han... ja eller hon...står och opererar eller sitter i mottagning..." hörde jag mig själv säga. Jag höll en lång monolog om det där med att få tag på honom eller henne tills jag ledsnade på mig själv. Inte bara för monologen själv (den var både tråkig och poänglös), utan för att jag envisades med att säga just han/hon, honom/henne. När det finns ett enkelt ord som är fullt gångbart. Jag ska ta tag i det hela tills nästa gång jag håller monolog.

Nej, hen kommer inte att sudda ut våra kön. Det är inte heller det som är vitsen med ordet. Att göra oss könlösa. Det är ytterligare ett ord att ta till när man inte vet könet eller där könet helt enkelt inte spelar någon roll för det man säger. Det är dessutom ett ord för de personer som inte känner sig bekväma med att bli kallade vare sig han eller hon. Vad är det som är så provocerande med det?