måndag 15 oktober 2012

De är nog lite kära i varandra

Något jag har väldigt svårt för är när vuxna envisas med att pådyvla vuxna känslor på barn. Jag känner hur hornen så sakteligen börjar växa och vill fräsa och klösas. Kanske inte ett helt vuxet beteende, men det känns väldigt passande i sammanhanget. Så till den situation som just i detta fall fick mig att reagera. 

Jag hämtar barnet på förskolan. Hon och en av pojkarna leker mycket tillsammans. De klär ut sig, kittlas,  jagar varandra, lagar mat, ritar... Typ sånt som barn i den åldern gör. Inga konstigheter. Jag småpratar med en av pedagogerna medan dottern avslutar det hon håller på med. Pedagogen berättar om hur barnet och den här pojken leker så fint ihop. Att de blir så glada när de ser varandra och att de gärna vill sitta tillsammans på samlingen. Så tillägger hon "de är nog lite kära i varandra". Där nånstans började de där hornen att växa. Varför skulle de vara kära i varandra för att de tycker om att leka ihop? Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade. Det var trots allt några månader sedan. Men jag kommer ihåg att jag sa nåt i stil med att jag hoppades att de inte la fram det så till barnen. Men att det såklart är roligt att de trivs tillsammans. 

Jag kan lova att jag inte hade fått höra samma sak om mitt barn lekt lika mycket med Anna, Klara eller Ella. Ingen hade ens kommit på tanken att de "nog var lite kära" i varandra. Då hade de istället varit bästa kompisar. Men så snart en flicka och en pojke är bästa kompisar så är vi vuxna snabba att läsa in mer i situationen än vad som verkligen finns där. Och det stör mig. 

2 kommentarer:

Kliar och sticks sa...

Jag ogillar även vuxnas behov av att ge sina barn en bästa kompis. Kan man inte ha flera?!

Linnea sa...

Ja det kan man verkligen undra.

Skicka en kommentar