lördag 10 november 2012

Klantarsel, del 2

Det kanske är dags att inse att jag kan vara rätt så klantig emellanåt. Jag menar, även solen har ju sina fläckar. För några veckor sedan åkte jag till IKEA för att köpa gud-vet-vad till hemmet. Bland annat köpte jag nya kuddar till sängen då de gamla blivit så platta att vi inte märkte någon skillnad mellan att sova med och utan kudde. Så vi var eniga om att funktionen på de gamla kuddarna inte var den bästa längre. Tre nya kuddar (bland lite annat smått och gott) fick följa med mig hem. Samtliga familjemedlemmar sov som små lamm under natten på de sköna kuddarna.

Efter några dagar började jag undra vad det var som luktade i sovrummet. Det luktade liksom gammal svett. Jag skyllde på de överfulla tvättkorgarna, något som inte borde ha varit en alltför felaktig gissning. Men tvätten tvättades och lukten fanns kvar. Så en natt, efter ett av otaliga toalettbesök, kände jag att det var kudden jag låg på som luktade gammal svett. Min NYA kudde. Snabbt som attan åkte den ner i tvättkorgen och dagen efter fick den sig en omgång i 60 grader och sen in i torktumlaren. När jag kom ner till tvättstugan för att hämta kudden luktade det gammal svett även där. Och kudden, nytvättad och torr, luktade fortfarande gammal svett. 

Nu tänker ni såklart att det är väl bara att jag sätter mig i bilen, åker till IKEA och lämnar tillbaka fanskapet. Men då ska jag berätta en liten detalj i historien. Den att kvittot på svettkudden kastades i samma veva som jag köpte den, med motiveringen att "jag ska ju ändå inte lämna tillbaka nåt av det här!". Och även om IKEA brukar vara frikostiga när det kommer till returer tror jag inte att de tar emot en kudde som luktar svett, utan kvitto på när den köptes. 

Klantarsel var det. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar